Det är valrörelse och politiken står i centrum, men inramningen i Tångahallen i västgötska Vårgårda är en annan än i de flesta politiska utfrågningar.
Kvällen inleds med sång, bibelläsning och bön. Från scenen slås fast att partiledarutfrågningarna inte enbart handlar om politik: Vårgårda möte är även ett kristet möte, med en uttalad önskan att ge besökarna möjlighet att möta Jesus och lära känna honom. Det läses ur Första Johannesbrevet och innan utfrågningen börjar ber arrangörerna att Guds kärlek ska få lysa i rummet.
Först därefter är det dags för politik.
För utfrågarna Niklas Piensoho och Jenny Dobers är det premiär. De beskriver Vårgårda möte som en mötesplats mellan kyrka och politik, civilsamhälle och politiskt arbete. Utgångspunkten ska vara varje människas värde, ansvar för varandra och omsorg om världen, och ambitionen är att under kvällarna röra sig mellan det politiska och det personliga.
För kvällens gäst är platsen däremot bekant.
När Liberalernas partiledare Simona Mohamsson kommer upp på scenen berättar hon att hon varit på Vårgårda möte flera gånger tidigare. Starkast är minnet från 2014.
– Jag stod längst bak där och lyssnade på Jan Björklund och då trodde jag nog aldrig att jag skulle få möjligheten att stå här framför er och tillsammans med er på scen. Så det känns lite som att komma hem faktiskt.
Simona Mohamsson säger också att hon längtat efter själva formatet. I ett samhällsklimat där debatten går fort, människor inte alltid får tala till punkt och politiken lätt blir ”gyttjebrottning” ser hon Vårgårda möte som något annat.
– Här ser jag det som en fristad att få lägga ut texten om vilket Sverige jag ser framför mig både kommande året, tio år framåt och kanske till och med hundra år framåt.
Drivet kommer hemifrån
Den personliga bakgrunden blir också en väg in i politiken. Simona Mohamsson föddes i Hamburg efter att hennes föräldrar flytt från Libanon och kom till Sverige som åttaåring. Familjen hamnade i Överlida utanför Borås.
När Jenny Dobers frågar varifrån det politiska drivet kommer pekar Mohamsson på föräldrarna. De var aldrig partipolitiskt aktiva, men förmedlade betydelsen av att bidra till samhället.
– Det här drivet att vara med och göra samhället lite bättre har varit något jag har fått med mig hemifrån.
– När man får möjlighet att vara med och förändra någonting så är jag inte den som kan stå med händerna i kors och hoppas att någon annan ska göra det. Det här är en möjlighet att ta ansvar, en möjlighet att vara med och förändra och göra någonting bra. Då får man inte stå vid sidan av och titta på.
Bilda sig, bete sig och bry sig
När Niklas Piensoho frågar efter hennes liberala vision målar han först upp den kristna visionen om Guds rike – fred, rättfärdighet och rättvisa – och ber sedan Mohamsson föreställa sig att Liberalerna får egen majoritet under flera mandatperioder.
Hennes svar tar avstamp i den frisinnade traditionen och i kombinationen av marknadsekonomi och socialt ansvar.
Skolan kommer först. Barn väljer inte var eller under vilka förutsättningar de föds, men ska enligt Mohamsson få möjlighet att välja sin väg framåt.
Sedan sammanfattar hon sin önskade samhällsgemenskap i tre uttryck: bilda sig, bete sig och bry sig.
Bildningen handlar enligt henne både om skolan och om nyfikenhet på omvärlden och andra människor. Att bete sig handlar om respekt och att inte skada andra. Att bry sig handlar om empati och ansvar för det samhälle människor bygger tillsammans.
Med 51 procent av rösterna och således egen majoritet av rösterna skulle Mohamsson bland annat vilja minska skolklasserna för att lärarna bättre ska kunna se varje elev. Hon lyfter också kultur och public service som gemensamma ”lägereldar” och vill underlätta vardagen för barnfamiljer.
