Solen sken över Hönö under konferensens inledande helg, även om havsvindarna höll temperaturen nere. På lördagskvällen predikade Linda Danielsson, pastor i Equmeniakyrkan Storsjöstrand, och på söndagskvällen Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Från
Linda Danielsson tog sin utgångspunkt i Jesu ord under lövhyddohögtiden i Jerusalem: Är någon törstig så kom till mig och drick. Hon beskrev hur människans andliga längtan finns kvar också i vårt land där religionen fått allt mindre plats i offentligheten.
– Vi försöker ta bort det som har med andlighet att göra i vårt land. Under ganska kort tid i vår historia har vi tagit bort det religiösa inslaget i det offentliga väldigt snabbt. Men vi står där med våra frågor ändå: Vad är meningen med livet? Är det inte mer än det här?
En inbjudan till den som törstar
Danielsson pekade på tecken hon tycker sig se på en växande andlig nyfikenhet, inte minst bland unga. Hon berättade om ett tonårsläger med hundratals deltagare, konfirmander som söker sig till kyrkan för att ställa frågor om livet och om ungdomar som samlas för att läsa Bibeln.
Jesu ord under lövhyddohögtiden blev predikans centrum. Mitt i en religiös tradition fylld av symboler för vatten, skörd och Guds omsorg riktade Jesus sin inbjudan direkt till människorna.
– Nu ropas det inte till traditionen, nu ropas det inte för att minnas – nu ropas det till ditt hjärta, till de människor som bär på längtan, som bär på hunger, som bär på törst. Jesus står där. Och det gäller varenda kotte, det gäller alla människor.
Inbjudan gällde, betonade hon, både den som närmade sig kristen tro för första gången och den som länge varit kristen men längtade efter förnyelse.
Jesus börjar med det ingen ser
På söndagskvällen utgick sedan Niklas Piensoho, som gjorde sin första predikan sedan februari efter en längre sjukskrivning, från berättelsen i Markusevangeliet om den lame mannen som bars till Jesus av fyra vänner och firades ner genom taket.
Den lame mannens fysiska tillstånd var synligt för alla i huset, konstaterade Piensoho. Ändå började Jesus med något som ingen annan kunde se och förlät hans synder.
Samtidigt var han tydlig med att sjukdom inte ska kopplas samman med människans synd.
– Synd är synd och den har Jesus makt att förlåta. Sjukdom är sjukdom. Att du är sjuk, att du drabbas, är inte knutet till det mörker som emellanåt slår rot i ditt hjärta. Den här berättelsen säger med all önskvärd tydlighet att det sambandet ska vi inte göra.
Resonemanget fick en personlig dimension när Niklas Piensoho berättade om sin egen sjukdomstid. Efter månader av hög feber och behandling för en infektion i en höftprotes hade han bara några dagar före konferensen avslutat sin antibiotikabehandling och blivit friskskriven.
Han berättade också om en tidigare sjukdomserfarenhet då han upplevde sig bli helad, för att flera år senare återigen bli sjuk.
– Jag tror att Gud kan hela. Men poängen är inte att jag får hälsa och evig ungdom, för det får man inte. Jag ber för sjuka. Jag har själv upplevt att Gud har botat mig och sedan har jag blivit sjuk igen. Men nyckeln är inte att jag är frisk, utan att Gud är god.
En tro som sätter sig i rörelse
Piensoho stannade också inför de fyra vänner som bar den lame mannen till Jesus. Han ifrågasatte tanken att deras tro handlade om att ha rätt teologi eller en stark övertygelse om att mannen skulle bli frisk. Kanske hade de snarare prövat allt annat och såg Jesus som ett sista halmstrå. Det avgörande var att de trots sin osäkerhet sökte sig till honom.
– När Jesus ser en människa sträcka sig efter ett sista halmstrå verkar det sätta honom i rörelse.
