Staten applåderar och kontrollerar kyrkorna

Staten verkar inte kunna bestämma sig för om man ska behandla kyrkorna som en risk eller resurs. Det skriver Joel Halldorf med koppling till Örebro-dådet häromveckan.

I skuggan av det fruktansvärda massmordet i Örebro tänds ljus för att fördriva mörkret. Staden har slutit upp kring de sörjande, människor samlar in pengar och Sverige stannade upp för en tyst minut i veckan.

Motkrafterna behövs – och något som varit tydligt är hur snabbt och självklart kyrkor och samfund var på plats. De öppnade sina rum så att människor kunde samlas, tända ljus och finna någon att samtala med. Närbelägna Hagakyrkan blev tidigt ett nav, och pastor Anna Lena Evehäll berättar för Dagen hur de omedelbart beslutade att göra kyrkan till en uppsamlingsplats:

»Vi reste oss som en man och tände upp kyrkan, satte på kaffekokaren, skrev en affisch och ställde ut en skylt.«

De var inte ensamma: Svenska kyrkan har hållit flera kyrkor öppna, liksom andra frikyrkor, den syrisk-ortodoxa församlingen och Örebro moské.

De gör det för att det ligger i de religiösa samfundens DNA att vilja hjälpa till – och det är tydligt att samhället förväntar sig det av dem. Kyrkoherden Anders Lennartsson fick tala med många medier och berätta om insatserna och att samfunden höll varandra informerade, så att sörjande muslimer kunde få träffa en imam – eller »våra kamrater muslimerna«, som han uttryckte det.

Politikerna uppskattar detta:
»Det är inte utanför Skatteverket som människor samlas när krisen inträffar«, konstaterade socialminister Jakob Forssmed när han hyllade samfundens insatser.

Men här finns en frustrerande paradox. Å ena sidan prisar politikerna samfundens insatser i samband med krisen – vilket de också gärna gör när kyrkorna utför sociala insatser, bidrar till integration, arbetar mot brottslighet, stöder människor som lider av missbruk eller psykisk ohälsa, och så vidare.

Å andra sidan blir staten strängare, snålare och alltmer kontrollerande i sin relation till religiösa samfund. Demokratikriterierna skärps, för att se till att de ligger helt i linje med majoritetssamhällets värderingar. Bidragsbyråkratin växer, så att församlingar nu måste detaljredovisa sina matriklar. Lokalt berättar många kyrkor att kommunala bidrag dras in och samarbeten avslutas. Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd tvingades lägga ner hela sin verksamhet efter att de nekats stöd.

Detta är alltså situationen: Med ena handen stryker politikerna samfunden medhårs, och tackar för deras samhällsinsatser. Men med den andra håller staten dem i ett allt hårdare grepp.

Staten verkar inte kunna bestämma sig för om man ska behandla kyrkorna som en risk eller resurs.

Det är uppenbart att det finns stora problem i det svenska samhället och lika tydligt att det inte vimlar av engagerade och idealistiska rörelser som vill bidra till att göra det bättre. De religiösa samfunden gör stora insatser på områden där staten inte räcker till – och de skulle gärna göra ännu mer.

Men hur mycket måste man passa in i statens mallar för att få vara med och hjälpa till? Krävs det att samfunden organiserar sig som myndigheter för att staten ska vara beredd att ta emot deras hjälpande hand?

Det är som att staten har bestämt sig för att problemen i samhället bara kan hanteras genom att allt organiseras och regleras hårdare. Det man inte inser är att man samtidigt håller på att reglera bort de krafter som arbetar för att försöka lösa problemen.  

image_pdfLadda ner som PDF
Joel Halldorf
Joel Halldorf
Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria vid Enskilda högskolan Stockholm, författare samt flitig skribent i exempelvis Expressen.

Läs mer

Linnea Åberg: ”En sårbar kyrka blir också en missionerande kyrka”

Efter drygt tio år som missionär i Asien återvänder Linnea Åberg till Sverige för att bli Evangeliska Frikyrkans nya missionsdirektor. Det viktigaste hon vill ta med sig hem handlar inte om nya metoder eller organisationsformer, utan om något betydligt mer grundläggande: en kyrka där människor vågar visa sina sår.

Hultby: Kyrkan måste fortsätta vara en Jesusrörelse

Efter mer än 50 år som evangelist är Carl-Olov Hultby fortfarande övertygad om vad som är kyrkans viktigaste uppgift. Former kan förändras och gamla mötesformer försvinna – men Jesus håller också för framtiden.

Sändaren får sommarpuls

Istället för att ta in vikarier så väljer Sändaren att låta pulsen i utgivningen gå ner lite under veckorna 29-32 när det är semester...

Gudsmötet förändrade Erics syn på kyrkan

HÖNÖ. Efter femton år som pastor började Erik Andersson fråga sig vad han egentligen hade satt sin tillit till. I Ark i Köpenhamn har erfarenheter av bön, sjukdom, helande och nya sökare förändrat både hans ledarskap och hans syn på framtidens kyrka.