Vad behöver Equmeniakyrkans församlingar för att utvecklas, och hur ska samfundets gemensamma resurser bäst användas? De frågorna får stort utrymme när kyrkostyrelsen samlas fredag till lördag för höstens första möte.
En stor del av lördagen ägnas åt uppföljningen av Vision26, kyrkokonferensen i Örebro i juni. För Dick Simonsson handlar det nu om att ta nästa steg efter sommarens samtal och insamling av tankar från församlingarna.
– Nu behöver vi gå från samtal till handling utifrån det gedigna material vi samlat in.
Inför mötet har styrelseledamöterna fått läsa underlaget och göra egna bedömningar. Efter helgens samtal ska en arbetsgrupp bearbeta materialet vidare, med sikte på att vara färdig i november. Simonssons ambition är en riktning som sträcker sig fem till åtta år framåt.
– Jag vill att vi pekar ut vad vi ska satsa på långsiktigt.
De långsiktiga linjerna ska enligt Dick Simonsson läggas fram för beslut på nästa kyrkokonferens. Kyrkoledningen och medarbetarna ska sedan konkretisera arbetet på kortare sikt, men han hoppas att församlingarna ska kunna märka av uppföljningen redan före konferensen.
Stöd som frigör lokal kraft
I den sammanställning som gjorts av materialet från Vision26 och kompletterande underlag framträder en tydlig huvudtanke: församlingarna efterfrågar framförallt bättre förutsättningar för relationer, samverkan och ledarutveckling på det lokala planet.
Sammanställningen beskriver församlingar som bär mycket verksamhet men längtar efter djupare gemenskap. Den pekar även på behovet av att ge unga verkligt inflytande. Generationsväxlingen, ledarförsörjningen och samverkan lyfts fram som tre avgörande framtidsfrågor.
Ledarbristen handlar inte bara om framtida pastorer och diakoner. Det saknas även ungdomsledare, predikanter och personer som kan bära styrelsearbete och andra ideella uppgifter. För små församlingar kan begränsad ekonomi och ett fåtal ansvariga göra situationen särskilt sårbar. Samverkan blir därför en fråga om att kunna bära arbete som den enskilda församlingen inte klarar själv.
För Dick Simonsson innebär det att stödet behöver se olika ut på olika platser. Församlingarnas storlek, resurser och omgivning skiljer sig åt.
– Förutsättningarna är inte desamma på alla platser. Däremot tror jag att vi kan utveckla ett gemensamt arbetssätt som hjälper församlingarna att hitta sin väg framåt.
Han vill också att kyrkan bättre tar vara på kompetens som redan finns lokalt. En församling som har byggt upp ett fungerande arbete kan bli en miljö där andra får lära, inspireras och utvecklas.
– Vi har en stor potential som vi behöver ta vara på.
Visionen ska hjälpa kyrkan att välja
Arbetet sker samtidigt som Equmeniakyrkans nationella organisation har genomgått stora neddragningar. Simonsson ser både begränsningar och möjligheter i det. Färre medarbetare innebär på ett sätt sämre förutsättningar, konstaterar han, men det gör samtidigt även frågan om prioriteringar mer angelägen.
Han anser att organisationen behöver fortsätta prövas mot det uppdrag den ska utföra. Vilka behov ska mötas, vilken kompetens finns och vad behöver kyrkan lägga mer kraft på?
Som stöd vill han oftare återvända till Equmeniakyrkans vision: En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.
– Vi har en fantastisk vision som jag vill använda mer. När vi prövar vårt arbete mot den behöver vi också prioritera: Vad ska vi göra, vad ska vi avstå från och vad ska vi göra mer av? Vi måste lära oss att fokusera. Att bestämma vad vi inte ska göra är lika viktigt som att bestämma vad vi ska göra.
Ledarutbildningarna är en av de frågor som också diskuteras. Dick Simonsson ser stora tillgångar i kyrkans högskola (EHS) och folkhögskolor, men vill även undersöka hur kompletterande utbildningar skulle kunna hjälpa till i formandet av framtidens ledare.
Vill samla fler i bön
Simonsson vill att arbetet som kyrkostyrelsen gör ska vara synligt även medan frågorna bearbetas, även om alla detaljer förstås inte kan kommuniceras. Kanske är det en bra idé, funderar han, att församlingarna får veta vad styrelsen arbetar med och då kunna vara delaktiga genom bön under tiden?
I sin egen lokala församling berättade han om de aktuella framtidsfrågorna för församlingen och frågade vilka som ville vara med och be. Ett tjugotal personer skrev direkt upp sig på en lista. Kanske kan något liknande göras på nationell nivå, tänker han.
– Det här arbetet behöver bäras av bön. Det finns många människor som ber, även om vi inte alltid ser dem. Jag tror att vi skulle kunna samla två–tre tusen människor som regelbundet finns med i bön. Då tror jag att mycket kan hända.
