Hur bygger man en kyrka som både växer och håller ihop?
För Johan Arenius, pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan (Evangeliska Frikyrkan) i Örebro, börjar svaret inte i organisationsformer eller strategidokument. Det börjar med människor som finner tron på Jesus. När han blickar framåt är det inte medlemsstatistik eller interna processer han först talar om, utan dop. För honom är det den tydligaste bilden av att kyrkan lever.
– Den givna starten är dopgraven, krasst. Jag drömmer om fler dop. Vi begraver fler än vi döper och det är ett bekymmer. Drömmen om framtidens kyrka börjar i en vattenfylld dopgrav, där människor har bestämt sig för att de vill tro på Jesus och bekänna honom som herre.
Han beskriver hur Immanuelskyrkan de senaste åren sett ett jämnt inflöde av nya människor. En del kommer därför att någon bjudit med dem, andra har först följt gudstjänsterna via Youtube eller deltagit i någon av församlingens samtalskurser. Flera har också kommit till tro betydligt snabbare än han tidigare varit van vid.
– En del kommer hit och har redan mött Jesus i drömmar eller tankar och behöver mest hitta ett sammanhang där tron kan få leva. Andra firar gudstjänst några gånger, går en grundkurs i kristen tro och bekänner sedan Jesus som herre. Det är något nytt som vi sett de senaste åren.
En medveten väg in i kyrkan
Bakom utvecklingen finns också ett medvetet arbete. Arenius beskriver hur församlingen försökt skapa flera naturliga steg för människor som är nyfikna på kristen tro.
Gudstjänsterna finns tillgängliga på Youtube för den som vill ”smygtitta” innan man vågar komma. Varje termin erbjuds samtalskursen Söka och finna livsmod, där existentiella frågor står i centrum, och för den som vill gå vidare finns grundkursen Berättelsen om kristen tro.
– Vi försöker jobba intentionellt. Vi kan inte bara göra en massa roliga saker, vi behöver ha en intention med det vi gör och den behöver vara missionell. Hur når vi nya människor med evangeliet? Men också: Hur skapar vi en miljö där tron kan djupna hos dem som redan tror?
Det handlar inte om en enskild metod, menar han, utan om att det ska finnas en naturlig väg från nyfikenhet till ett fördjupat lärjungaskap.
Jesus i centrum
Arenius återkommer flera gånger till begreppet ”centrumorienterad”. Han menar att många frikyrkor historiskt byggts kring gränser – frågor där det varit viktigt att alla tycker lika. Immanuelskyrkan har i stället försökt samla människor kring det som är gemensamt.
– Vi försöker envist betona att det är centrum som håller oss samman som församling. Kommer man hit ska man ganska snabbt förstå vad kärnan är. Vi vill inte att det ska finnas en massa saker mellan raderna. Det vi tror är också det vi talar om och försöker gestalta.
Samtidigt betonar han att tron inte stannar i centrum. Tron ska få påverka hela livet, men människor kan ändå komma fram till olika slutsatser i många etiska frågor.
– Om vi är några hundra som möts och alla längtar efter att tron ska påverka hela livet kommer våra liv ändå att se olika ut. Vi gör olika vägval, och det är ingen fara. Vi har respekt för att vi försöker följa Jesus också när vi kommer fram till olika slutsatser.
Den hållningen har blivit särskilt synlig i frågan om samkönade vigslar, där Immanuelskyrkan valt att kunna viga samkönade par samtidigt som församlingen rymmer både en traditionell och en vidgad syn på äktenskapet.
– Jag tänker med en dåres envishet att vi borde kunna vara det positiva exemplet på att en församling inte behöver spricka på den här frågan, utan kan leva med bredden. I en värld där människor hela tiden ställs mot varandra borde kyrkan kunna gestalta ett annat sätt att fungera.
Kyrkan är större än kyrkobyggnaden
En annan tanke som Arenius gärna återkommer till är att kyrkan inte främst är det som sker innanför kyrkans väggar.
Visst finns gudstjänster, körer, scouter och annan verksamhet. Men den stora delen av kyrkans liv pågår ute på arbetsplatser, skolor och i föreningslivet.
– Tittar man på hela församlingen så har vi folk på nästan varenda arbetsplats i Örebro. I barn- och ungdomsverksamheter runt om i stan finns ledare som också är aktiva hos oss. Gudstjänsten och allt annat vi gör sänder oss ut till våra yrkesliv och våra sammanhang. Då är församlingen faktiskt väldigt utåtriktad.
Samma syn präglar också hans ledarskap. Han menar att en pastor inte ska försöka vara bäst på allt, utan skapa utrymme för andra människors gåvor och kompetenser.
– Om jag skulle tänka att jag måste kunna allt blir jag den trånga passagen. Det blir tillväxthämmande. Kontrollbehovet måste man kontrollera. Det finns alltid fler som har bättre idéer eller större kompetens än jag inom olika områden.
Samtal före debatt
Efter flera år av offentlig debatt om Immanuelskyrkan hoppas Arenius att både den egna rörelsen och kyrkan i stort ska bli bättre på att föra samtal där människor faktiskt lyssnar på varandra.
– Folk har haft tvärsäkra åsikter om mig och tillskrivit mig saker som jag inte känner igen mig i, och vår församling saker som vi inte känner igen oss i. I en rörelse som är sprungen ur ett församlingsmöte borde vi kunna prata med varandra, inte om varandra.
Han hoppas på fler sammanhang där ledare vågar släppa kontrollen och där församlingar lär av varandra – inte bara genom föredrag, utan genom samtal.
Trots de utmaningar han ser för svensk frikyrklighet är han därför långt ifrån uppgiven.
– Det finns många församlingar i Sverige som mår bra. Visst finns det bekymmer, men så länge människor kommer till tro och vi fortsätter döpa människor finns det hopp. Då lever kyrkan.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Johan Arenius. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Johan Arenius tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
