Bor Gud i hus? Det är en urgammal fråga som det israeliska folket brottades med. Det är också en fråga som Jesus och hans tidiga lärjungar levde med. Även inom svensk frikyrklighet har frågan ställts. Trots olika tolkningar kan vi ändå konstatera att kyrkrummen fått en emotionellt viktig, kanske till och med helig, ställning inom stora delar av svensk frikyrklighet.
I en artikel publicerad den 29 maj, med anledning av Ekensbergskyrkans försäljning av sin kyrkfastighet, säger församlingens pastor Wolfgang Falk att den uppkomna situationen inte bara är en ekonomisk fråga utan likväl en fråga om identitet. Han hävdar att församlingen och byggnaden är så tätt sammanflätade att många har svårt att föreställa sig en församling utan egen kyrkofastighet.
Jag håller med Falk, men vill också nyansera bilden. Som doktorand i praktisk teologi med särskilt fokus på svensk frikyrklighet har jag under flera år intresserat mig för frågor om församlingsupplösningar, församlingssammanslagningar och försäljningar av kyrkfastigheter. Jag kan konstatera att det är många församlingar som läggs ner och att ett ökande antal församlingar har svårt att förvalta sina fastigheter.
När ansvaret försvinner
Jag vill bidra med tre perspektiv gällande kyrkfastigheter.
För det första, i min forskning kan jag se att etablerade församlingar har svårt att tänka församlingsliv utan en egen byggnad. Ett av de främsta skälen är att byggnaden binder samman gemenskapen genom gemensamt ansvar. Kyrkosynen blir ofta tätt sammankopplad med delandet av praktiskt ansvar: vi är genom att vi gör. När en församling inte längre ansvarar för en fastighet känner nog de allra flesta en lättnad över att inte behöva städa, måla om eller oroa sig för den gamla värmepumpen, men lättnaden tenderar också gälla församlingsengagemanget i stort. Det är inte ovanligt att församlingen inom kort också upplöses efter att fastigheten avyttrats. Det är som att luften går ur och att det är svårt att hitta motivation till att leva församling utan fastighet. En utmaning verkar vara att hitta sitt varför man är församling: att vi gör därför att vi är.
Var sker evangelisationen utan huset?
Detta leder mig in på ett andra perspektiv. I mina studier av församlingars ekonomirapporter kan jag se att fastigheter och anställningar utgör de absolut största kostnaderna. Det är inte ovanligt att de två utgiftsposterna står för mer än 90 procent av de totala församlingsutgifterna. Diakoni och evangelisation nämns nästan aldrig i ekonomirapporterna, men för oss som varit aktiva i en församling vet vi att det är inbakat i så mycket annat, ofta i kostnaderna för anställda och fastigheter. Kyrkfastigheterna har för många församlingar fått funktionen av att vara platsen där evangelisation och diakoni sker. Byggnaderna har blivit verksamhetscentra där människor välkomnas och samlas – och förhoppningsvis finner en tro. Men problem uppstår för många församlingar när fastigheterna avvecklas eftersom det då inte finns någon självklar fysisk plats att bjuda in till. Hur tar sig då diakoni och evangelisation uttryck?
Pragmatism räcker inte
De svenska frikyrkorna är dock pragmatiska. Det visar inte minst studier gjorda under pandemin. Församlingar var snabba att ställa om, hade förmågan att anpassa sig efter ständigt nya riktlinjer. Samtidigt vittnar många församlingar att det gick fort att återgå till ”det vanliga”. Videosändningar av gudstjänster avslutades mer eller mindre direkt när restriktioner upphävdes och få församlingar bevarade digitala fikan, bönesamlingar och nattvardsfiranden i vardagslunken. En förklaring till denna snabba tillbakagång skulle kunna vara bristen på teologisk förankring, vilket är det tredje perspektivet jag vill lyfta fram. Förändring kostar på och är svår; för att förändring ska bli långvarig och förankrad i den kristna traditionen krävs teologisk reflektion bortanför pragmatismen. För att finna nya former i nya tider behöver vi därför ständigt ställa samma fråga som rumpnissarna i Ronja Rövardotter: varför gör vi på detta viset?
Församlingsfastigheter säljs av i snabb takt. Ibland handlar det om ekonomi, men oftast handlar det om bristen på ork att förvalta. Jag tror inte Gud bor i hus skapade av människohand, men jag tror att våra byggnader har med Gud att göra. Just därför är frågorna om fastigheter viktiga för kyrkan. Inte bara ekonomiskt, utan också för att de ger uttryck för vilka vi är och vem Gud är.
/Daniel Strömner, doktorand i praktisk teologi med kyrkohistoria
