En svensk polis är död efter att, enligt uppgifter, ha försökt avstyra ett bråk i Köpenhamn. Det är en tragedi, sorgen är stor och ilskan fullt förståelig. Om den man som nu är misstänkt visar sig skyldig ska han dömas och straffas med rättsstatens fulla kraft.
Men det finns ett annat perspektiv som också förtjänar uppmärksamhet.
Innan särskilt många fakta hunnit bli kända hade händelsen redan använts som bevis för långtgående slutsatser om invandring, flyktingpolitik och återvandring. Utifrån en bild på den misstänkte drogs många snabba slutsatser på sociala medier om hans bakgrund och därefter om vad hela händelsen säger inte bara om landet där brottet skedde utan även om Sverige.
Kanske kommer vissa av dessa antagandena visa sig vara riktiga, kanske inte, allt det återstår att se. Men den osäkerheten tycks spela allt mindre roll för allt fler.
Det säger något om vår tid. Alltför ofta används nyheter inte för att pröva våra uppfattningar utan för att bekräfta dem. En enskild händelse blir snabbt ännu ett argument i ett redan pågående åsiktskrig. Fakta får stå tillbaka för berättelsen.
Det är viktigt att vi, inte minst när något känslomässigt intensivt likt det nyliga dödsfallet äger rum, gång på gång påminner oss: Diskussionen måste bygga på mer än enskilda händelser och snabba antaganden.
Om en misstänkt persons handlingar omedelbart används som argument för att döma hela grupper eller kräva långtgående politiska förändringar har vi lämnat den seriösa analysen. Då har vi börjat resonera utifrån kollektiv skuld istället för individuellt ansvar.
Det borde oroa alla, oavsett politisk hemvist.
Rättsstaten bygger på att människor döms för sina egna handlingar. Inte för sitt ursprung, inte för sitt efternamn, inte för vilken grupp andra placerar dem i.
Den principen är inte bara juridisk, den är även moralisk och den är värd att försvara – kanske särskilt när känslorna är som starkast.
Det är lätt att kräva nyanser när en nyhet bekräftar motståndarens världsbild, det är betydligt svårare när den tycks bekräfta den egna. Men det är just då principerna prövas.
Vi behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, migrationspolitiken ska kunna diskuteras men nej, ett enskilt brott får aldrig bli ett frikort för att göra människor kollektivt ansvariga eller använda antaganden som bevis.
Om vi förlorar den förmågan är det inte bara kvaliteten i samhällsdebatten som försämras, då försvagas även en av de viktigaste grundstenarna i ett demokratiskt samhälle: viljan att låta fakta forma våra slutsatser, i stället för att låta våra slutsatser bestämma vilka fakta vi vill se.
