Under tre års tid har Niklas Hallman arbetat med att memorera hela Markusevangeliet i den nya översättningen NT26. Resultatet har blivit berättarföreställningen Här börjar evangeliet, där texten framförs ord för ord från början till slut. Arbetet har också påverkat hans tankar om kyrkan.
– Jag tänker att vi behöver återupptäcka berättelsens kraft. Vi bär alla på våra berättelser och vi lever i en kontext som kan tyckas skrämmande och svår att förstå. Vi behöver lyssna till berättelser och skapa rum för varandras berättelser för att kunna förstå oss själva och tillvaron. Det Jesus förmedlade när han vandrade här på jorden var berättelser.
För Niklas Hallman pekar det mot en kyrka där relationerna får större utrymme: mindre av ett sammanhang där någon berättar för andra hur saker och ting ligger till, mer av delande och gemenskap.
En revolution runt bordet
En central bild för honom är det dukade bordet. När Jesus lämnar sina lärjungar är det just en måltid som blir kvar: brödet och vinet.
– I den allra enklaste måltid, om så bara med en bit bröd och en bägare vin, ryms möjligheterna att komma tillsammans, att dela måltidsberättelser, att dela livsberättelser runt det dukade bordet. Det är så konkret det kan bli.
Niklas Hallman arbetar till vardags som mustmästare i en äppelodling utanför Huskvarna. Även där finns samma tanke: uppgiften är inte bara att producera god äppeldryck, utan också att bidra till möten mellan människor.
– Att bjuda hem en vän, dela en flaska äppelmust och en enkel måltid, att föra människor närmare varandra vid det dukade bordet. Det tror jag är början till förståelse och fred i en värld som hela tiden skingrar och splittrar människor från varandra. Vi behöver en revolutionerande måltidsrörelse där vi på nytt upptäcker berättandet och delandet.
Det betyder inte att predikan, undervisningen eller gudstjänsten har spelat ut sin roll. Hallman vill inte ställa det ena mot det andra. Men han efterlyser en kyrka som är mindre beroende av sina organiserade former.
– Den goda undervisningen och den goda teologin är oerhört viktig och central. Vårt gudstjänstfirande är oerhört centralt. Men jag tror också på det dukade bordet, generositeten, våra öppna hem. Vi behöver se på en framtid där det inte nödvändigtvis är självklart att vi kan eller får samlas i våra kyrkobyggnader. Då behövs en kyrka där vi som församling mer är familj än förening.
Predikan behöver inte sätta punkt
Markusevangeliet har även fått Niklas Hallman att fundera över förkunnelsens uppgift. I föreställningen använder man evangeliets kortare slut, där kvinnorna flyr från den tomma graven och berättelsen abrupt tar slut.
För Hallman finns något viktigt i det oavslutade.
– Hela berättelsen hänger i luften, vi har inte fått slutackordet än. Det är som att Markus lämnar över pennan till dig och mig: Nu har jag skrivit min skildring av Jesusberättelsen, nu är det din tur att fortsätta. Det tänker jag är den goda predikantens uppgift också. Inte att ge alla svar, inte att sätta punkt, utan att sända och skicka församlingen vidare.
Samtidigt behöver en kyrka som vill ge plats åt berättelser också ge plats åt tystnad. Hallman beskriver stillheten som en upptäckt han gjort i Equmeniakyrkan och lyfter fram sabbaten som en motkraft till ett samhälle där uppmärksamheten ständigt dras åt olika håll.
Hemma försöker familjen låta söndagen bli annorlunda: en dag då pengarna får vila, kyrkan prioriteras, vänner bjuds hem och familjen samlas runt bordet.
– Det kanske inte behöver vara ett problem att våra församlingar har färre aktiviteter. Det är ledarbrist här och där och svårt att engagera människor i programverksamhet. Men det kanske inte är fler, häftigare och mer avancerade aktiviteter vi behöver, utan snarare ett återvändande till stillheten. Ett återupptäckande av skapelsen, ett återupptäckande av oss själva.
Rötter som håller i hundra år
Från sitt arbete i äppelodlingen hämtar Niklas Hallman ytterligare en bild för den kyrka han längtar efter. Moderna äppelträd planteras tätt, växer snabbt och ger mycket frukt tidigt. Men deras rotsystem är mindre och träden behöver stöd för att stå upprätt. Livslängden är bara 15–20 år. Äldre träd växer långsammare men har rötter som kan bära dem i närmare hundra år.
– Tillväxt på djupet tänker jag är det som räknas för en kyrka som ska stå pall hundra år framåt.
Det förändrar också vad som är värt att mäta. Hallman pekar på Nya testamentets tal om att växa i kärlek, tro, generositet och Andens frukt.
– Vad kan inte hända om en person i din församling börjar växa i generositet? Den personen kommer öppna sitt hem och göra plats för en person till vid sitt matbord. Vad kan inte hända om en person börjar växa i glädje? Det skulle vara en vacker tillväxt i församlingen i Sverige. En församling som växer i glädje, i Herrens glädje. Det vill jag vara med.
Kanske är det också där Hallmans olika tankar möts: berättelsen måste inte bara berättas för andra utan även bli kyrkans egen.
– Vi har en tendens, en frestelse, att så många gånger vara kyrka för andra. Vi predikar för andra. Men kan vi låta berättelsen om Jesus bli vår, ställa oss själva i berättelsen med vår sårbarhet, våra tillkortakommanden, vår smärta och vår sorg – då blir det på riktigt.
