”Vi ser att vi alla ber till samma Gud”

Fem kristna traditioner, flera språk och gudstjänster nästan varje helgdag. I Andreaskyrkan i Luleå delar ortodoxa, Equmeniakyrkliga och karenbaptister lokaler. Även domkyrkoförsamlingen hyr in sig varje vecka.

Karenska och svenska. Några som precis kommit och några som snart är på väg hem. Det brukar vara många på kyrkfikat i Andreaskyrkan i Luleå, eftersom det är en mellanlandning mellan två olika gudstjänster. Och det firas även gudstjänster på lördagar. Fem olika kristna traditioner samsas under ett och samma tak.

– Vi ser att vi alla ber till samma Gud. Vi har olika sätt att uttrycka oss och vi har olika ritualer. Men vi ser till det som enar oss, säger Gudrun Back, som arbetar i församlingen.

Andreaskyrkan Luleå, eller Luleå Baptistförsamling som det står i stadgarna, bildades år 1861. Nuvarande lokalen invigdes år 1978.

Minst tre gudstjänster per helg

En vanlig helg firas minst tre gudstjänster i Andreaskyrkan, som formellt heter Luleå baptistförsamling. Klockan 11 på söndagsförmiddagen startar den svenskspråkiga gudstjänsten och två timmar senare samlas den karenskspråkiga församlingen. På lördagarna använder antingen den eritreanska eller den ortodoxa församlingen lokalerna. Dessutom har Luleå domkyrkoförsamling verksamhet i kyrkan vid flera tillfällen under veckan, och en lördagskväll i månaden anordnar de lovsångsgudstjänst.

Den ortodoxa församlingen, som främst består av ukrainare och personer från Baltikum, hittade till Andreaskyrkan när deras ordinarie lokal tillfälligt inte kunde användas. Sedan blev de kvar. Ofta återkommer medlemmarna till ett bibelord från Matteusevangeliets 25:e kapitel, berättar Gudrun Back.

– ”Jag var hemlös och ni tog hand om mig.”  Eller som de uttrycker det: ”Vi var hemlösa och ni gav oss ett hem.”

Den ortodoxa församlingen hyr in sig regelbundet.

Förutom att hyra in sig hjälper den ortodoxa församlingen till exempel till vid Andreasförsamlingens storstädning och förvarar ikoner och rökelse i kyrkan. De använder också gärna kyrkans dopgrav.

– De ortodoxa har ingen egen präst, så det kommer alltid en tillresande. Han blev överlycklig första gången han såg att det fanns en dopgrav, säger Gudrun.

Karenerna förändrade församlingen

En stor del av dagens församlingsliv präglas av karenerna, en folkgrupp med rötter i Myanmar och Thailand. Många kom till Luleå som kvotflyktingar omkring år 2005 och blev snabbt en del av Andreaskyrkan.

– Karenerna ser verkligen kyrkan som sin och brukar medverka i gudstjänsterna, bland annat genom sång. En karen sitter just nu med i styrelsen och de är även representerade i gudstjänstgruppen. 

Karenkören.

Vid varje gudstjänst lyfts ett bibelord på karenska och i början försökte församlingen även lyfta sånger på karenska. De psalmer och sånger som fanns på både karenska och svenska sjöngs, och gudstjänstbesökarna fick använda det språk som passade dem bäst.

– Men det var lite förvirrande för den som spelade att hålla reda på vilken vers vi var på. Och karenerna överröstade oss svenskar – de var både fler och sjöng starkare, säger Gudrun.

Egen församling

Samtidigt som många karener är med i Andreaskyrkan har karenerna även en egen församling inom Svenska Karen Baptistkyrkan. Flera är först med på den svenska gudstjänsten för att sedan vara med på gudstjänsten klockan ett på karenska.

När de första familjerna kom till Luleå såg situationen annorlunda ut. Många saknade körkort och bodde långt från kyrkan. Församlingsmedlemmar fick köra dem till de gemensamma gudstjänsterna medan de egna samlingarna hölls i hemmen. Gudrun Back minns särskilt trängseln och gemenskapen.

