Petter Hermansson har levt stora delar av sitt liv mellan Sverige och Ecuador. Född i Örebro, uppvuxen som missionärsbarn i Latinamerika, och senare själv utsänd missionär. I dag tillbaka i Sverige – men med en tydlig känsla av att höra hemma på två platser samtidigt.
– För ett antal år sen kanske det var mer att jag var borta och längtade hem, men nu känner jag nog mer att jag är hemma där jag är. Jag flyger hem vart jag än flyger, och det har förändrat hur jag ser både på livet och på kyrkan.
Den erfarenheten blir också ett raster för hans syn på framtidens kyrka, berättar han i podden ”På jakt efter framtidens kyrka” som spelades in i Ecuador.
– Jag funderar mycket på vad jag bär med mig och vad jag gör av det. Jag älskar kyrkan här i Ecuador, men jag trivs väldigt bra i kyrkan i Sverige också. Det finns ganska stora skillnader ibland, i uttryckssätt, liturgi och ibland teologi ,en jag tänker att vi behöver varandra, för vi ser mer av Gud tillsammans.
En tro som bär i det svåra
Det som starkast har präglat honom från åren i Ecuador handlar inte i första hand om gudstjänstform – utan om tillit.
– Jag utmanas av en enorm förtröstan på Gud. Människor lever ofta i ganska tuffa situationer, både ekonomiskt och socialt, men ändå lägger man livet i Guds händer och fortsätter att tjäna. Väldigt ofta på ett osjälviskt och utgivande sätt, mitt i det som är svårt.
Han återkommer till erfarenheterna från jordbävningen 2016, då samhället skakades i grunden.
– Det var en situation där ingen riktigt visste vad som skulle hända. Butiker var stängda, det fanns en kaoskänsla i samhället. Men mitt i det var det så självklart att människor började organisera sig, lasta mat, bära vatten, hjälpa varandra. Den där beredskapen att tjäna, att inte dra sig undan utan kliva fram – den utmanar mig när jag tänker på kyrkan i Sverige.
Skillnaderna mellan länderna är tydliga, men han menar att de inte behöver bli motsättningar.
– Vi lever i ett mer stabilt och effektivt samhälle i Sverige, behoven ser inte ut på samma sätt. Men jag tror ändå att det finns något i den här hållningen – att vända sig till Gud i allt och att leva för andra – som vi behöver ta på allvar.
En kyrka med fler uttryck
När han blickar framåt ser han inte en mer enhetlig kyrka, utan en mer mångfacetterad.
– Jag tänker en kyrka där det finns en bredd i uttryckssätt och liturgi, där det finns ett tydligt utrymme för den som kommer från en annan kultur att faktiskt känna sig hemma. Att man inte behöver anpassa sig fullt ut till ett svenskt sätt att vara kyrka för att få plats.
Det handlar både om form och innehåll, men uttrycken är ofta det första som möter en människa.
– Ibland blir vi nog ganska svenska i vårt uttryckssätt, och då kan det vara svårt att kliva in. Frågan är hur vi kan bli mer medvetna om att vi är en global kyrka och också leva så, inte bara tänka det.
Han tror att framtidens kyrka behöver rymma fler parallella uttryck – utan att falla isär.
– Det behöver finnas utrymme för det traditionella, den liturgiska psalmsången och det lugna, men också för andra uttryck, mer spontana former. Och att det får finnas under samma paraply, så att vi inte skapar isolerade grupper utan faktiskt möts och lär av varandra.
Mellan två olika längtan
Att leva mellan två kulturer innebär också att längtan aldrig riktigt försvinner – den byter bara riktning.
– När jag är i Ecuador kan jag längta efter Sverige: efter lugnet, den tydliga liturgin och psalmsången. Och när jag är i Sverige kan jag längta efter spontaniteten: handklappen, glädjen i gudstjänsten här i Ecuador. Det finns något i båda som jag behöver.
Med tiden har det förändrat hans syn på vad som är rätt och fel.
– För kanske tjugo år sen tänkte jag nog mer att det fanns ett sätt som var det rätta, att det här är mitt sätt att vara kyrka. Men det har ändrats över tid. Jag har landat i att det inte är ett sätt som är rätt, utan att Gud verkar i olika uttryck.
Det är i mötet mellan dessa uttryck som något nytt kan växa.
– När det finns relation och förtroende kan vi också mötas i det som spänner. Och det är inte något vi ska vara rädda för, utan något som faktiskt kan hjälpa oss att växa som kyrka.
En global kyrka i en sluten tid
Samtidigt finns det utvecklingar han tydligt vill se mindre av.
– Om det finns en tendens mot en mer nationalistisk kristendom så hoppas jag att kyrkan vågar se det och gå emot det. Det är inte en idealbild av kyrka, utan snarare ett skräckexempel.
I en tid där gränser sluts och nationalism växer ser han kyrkan som en möjlig motrörelse.
– Vi behöver leva med en medvetenhet om att vi är en kyrka i världen. Att vi har relationer över gränser, att vi lär av varandra och att vi inte krymper vår identitet till det nationella. Kyrkan kan få vara en global punkt i en värld som ibland känns som att den blir mindre global.
Det är där, i spänningsfältet mellan olika erfarenheter, som hans bild av framtidens kyrka tar form.
– Vi behöver inte välja mellan olika världar, vi behöver snarare hålla ihop dem. Och i det tror jag att vi kan växa tillsammans.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Petter Hermansson. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Petter Hermansson tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
