– En del av de barn som jag träffar tror inte att de ska bli 25 år.
Det var andemäktigt tyst i Vårdklockans kyrka när fängelsepastorn Olle Jonasson beskrev vardagen på svenska häkten. De senaste två åren har han allt oftare mött tonåringar mellan 15 och 18 år som misstänks för grova våldsbrott.
Seminariet ”I häktet – när får jag träffa mamma igen?” var det första i raden av arrangemang som Equmeniakyrkan genomför under årets Almedalsvecka tillsammans med Studieförbundet Bilda och Sveriges kristna råd. Under veckan kommer frågor om bland annat fred, hållbarhet, tro och mening, ungas framtidstro och människovärde att stå i fokus.
Olle Jonasson arbetar bland annat på häktet i Sollentuna där han möter unga människor som lockats in i kriminalitet genom löften om pengar och tillhörighet, men som ofta saknar förståelse för vilka krafter de blivit en del av.
– De är inte inblandade i något krig, de är bara engångsprodukter – rekryterade för att utföra uppdrag som någon annan planerat, sade han.
”Det här är våra barn”
Enligt Olle Jonasson är det viktigt att inte betrakta ungdomarna som någon annans problem.
– Det här är inte andras barn, det är våra barn. Det är inte intressant var föräldrar är födda, det här är barn som är födda i Sverige så allihop är våra barn.
Han beskrev hur många grips under dramatiska former i sina hem, inför syskon och föräldrar, och sedan hamnar isolerade på häkte medan rättsprocessen pågår. När den första chocken lagt sig börjar ofta samtalen.
– Det blir ett uppvaknande när de kommer till häktet, sade han.
I mötena försöker han hjälpa ungdomarna att sätta ord på sina livsberättelser och fundera över vart den väg de slagit in på egentligen leder.
– Är det här där du vill vara? Nej, verkligen inte, brukar de svara. Då har vi redan börjat ett samtal.
Kyrkorna behöver kliva fram
Men seminariet handlade inte bara om kriminalitet. Minst lika mycket handlade det om vad som händer innan barn rekryteras av gängen – och om vilka vuxna som finns där då.
Olle Jonasson återkom flera gånger till betydelsen av tillhörighet. Många av de ungdomar han möter har tappat kontakten med skolan, fritidsaktiviteter eller andra sammanhang där de tidigare varit sedda.
– Det är vi som ska se dem och göra någonting, det är inte gängen som ska se dem först.
På en fråga från Equmeniakyrkans kyrkoledare Karin Wiborn om vad kyrkorna konkret kan göra blev svaret tydligt.
– Jag tror att kyrkorna skulle kunna ta ansvar för avhopparprogram. Där tror jag att kyrkorna skulle kunna gå in mycket mer.
Han lyfte också fram Frälsningsarméns verksamhet Home i Sundbyberg som ett exempel på hur församlingar kan arbeta.
– Vet ni vad de gjorde med församlingssalen? De gjorde om den till ett gym. Killarna kommer dit och tränar på eftermiddagen och på kvällen är det bibelstudium. Det är en bra kombination.
Jonasson menade att frågan borde få större plats i kyrkornas ordinarie arbete.
– Diakonin måste inkorporera det här. Det är ett stort problem i vårt samhälle som sätter i gång så mycket känslor och tankar.
”Det är han som sitter där”
Under kvällen återkom Olle Jonasson också till den kristna drivkraft som bär arbetet.
– Folk frågar hur jag orkar gå till fängelset. Men det är inte jag som tar in Jesus där; det är han som sitter där. ”Jag var i fängelse och ni kom till mig.” Jesus identifierade sig totalt med utanförskapet.
Han beskrev de unga han möter som både offer och förövare – barn som utnyttjats av äldre kriminella och som ofta lever under hot.
– Om man inte respekterar sitt eget liv, hur ska man då kunna respektera andras liv?
Berättelsen som ger hopp
Mot slutet av seminariet berättade Olle Jonasson om en ung man som gjort karriär i ett kriminellt nätverk men som till slut valde att lämna. Efter tiden i häkte fick han hjälp genom ett avhopparprogram och flyttade till en annan stad. Där kom han i kontakt med en lokal församling.
– Han mötte en ungdomspastor, började gå i tolvstegsgrupp och blev inbjuden i gemenskapen. Han ringde mig mitt i sommaren och sa: ”Pastorn, jag ska döpas i morgon.”
I dag har mannen arbete, egen bostad och ett nytt liv. För Olle Jonasson är berättelsen en påminnelse om varför arbetet är så viktigt.
– Det finns chans till förändring. Barn har inte gjort karriär i kriminaliteten än. De är formbara. Därför ska vi satsa allt vi kan på de här barnen.
Han avslutade med en uppmaning till både kyrkor och samhälle att se helheten.
– Jag tror att vi måste se ett Sverige utan stuprännor. Skolan för sig, vården för sig, psykiatrin för sig, kyrkan för sig… Vi behöver börja jobba tillsammans.
