Inför kyrkokonferensen Vision 26 samtalas det om både ”en växande kyrka” och ”en kyrka med alla”. Jag vill gärna tillföra samtalet några teologiska perspektiv som jag tror påverkar dessa frågor mer än vi kanske ibland inser.
Jag har länge funderat över detta. Vi lär med rätta att Kristi frälsning gäller alla människor. Men en viktig fråga för vår tid är om universalismen – tanken att alla till slut blir räddade – riskerar att dämpa vår iver för mission, evangelisation, bibelläsning och bön.
Jag ser tecken på detta bland oss kristna. Det finns ibland en valhänthet inför trons mest centrala uppdrag. Om utgången redan uppfattas som given, varför då den brådska som så tydligt präglar Nya testamentets budskap?
Bibeln beskriver människan som fri att svara på Guds kallelse, men också fri att säga nej. Gud söker oss ständigt, men han tvingar sig inte på någon. Kärleken inbjuder – den påtvingar inte.
Därför framträder också allvaret i evangeliet. Bibeln lär att både människan och skapelsen är fallna och behöver försoning, upprättelse och frälsning. Den frälsningen finns genom Jesus Kristus.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16).
Detta ord rymmer både ett universellt erbjudande och ett personligt gensvar. Gud vill att alla ska räddas, men Bibeln talar samtidigt om människans ansvar att ta emot denna gåva.
Gud är kärlek – och helig
I vår tid betonar vi ofta, med rätta, Guds kärlek. Men ibland riskerar vi att tona ned hans helighet.
Bibeln beskriver Gud som skaparen av allt, den helige som inte lämnar ondskan obehandlad. Världen är inte längre sådan den var ämnad att vara. Paulus skriver att hela skapelsen ännu suckar och våndas.
Samtidigt lever vi i hoppet om nya himlar och en ny jord.
Jesu undervisning om Guds rike rymmer både nåd och allvar. Han talar om den trånga porten, om fåren och getterna, om bröllopsfesten och om vikten av att svara på Guds kallelse. Här finns en tydlig spänning: Gud vill rädda alla, men alla väljer inte honom.
Det är därför frågan om evangelisation inte kan reduceras till en bisak. Om evangeliet verkligen är världens hopp, då blir det också en kärlekshandling att dela det vidare.
Ett andligt nödläge
Vi talar ofta om klimatnödläge, ekonomiska kriser och samhällsutmaningar, men kyrkan behöver också fråga sig om vi har förlorat känslan av ett andligt nödläge.
Har vi blivit så bekväma att vi inte längre lever som om Jesu ord verkligen gäller våra medmänniskor? Vi kristna bär ett unikt ärende, vi förvaltar inte bara tradition eller moral, utan evangeliet om Jesus Kristus – korsfäst och uppstånden.
Frågan blir därför personlig: Hur angelägna är vi att dela detta hopp?
Vår uppgift är inte att frälsa människor – det gör Gud. Men vårt ansvar är att vittna, så och vattna. Apg 1:8 påminner oss:
”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig ända till jordens yttersta gräns.”
Kanske behöver vår tid inte mindre tal om Guds kärlek, utan en djupare förståelse av både hans kärlek och hans helighet. För om Jesus Kristus verkligen är världens Frälsare, då kan evangeliet aldrig bli en bisak. Då förblir det vårt mest angelägna ärende.
/Sune Grafström, Upplands Väsby
