Idag klockan 12 händer två saker samtidigt i Almedalen.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson håller sitt årliga tal. Samtidigt arrangeras en stor manifestation under parollen ”Vi är Sverige”, med artister, opinionsbildare och organisationer som vill stå upp för demokratin, klimatet och det öppna samhället.
Att samtidigheten är medveten råder det ingen tvekan om. Artisten Thomas Stenström, en av initiativtagarna, skriver själv på Instagram:
”Imorgon (onsdag) kl 12:00 händer två saker i Almedalen. Jimmie Åkesson håller sitt årliga partiledartal, och vi har en folkfest nere i Visby hamn, exakt samtidigt. Välkommen!”
Det är lätt att sympatisera med mycket av det som arrangörerna vill lyfta fram. Klimatfrågan är viktig. Demokratin är värd att försvara. Ett öppet samhälle där människor behandlas med värdighet och respekt är något att kämpa för.
Just därför finns det anledning att stanna upp inför den valda formen.
Att arrangera en alternativ manifestation samtidigt som Jimmie Åkesson talar är naturligtvis arrangörernas fulla rätt. Demokratin bygger också på rätten att demonstrera, protestera och samla människor kring alternativa visioner. Men frågan är ändå om det finns en inneboende motsättning i att försvara det öppna samhället genom att så tydligt signalera att en folkvald partiledares budskap inte ens är värt att lyssna till.
Man behöver inte dela Sverigedemokraternas politik för att ställa den frågan.
Tvärtom.
Demokratin bygger inte på att vi uppskattar alla åsikter, den bygger på att även åsikter vi ogillar får framföras, granskas och bemötas. Det demokratiska svaret på idéer man uppfattar som felaktiga är inte frånvaro av samtal utan bättre argument.
Frågan blir kanske särskilt intressant just i Almedalen.
Veckan har vuxit fram som en av världens mest unika demokratiska mötesplatser. Tanken är inte att människor ska bli överens, tanken är att människor med olika övertygelser ska finnas på samma plats. Lyssna på varandra. Utmana varandra. Argumentera mot varandra. Lära sig något om både sina motståndare och sig själva.
Almedalen är i bästa mening en plats för möten.
Därför skaver det när den offentliga markeringen inte främst handlar om att argumentera mot en politisk motståndare utan om att organisera sig någon annanstans medan motståndaren talar.
Kanske säger det också något om vår tid.
Vi lever i ett samhälle där det blivit allt enklare att samla människor som redan tycker ungefär som vi själva. Sociala medier, politiska rörelser och organisationer är ofta mycket skickliga på att mobilisera de egna leden. Men demokratin stärks sällan av parallella gemenskaper som talar till sina respektive följare. Den stärks när människor med olika uppfattningar faktiskt möts i samma offentliga rum.
Det betyder inte att alla samtal leder till samförstånd. Det betyder inte ens att alla samtal är trevliga. Men alternativet – att vi bygger allt fler arenor där människor slipper konfronteras med dem som tänker annorlunda – riskerar att göra avstånden ännu större.
För kyrkor och andra delar av civilsamhället borde detta vara en särskilt viktig eftertanke.
Deras uppgift har aldrig varit att samla människor kring fullständig enighet. Tvärtom har de ofta fungerat som platser där människor med olika bakgrund, erfarenheter och övertygelser mötts.
Det är en tradition värd att värna också i dag.
Den som vill försvara demokratin har all rätt att protestera mot idéer man uppfattar som skadliga, men demokratin behöver också människor som vågar stanna kvar i samtalet. Som lyssnar för att kunna bemöta, som möter motståndare ansikte mot ansikte i stället för att vända dem ryggen.
Kanske är det just det som Almedalen från början var tänkt att påminna oss om.