– Det kunde vara 30 personer som firade gudstjänst i flera timmar i ett vardagsrum. De åt också tillsammans och när någon ätit färdigt diskade personen sin tallrik för att lämna plats åt nästa gäst.

I slutet av varje månad hålls en gudstjänst där alla som fyllt år uppmärksammas. Även bröllopsdagar och andra viktiga händelser kan firas då.

När hon jämför med svenska traditioner blir skillnaden tydlig.

– Jag har ju aldrig varit inbjuden till en svensk för att fira gudstjänst. Och jag har ju varit hemma hos de flesta karenska familjerna.

Vem hjälper egentligen vem?

Under åren har Gudrun hjälpt många karener med myndighetskontakter, blanketter och praktiska frågor. Men hjälpen har gått åt båda hållen. Hon berättar om en gång när hon stod hemma och strök tvätt samtidigt som en karen ringde och behövde hjälp med ett formulär.

– Då tog jag med mig tvätten dit. Medan en karen strök fyllde jag i blanketten. Så jag hjälper dem och de hjälper mig. Ibland funderar jag på vem som hjälper vem mest. Jag tänker att församlingen inte bara ska dela glädjeämnen och ses i kyrkan, utan också dela vardagen.

Gudrun Back och en flicka som heter Cecilia.

Tack vare karenerna i församlingen har Gudrun åkt på konferenser och fått karenvänner både inom och utanför Sverige. Hon förstår inte språket, men mötet med dem har förändrat hennes sätt att se på gemenskap.

– De är generellt mycket bättre på att låna och dela med sig och är måna om att alla har det bra.

Ett kyrkohus fullt av liv

Att flera församlingar delar samma lokaler leder ibland till praktiska utmaningar. Det kan helt enkelt bli krockar i kalendern. I år firades till exempel påsk tre veckor i rad. Vid ett annat tillfälle skulle Andreasförsamlingen hålla församlingsmöte efter kyrkkaffet. Men i kyrksalen firades gudstjänst och i nästa rum var det söndagsskola. Till slut fick mötet hållas i ett mysrum.

– Det var lite annorlunda, men det funkade. Det är lite roligt att man får hitta andra lösningar.

Gudstjänst i den karenska församlingen.

I dag har Andreasförsamlingen drygt 60 medlemmar. Bland de aktiva utgör karenerna majoriteten. Och även om det kan bli krockar i planering och det är många som ska samsas ser Gudrun Back att fördelarna väger betydligt tyngre än utmaningarna.

– Tack vare att eritreanska, ortodoxa och Svenska kyrkan hyr in sig har vi fått möjlighet att ge en karen en timanställning som städare i kyrkan. Det underlättar för oss som församling och ger honom arbetstillfälle. Sedan är det ju mycket mer liv i församlingen sedan vi började hyra ut. Det är jätteroligt!

Foto: Andreaskyrkan och Gudrun Back

image_pdfLadda ner som PDF
AnnaSara Gotting
AnnaSara Gotting
AnnaSara Gotting är reporter på Sändaren, frilansjournalist och författare till barnboken Bertils kvällsbön.

Läs mer

”Kyrkan måste våga gå emot nationalismen”

Hur formas framtidens kyrka när erfarenheten sträcker sig över två kontinenter? För missionären och pastorn Petter Hermansson handlar det mindre om att välja väg – och mer om att hålla samman det som redan hör ihop.

Det behövs mer än goda argument

Apologetik handlar om att ge skäl för den kristna tron. Men argument räcker inte. Tron behöver också en gemenskap där den kan levas, prövas och växa. Det skriver Emmanuel Bäckryd.

Tack för att jag fick leva livet sommar efter sommar

Scoutläger, tonårsläger, Hönökonferensen och Frizon. Mina somrar var fyllda av packning, tro, vänskap och äventyr. På lördag åker min dotter på sitt första scoutläger och jag påminns om alla de människor som gjorde mina somrar möjliga.

Equmeniakyrkan behöver återvinna tron på sitt uppdrag

Den nyvalde kyrkostyrelseordföranden Dick Simonsson ser större möjligheter än problem för Equmeniakyrkan. Men för att vända utvecklingen behöver kyrkan återfå självförtroendet, rikta blicken utåt och ge lokalförsamlingarna kraft att möta människor där de finns.