Det sistnämnda utvecklar hon till ett resonemang om vad politiken över huvud taget kan åstadkomma. De riktigt stora frihetsreformerna – som rösträtt och folkskola – är redan genomförda. En nutida politisk utmaning är i stället, menar hon, att skänka familjer mer utrymme för närhet.
– Att ge familjer möjlighet att bygga relationer med sina barn, med sina grannar, att ge dem mer andrum att få tänka mer. Det tror jag hade skapat ett bättre samhälle.
”Det räcker inte att betala skatt”
Det leder vidare till en av kvällens mer principiella diskussioner.
Niklas Piensoho tar upp ett uttryck som ofta hörs i politiken: människor ska arbeta, betala skatt, ställa klockan och ”göra rätt för sig”. Men när har en människa egentligen gjort rätt för sig?
Mohamsson tycker inte att arbete och skattebetalningar räcker.
– Jag tycker inte att det räcker att betala skatt för att vara med och bygga samhällsgemenskapen. Jag tycker att vi kommer att få ett väldigt kallt samhälle om man kan betala sig ur att vara föreningsengagerad eller att vara en god medmänniska till sina grannar.
Piensoho för resonemanget vidare till människor som på grund av exempelvis sjukdom, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller traumatiska erfarenheter inte har samma förmåga att arbeta.
Mohamsson svarar att ”göra rätt för sig” inte behöver innebära att leva upp till någon idealmänniska.
– Vi ska ha ett samhälle som är starkt, som ser till att både vara en hjälpande hand och ibland en axel att gråta på.
Hårt politiskt klimat
Samhällsgemenskapen blir också utgångspunkt för ett samtal om det politiska tonläget. Simona Mohamsson beskriver hur politiker, även på lokal nivå, närmast blir ”spottade på” dagligen genom kommentarer i sociala medier.
– Det här har börjat bli någonting som man vänjer sig vid, vilket jag tycker är det läskigaste. Att man bara vänjer sig vid att det ska vara så.
På frågan vilket ansvar partiledarna själva bär blir svaret kort: ”Jättestort”.
– Man ska vara supertuff i politiska frågor och man ska stå upp för det man tycker, men det är någonting helt annat än att kalla människor för olika saker eller att politiska partier inte längre kan stå för vad man tycker utan använder sig av anonym kommunikation. Det är riktigt dåligt.
I samma del av samtalet får Simona Mohamsson frågan om en politiker får ändra sig. Hon pekar själv ut friskolorna och relationen till Sverigedemokraterna som områden där hennes hållning förändrats.
Här finns ett dilemma, menar hon. Väljarna säger sig vilja ha politiker som är nyfikna, lyssnar och är beredda att ompröva. Men när en politiker faktiskt ändrar uppfattning kommer i stället frågor om ifall personen går att lita på eller saknar moral.
Som en praktisk övning i att motverka polariseringen får Mohamsson i uppdrag att säga något gott om Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Svaret beskriver Dadgostar som en mycket skicklig och tydligt värderingsstyrd debattör.
– Vi tycker jätteolika och det gör vi för att vi båda utgår ifrån vår ideologi. Jag älskar när man ser att det brinner i ögonen när man pratar om någonting.
Pressades om klimatpolitiken
Klimatet blir ett område där utfrågarna pressar Liberalernas partiledare hårdare.
Mohamsson beskriver själv både allvar och hopp inför klimatförändringarna. Om allvaret bara leder till panik riskerar människor att bli handlingsförlamade, menar hon.
Via film får hon därefter en fråga från en ung kvinna som beskriver hur klimatkrisen påverkar hennes framtidstro och undrar vad Liberalerna är beredda att prioritera ned för hennes generations skull.
