Det var i december Linda Danielsson, pastor i Storsjöstrand, fick samtalet från Anders Marklund som är föreståndare i Hönö missionsförsamling. Han undrade om hon ville vara en av talarna under kvällsmötena under Hönökonferensen.
– Det är klart att jag blev förvånad! säger Linda och skrattar.
– Det är verkligen ett stort förtroende som jag mottar med respekt. Hönö har ju betytt otroligt mycket för väldigt många människor och inte minst för mig. Samtidigt kände jag ganska snart att Gud lagt saker på mitt hjärta som jag vill dela. Jag har vilat i det på något sätt.
Känner sig hemma
Anders Marklund fick alltså ett “ja”, men inte på stående fot. Först behövde Linda prata med både sin familj och Gud.
Linda Danielsson är uppvuxen med Hönökonferensen sedan barnsben. Hon har helt enkelt alltid åkt dit.
– Jag har så mycket positivt med mig från konferensen. Därför är det fint att få vara med på ett hörn.
Linda säger att hon trivs och känner sig hemma i upplägget, miljön, tonen och “den varma atmosfären med många tillfällen till lovsång och förbön”.
– Och att förkunnelsen är viktig med möten och studier. Jag tycker att det är väldigt gott att det finns en vecka för det och att konferensen finns inom Equmeniakyrkan.
Linda ordinerades till pastor år 2002. Hon träffade maken Gustaf på Teologiska seminariet på Lidingö och de har tillsammans verkat i flertalet församlingar. Först Equmeniakyrkan i Arvika och i Järnskog, i ett pionjärt projekt i Skåne och sedan 2013 i församlingen Storsjöstrand i Horla, Vårgårda kommun. Hon tror på församlingen ”för att Gud gör det”.
– Och jag tror att Gud är verksam lika mycket hemma som i en stor konferens.
Längtar efter att Gud ska beröra
Linda åker som vanligt till konferensen med maken och parets fyra söner som är mellan 15 och 22 år. I år blir boendet dock inte i den vanliga husvagnen, utan i en stuga. Hon ser fram emot veckan.
– Jag bär en förväntan och längtar efter att Gud ska beröra oss alla som är där och att vi ska få möta Herren genom ordet, lovsången och gemenskapen. Jag tror verkligen att Jesus kallar och vill möta sin församling till uppmuntran för den tid vi lever i.
Årets konferens har temat “Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” från Psaltaren 119:105 och Linda delar kvällsmötesuppdraget med biträdande kyrkoledare Niklas Piensoho. Linda ska predika tre kvällar samt under söndagens sändningsgudstjänst.
Burit i bön
Hur gör man då för att förbereda så många predikningar när man samtidigt är pastor och lever ett församlingsliv? Skrevs predikningarna klart i december? Blir de färdiga först i talarstolen? Ja, mer så. Linda brukar inte skriva ner predikan ord för ord.
– Jag har hittills mest burit predikouppdraget i bön och jag har landat i olika bibeltexter som jag känner att jag vill dela och skrivit ner en del. Men jag brukar inte vara färdig med mina predikningar när jag predikar, utan jag … vad ska man säga … bär orden.
– Sen tror jag att när man varit förkunnare länge har man ofta vissa teman som återkommer i en. Som blir tonen, på något sätt, i ens förkunnelse. Det har jag med mig och kommer, liksom hemma i församlingen, tala om det som jag tror Gud lägger på mitt hjärta. Jag vilar i det.
Om någon bara minns en sak efter dina predikningar – vad hoppas du att det är?
– Jesus!
Hur skulle du beskriva dig som predikant?
– Jag bär en längtan att Guds ande ska beröra sin församling för jag tror att vi behöver det så innerligt i denna tid. Jag ber att människor ska dras nära Ordet. Sen får Gud göra resten. Jag tror Guds hjärta svämmar över av längtan att vi ska komma honom närmare.
”Hönöveckan är ett lagarbete”
Linda har inte talat på någon så stor konferens tidigare, men mindre varianter och runt om i närområdet. Hon ser framemot Hönö med glädje, även om det också är lite nervöst.
– Men jag vilar i att Gud bär. Och det är ett tryggt gäng, Niklas är ju väldigt erfaren. Det känns skönt att få luta sig lite mot honom.
Linda betonar att hela veckan är ett lagarbete.
– Alla vi som medverkar och har uppgifter får gå in i de gåvor som vi är kallade för och verka tillsammans. Så ser jag det. Det är inte några få synliga, utan ett stort gäng som medverkar tillsammans med hela församlingen!
