För snart tio år sedan skrev jag en krönika i tidningen Dagen om svenskens förhållande till Gud. Utgångspunkt var en föreläsning med religionshistorikern David Thurfjell och en europeisk undersökning som jag sedan dess återkommit till många gånger.
När svenskar i den undersökningen fick frågan om Gud finns svarade 20 procent ja. När frågan formulerades om så att den gällde ifall de trodde på Gud var dubbelt så många – 40 procent – med på tåget. Och när frågan vidgades till att gälla om de trodde att det finns någon form av högre makt svarade 56 procent av svenskarna ja.
Min slutsats var enkel: Ju mindre svensken behöver definiera sin tro, desto mer troende blir hon. Kyrkan borde därför skapa fler mötesplatser för dem som är troende i den mer odefinierade betydelsen och se om det finns vägledning mot en mer definierad tro att ge.
Det tycker jag fortfarande är relevant. Men på sistone har jag börjat fundera på om det finns ytterligare ett perspektiv att lägga till.
Ett oväntat möte
I somras poddade jag med Eric Andersson, pastor i Köpenhamn, som berättade om människor som kommer till kyrkan därför att de redan varit med om en konkret upplevelse.

En av dem hade varit på nattklubb när han plötsligt upplevde en stark närvaro av Jesus. Han lämnade klubben, cyklade hem och upplevde under färden att Jesus var med och talade med honom. Nästa dag sökte han upp en kyrka.
Inte för att han var allmänt andligt funderande eller för att eventuellt möta Gud för första gången, utan för att försöka förstå vad som redan hade hänt.
Det är en spektakulär berättelse som man ska akta sig för att göra till norm, men Erics slutsats fastnade hos mig:
– Gud hade redan mött honom. Vår uppgift var att ta emot det Gud hade gjort.
Den tanken återkom när jag nyligen poddade med Johanna Bode, nytillträdd föreståndare för Pingst FFS. Hon talade om en ökad öppenhet för tro och andliga frågor, där människor börjat läsa Bibeln utan att någon egentligen uppmanat dem. Andra kommer med berättelser om erfarenheter de inte riktigt kan förklara och behöver hjälp att sortera.
Johanna hänvisade till en modell för människors väg till tro: ”touch, taught, transformed”.
Först en beröring eller erfarenhet, sedan hjälp att förstå och sätta ord på den och därefter en förändrad livsbana.

Bibeln är full av sådana möten
Efteråt slog det mig hur bibliskt hela detta mönster är. Bibeln är full av människor som först ”råkar ut för” Gud och sedan försöker förstå vad som hände.
Samuel hörde någon ropa men förstod inte vem det var. Han behövde Eli för att begripa att det var Gud som talade.
Paulus var på väg till Damaskus för att förfölja kristna när Jesus mötte honom. Först därefter kom Ananias och hjälpte honom vidare.
Cornelius fick en syn innan Petrus anlände och berättade om Jesus.
Mönstret återkommer: Gud agerar först, därefter får någon hjälpa människan att förstå vad som hänt.
Eli skapade inte Samuels gudsmöte. Ananias krattade inte manegen för Paulus gudsmöte. Petrus bar inte Gud till Cornelius.
Gud hade redan varit där.

Tänk om Gud ligger steget före?
Kanske finns här en tanke som kyrkan behöver återupptäcka.
Vi talar med rätta om uppdraget att föra evangeliet vidare. Vi bjuder in människor till gudstjänster, Alphakurser, ungdomssamlingar och andra mötesplatser där de kan få höra om Gud, börja utforska kristen tro och förhoppningsvis också möta honom.
Det är gott och viktigt.
Men kanske har det också präglat vår föreställning om i vilken ordning saker händer. Människan kommer till kyrkan. Där får hon höra om Gud. Där väcks tron. Där möter hon Gud.
Bibeln berättar om något betydligt mindre förutsägbart.
Gud dyker upp vid brinnande buskar och på vägar, i drömmar och syner, hos människor som söker honom och hos människor som definitivt inte verkar göra det. Han tycks inte särskilt angelägen om att vänta tills människor befinner sig på rätt plats eller i rätt sammanhang.
Och kanske behöver det påverka också hur vi ser på vår uppgift.
Kyrkan behöver fortsätta bjuda in människor. Men kyrkan behöver också gå ut med en förväntan om att Gud redan kan ha varit där.
För om vi bara tänker att människor ska komma till oss för att upptäcka Gud finns risken att vi missar vad som händer när Gud möter dem någon annanstans.
Vid fikabordet på jobbet kan någon försiktigt berätta om en märklig erfarenhet.
En vän har börjat be utan att egentligen veta varför.
En granne har börjat läsa Bibeln.
Någon upplever en närvaro.
Någon annan drömmer något konkret som inte vill släppa taget, som dröjer sig kvar som en förnimmelse.
Gud i rörelse?
Det vet vi förstås inte. Allt som upplevs andligt är inte ett möte med Gud och varje dröm är inte ett gudomligt tilltal. Här behövs både öppenhet och urskiljning.
Men tänk om något av det är Gud?
Då blir den kristnes uppgift inte bara att försöka få vännen, kollegan eller grannen att följa med till kyrkan för att där upptäcka honom. Den blir också att stanna kvar i samtalet. Lyssna. Fråga. Vara nyfiken på vad som redan pågår.
För snart tio år sedan skrev jag att kyrkan behöver bli bättre på att möta den odefinierat troende svensken. Det tror jag fortfarande. Vi behöver platser dit människor kan komma med sin längtan och sina frågor och få hjälp att upptäcka en mer definierad tro.
Men kanske behöver rörelsen gå åt båda håll.
Människor behöver hitta vägar in till kyrkan. Kyrkan behöver samtidigt hitta vägar ut till människor – med en öppenhet för att Gud kanske inte väntade på oss.
Då behöver vi fler som kan göra det Eli gjorde. Inte skapa gudsmötet, utan känna igen det. Lyssna. Ta erfarenheten på allvar. Hjälpa till att pröva och tolka. Ge språk åt det som ännu är odefinierat.
Tänk om Gud redan har hunnit före?