Mohamsson pekar framför allt på EU i stt svar. Europa behöver ”mer muskler” för att hantera en gränslös klimatfråga, samtidigt som hon även lyfter miljöfrågor som skogar, hav och biologisk mångfald.
Jenny Dobers påminner då om att Liberalerna inför förra valet fick nästan toppbetyg av Naturskyddsföreningen för sina klimatlöften, men därefter hamnat nära botten tillsammans med övriga Tidöpartier när organisationen granskat den förda politiken. Hon konstaterar också att mycket talar för att utsläppen faktiskt ökar.
Den bilden invänder Mohamsson mot. Hon hänvisar till Naturvårdsverkets prognoser, som enligt henne visar att utsläppen 2026 kommer att vara lägre än 2022.
– Jag säger inte på något sätt att det är tillräckligt. Men ibland fastnar vi väldigt mycket i de här siffrorna, med all rätt. Då kan vi kolla på våra egna myndigheter som gör prognoser och säger att 2026 kommer det minska.
För Simona Mohamsson är den avgörande frågan i stället hur Sverige når nettonollutsläpp. Där pekar hon framför allt på utbyggd fossilfri energi och kopplar klimatpolitiken tätt till energipolitiken.
Och när hon påminns om sitt tidigare besked att hon, om hon tvingas välja mellan skolan och klimatet, prioriterar skolan, backar hon inte.
– Det står jag fast vid.
Men hon framhåller kärnkraftsutbyggnad, elbilar och EU:s klimatarbete som åtgärder som gör skillnad och avvisar en politik som hon menar straffar familjer på landsbygden som är beroende av bensinbil.
Företagen och bönderna
Att utfrågningen sker just i Vårgårda märks också när samtalet går över till företagande och lantbruk.
Jenny Dobers beskriver bygden som starkt präglad av företagande och frågar hur politiken kan få företag att våga göra långsiktiga investeringar i den gröna omställningen.
Simona Mohamssons svar: stabila spelregler och skatter som gör det möjligt att anställa, investera och våga satsa. Samtidigt ska det kosta för företag som smutsar ner.
När Dobers, som själv är bonddotter, för samtalet vidare till lantbrukarna betonar Mohamsson att bönder också är entreprenörer och företagare. Hon lyfter dessutom lantbrukets ökade betydelse för svensk beredskap.
– Har man förväntningar på att någon ska vara med och axla ett ansvar tillsammans med staten behöver man också ge rätt stöd för det.
Även här återkommer hon till EU, en stor del av jordbrukspolitiken formas där:
– EU är och kan vara den bästa klimatorganisationen om vi ger den musklerna.
Vill tillbaka till en procent i bistånd
Även biståndet leder till flera skarpa följdfrågor.
Mohamsson har själv arbetat för Sida i Jordanien och haft nära kontakter med demokratiaktivister i Belarus, Ryssland och Hongkong. Hon beskriver de internationella frågorna som personliga och biståndet som en moralisk fråga.
Ukraina måste just nu vara en grundläggande prioritering menar hon, men nämner också vaccinationer, kvinnors situation i krig och kriser samt demokratibistånd.
När Niklas Piensoho tar upp nedskärningarna i internationellt bistånd, inte minst från USA, svarar hon att Europa måste kliva fram.
– Sverige kommer inte kunna fylla det själv, vi behöver göra det tillsammans med andra nordiska och europeiska länder.
Utfrågarna pressar henne också om den förskjutning de tycker sig se där bistånd i högre grad kopplas till svenska handels- och migrationsintressen.
Mohamsson återkommer till att biståndet måste vara effektivt och syfta till fred och frihet, men ger inget tydligt avståndstagande från att svenska företag samtidigt kan gynnas.
Tydligare är hon om den tidigare svenska enprocentsprincipen.
– Jag tycker fortfarande att ambitionen ska vara en procent.
