Är vi inte lite ormlika ibland? Det är i varje fall jag. Oavsett hinder kan jag slingra mig förbi. Det är en god egenskap att vara anpassningsbar när man tjänar som pastor. Men det kommer såklart med ett pris, för anpassning kostar alltid något – ibland mer än vad det först såg ut som.
Har du som jag stött på kollegor eller samarbetspartners som är rigida när det kommer till tid, som inte kompromissar med sitt schema, sin familjetid och så vidare? Först kan det te sig som ett retligt beteende, som gör att jag anpassar mig ännu mer, men sedan visar det sig ofta vara en välsignelse. Ibland behöver någon dra i handbromsen och säga: hit men inte längre, och då vara den broms jag själv inte är så bra på att trycka in.
Dels för att lite mer självbevarelsedrift kan behövas bland församlingsanställda, och säkerligen i många andra arbetsgrupper. Dels för att saker blir bättre när rätt förutsättningar finns på plats. Utöver det finns också en djupare, mer svårfångad dimension i anpassningens dilemma.
När anpassning blir en styrka
Jag predikar gärna att vi som kyrka och kristna bör vara modiga och följa Jesus även när förutsättningarna förändras. I församlingen där jag tjänar vill man så gärna vara Kristi kropp i Hammarkullen att det går fint att vara det även om kyrkobyggnaden är möglig och vårt andliga hem just nu utgörs av baracker.
Det var sannerligen krisartat när stängningen av vår 40 år gamla kyrka blev ett faktum, men vi upplevde att Gud ledde oss mitt i allt och väckte en ny kärlek till församlingen och till Hammarkullen. Det krävde mod och tillit till Gud.
En rad ur den värdegrund som lett Betlehemskyrkan i Göteborg de senaste åren betydde mycket för mig under byggnadskrisen: …det är genom hoppet som de mest kreativa verktygen till förändring skapas.
Den anpassning som är god är hoppfull, kreativ, modig och tillitsfull. Anpassningar som saknar något av dessa element – kreativitet, tillit, hopp och mod – är bara vad vi brukar kalla att vända kappan efter vinden.
Men hur vet man vad som är vad?
Kyrkans långa kamp
Att söka sig till källorna och lyssna efter Gud när hon kallar bör hjälpa. (Jag vet att vi inte brukar säga hon om Gud, men det är minst lika rimligt som att säga han eller hen.)
Såväl Bibeln som kyrkohistorien kan hjälpa oss att förstå vårt uppdrag i en tid där tidigare fastslagna värden, som allas rätt att fritt delta i det gemensamma oavsett tro, omförhandlas.
Vi är trots allt inte de första kristna som försöker vara trogna Kristus i en föränderlig tid.
Först ut var lärjungarna, som behövde hantera hur de skulle vara Jesu lärjungar när han inte längre vandrade bland dem. Sedan fick de och kommande generationer uthärda brutal förföljelse under kejsar Nero. Därefter blev kristendomen tillåten under det tidiga 300-talet för att senare bli statsreligion.
Under alla dessa perioder var kristna tvungna att anpassa sig till nya förutsättningar utan att förlora sin identitet som Kristi lärjungar snarare än imperiets.
Ibland lyckades kyrkan. Ibland gjorde den det inte.
Genom historien ser vi hur kyrkan stundtals anpassat sig mer efter samhällsklimatet än efter bergspredikan – driven av relevans, rädsla eller fascination inför makten. Men historien rymmer också många exempel på motsatsen: när kyrkan stått emot, försvarat de utsatta och lett samhället i en riktning mer präglad av Jesu liv.
Jag skriver Kyrkan och menar med den hela bredden av kristna världen över, både små och stora gemenskaper, mer eller mindre organiserade. Alla har de stått inför anpassningens dilemma och när vi ser tillbaka ser vi att de lyckats olika bra med att vara trogna Jesus i sina vitt skilda situationer.
Ett exempel från vår egen historia är att frikyrkorna under 1930-talet, liksom naziideologin, lade extra kraft och vikt vid att kontrollera sina medlemmar.
Trohet i vår egen tid
Olikheterna till trots kan ett gemensamt drag urskiljas gällande anpassning till makten för åtminstone kyrkliga européer.
Kyrkliga väljares tro och gudstjänstliv har fungerat som ett vaccin mot högerpopulism i Europa, skriver Joel Halldorf i sin senaste bok Makten och det heliga. Han hänvisar bland annat till professor Magnus Hagevis undersökning av svenska gudstjänstbesökares inställning till högerpopulism från Ny Demokratis genombrott på 1990-talet till dagens Sverigedemokrater.
Där framgår att svenska gudstjänstbesökare, och i synnerhet frikyrkliga, är mer positivt inställda till både invandring och ett mångkulturellt samhälle än de som inte går i kyrkan.
Med mod, tillit till Gud och kreativitet hoppas jag att vi kan fortsätta vara det salt och ljus som behövs när förändringar rullar in – särskilt när det innebär att människors skapelsegivna värde ifrågasätts.