När hon får frågan hur långt Liberalerna kan acceptera ytterligare biståndssänkningar från sina samarbetspartier anger hon däremot ingen nedre gräns. I stället pekar hon på att Liberalerna vid förhandlingsbordet bidragit till att försvara demokratibiståndet.
Kyrkan som samhällskraft
I ett möte arrangerat av Equmeniakyrkan är det även naturligt att civilsamhällets och kyrkornas villkor får stort utrymme.
För Mohamsson finns en personlig koppling: När familjen kom till Överlida stod det snabbt klart att det var fotbollsföreningen och kyrkan man engagerade sig i. Hon spelade fotboll och sjöng under några år i kyrkokören.
Hon beskriver civilsamhället inte som någon som bara ska plocka upp det välfärdsstaten misslyckas med, utan som en del av Sverige och välfärdssamhället.
Via film får hon en fråga från Equmeniakyrkans pastor Cissi Glittvik om kyrkornas samhällstjänster – bland annat sjukhuskyrka och universitetskyrka – och det statliga stöd som bidrar till finansieringen.
På den konkreta frågan om det minskade statliga stödet ger hon inget besked, men beskriver kyrkornas samhällsinsatser som ”jätteviktiga” och vill se fler idéburna offentliga partnerskap, IOP, mellan kommuner och civilsamhälle.
Samtidigt blir de nya demokrativillkoren för trossamfund föremål för diskussion. Jenny Dobers beskriver hur kraven på registrering och kontroll riskerar att bli betungande och frågar om statens styrning kan minska civilsamhällets frihet.
Mohamsson försvarar grundprincipen – organisationer som motverkar demokratin ska inte få offentligt stöd – men öppnar för förändringar.
– Om vi behöver vi ändra, om vi behöver tweaka till, så är jag öppen för det.
Religion som både kraft och risk
Jenny Dobers vänder därefter på perspektivet. Mycket politisk diskussion om religion handlar om avarter, konstaterar hon, medan miljontals religiösa människor regelbundet samlas i kyrkor, moskéer och synagogor och hör budskap om fred, medmänsklighet och samhällsansvar.
Underskattar politiken religionens fredsbyggande potential?
– Så kan det vara, svarar Mohamsson.
Hon går tillbaka till sin egen uppväxt och minns prästen i Överlida som en person med ”örat mot marken”, som kunde fånga både stora världshändelser och det som hände lokalt.
– För många är våra trossamfund just den där gemenskapen som jag tror att vi behöver mer av.
Men hon håller samtidigt fast vid att politiken måste ingripa mot religiöst motiverat förtryck. Hon pekar särskilt på hedersförtryck och religiösa ledare som använder religion för att begränsa andra och återkommer till sitt begrepp ”blågula muslimer” för muslimer som vill frigöra sig från islamism.
Oro för judars framtid i Sverige
När Niklas Piensoho frågar om religionsfriheten i Sverige väljer Mohamsson framför allt att tala om antisemitismen.
– En fråga som jag brottas med varje dag och som jag är ledsen över att det inte är lika självklart längre är: Är och kan Sverige fortsätta vara en fristad för judar?
Hon pekar på judiska barn och studenter som möter hot och trakasserier och på judar som överväger att lämna Sverige.
– I dag lyckas vi inte ens med grundprincipen att du ska kunna bära en Davidsstjärna eller en kippa. Då har vi misslyckats.
Mohamsson vill att staten i större utsträckning ska bära säkerhetskostnaderna för judiska institutioner, men betonar att lösningen på längre sikt inte kan vara allt mer taggtråd och säkerhet. Hon lyfter skolans roll, fler hågkomstresor och sitt förslag om en ”demokratisk friluftsdag” där elever får möta institutioner som Forum för levande historia.
”Den här förbaskade telefonen”
Mot slutet återvänder samtalet till barn och unga, nu utifrån existentiell hälsa – ett område Equmeniakyrkan och dess ungdomsorganisation Equmenia arbetar med.
Niklas Piensoho beskriver hur människor som inte nödvändigtvis är kroppsligt eller psykiskt sjuka brottas med meningslöshet, ensamhet och oro. Vad kan politiken göra åt människors själsliga hälsa?
Simona Mohamsson tar då demonstrativt utfrågarens telefon för att peka på problemet, enligt henne.
– Det är den här förbaskade telefonen, och framför allt innehållet.
Hon beskriver hur unga flickor möter utseendepress och pojkar formas av destruktiva värderingar, samtidigt som timmar framför skärmen tränger undan föreningsliv, idrott och verkliga relationer.
– Om de sitter sju timmar, då är de ju inte på kör eller fotbollsträningar. Då är det någon helt annan som formar samhället än vi.
Politiken har enligt Mohamsson ett stort ansvar. Hon lyfter åldersgränser, den mobilfria skolan och behovet av en meningsfull fritid som möjliga vägar framåt.
Avslutade med hopp och välsignelse
Här knyts också politiken åter ihop med kyrkomötet.
Existentiell hälsa ska vara ett återkommande tema under utfrågningarna och varje partiledare får ett av de åtta grundord som används för att beskriva den. Mohamssons ord är hopp.
Vad ger henne hopp?
– När jag träffar barn ute i skolor. När jag ser glädjen och den nyfikenheten som ibland kan kännas som att den försvinner när folk blir äldre. Kan vi behålla den lite längre, den där nyfikenheten och den där glädjen, så tror jag också att människor känner mer hopp.
Efter utfrågningen följer sång och en kort betraktelse av pastor Mattias Lyckelid om just hoppets betydelse. Han påminner om att hoppet är centralt i kristen tro, men också om behovet av politiskt hopp: en övertygelse om att det samhället gör i dag kan förändra morgondagen till det bättre.
Sedan får Simona Mohamsson en Vårgårdagåva: en skiftnyckel, med hänvisning till att verktygets uppfinnare Johan Petter Johansson föddes i bygden. Med den skickar Piensoho och Dobers en rad ur Franciskus bön:
– Herre, gör mig till ett redskap för din fred och frid.
Till sist står Liberalernas partiledare kvar på scenen medan den aronitiska välsignelsen läses över henne.
Politik, bön och kyrkomöte sida vid sida – och den första av årets åtta partiledarutfrågningar i Vårgårda är avslutad.
FAKTA: Vårgårda Möte och partiledarutfrågningarna
Vårgårda Möte arrangeras den 11–26 augusti i Tångahallen i Vårgårda. Partiledarutfrågningarna är en del av mötet, som också innehåller gudstjänster, konserter, ungdomsmöten och andra arrangemang.
Lång tradition: Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar har arrangerats inför varje riksdagsval sedan 1968. Initiativtagare var evangelisten John Hedlund inom dåvarande Svenska Missionsförbundet. Sedan 2014 hålls utfrågningarna i Vårgårda och 2026 är fjärde valrörelsen i rad som samtliga riksdagspartiers ledare kommer dit.
Utfrågare 2026: Niklas Piensoho och Jenny Dobers. Piensoho är biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Dobers är pastor i Equmeniakyrkan och fördjupar sig för tillfället i samhällsteologi. Utfrågningarna ska röra sig mellan politik och person och ha kyrkans perspektiv på människovärde, samhälle och ansvar som utgångspunkt.
Partiledarutfrågningarna:
- 12 augusti 18.30: Simona Mohamsson (L)
- 13 augusti 18.30: Ebba Busch (KD)
- 14 augusti 18.30: Elisabeth Thand Ringqvist (C)
- 18 augusti 18.30: Nooshi Dadgostar (V)
- 20 augusti 18.30: Amanda Lind (MP)
- 21 augusti 18.30: Magdalena Andersson (S)
- 25 augusti 18.30: Ulf Kristersson (M)
- 26 augusti 18.30: Jimmie Åkesson (SD)
