När det blev känt att Equmeniakyrkans biträdande kyrkoledare ska medverka på konferensen Jesus älskar hbtq kom uppmärksamheten till stor del att handla om hans förändrade syn på samkönade relationer. Själv säger han att det inte riktigt var så han formulerade sitt uppdrag när han tackade ja.
– Jag har fått frågan några gånger förut och då har det inte gått att få in i schemat, men nu passade det. Och det jag har lovat att göra är att hålla ett bibelstudium.
Inte ett föredrag om varför du ändrat dig?
– Nej. Jag har sagt att jag skulle vilja ha ett bibelstudium, möjligen om sexualitetens plats i Guds plan. Jag har inte från min sida sagt att jag vill komma och tala om varför jag har ändrat mig. Men det har blivit formulerat så och det är inget jag vill ta avstånd från heller. Det är bara inte mitt ärende. Mitt ärende är: Hur beskrivs den mänskliga sexualitetens plats i Guds plan?
Att arrangören beskrivit honom som någon som gått från en traditionell till en bejakande syn på samkönade relationer protesterar han samtidigt inte mot.
– Nej, för så är det ju. Jag har haft en traditionell hållning, och sedan har jag läst Bibeln fram och tillbaka och landar hela tiden i att allt som uttalas kring sexuella handlingar mellan människor av samma kön säger nej. Det är helt tydligt för mig. Även om de bibelorden inte är jättemånga så finns de där.
Piensoho beskriver alltså inte sin förändrade hållning som resultatet av att han kommit fram till att de aktuella bibeltexterna egentligen säger något annat.
Det var då jag började fundera: Varför säger Bibeln nej?
– Vad gör jag då, ska jag säga ja fast Bibeln säger nej? Det blir jättekonstigt för mig. Och det var då jag började fundera: Varför säger Bibeln nej? Finns det något skäl? Eller är det bara: Nej, det ska inte vara så?
Frågan bakom svaret
Piensoho använder själv den engelska formuleringen the why behind the what, alltså frågan om skälet bakom förbudet.
Som parallell tar han de nytestamentliga texterna om kvinnors kläder, hår och smycken. Där är de konkreta uppmaningarna restriktiva – och så lästes de också länge i delar av frikyrkan.
– Det finns inte ett bibelord som säger: Måla läpparna och kör bling bling hela vägen, eller något liknande. Allt som står är restriktivt. Och så läste vi Bibeln förut och tog det på allvar: Kvinnan hade inga smycken, inget smink och bar huckle. Och så har det där med tiden bara ändrat sig.
Förändringen kom, menar han, när det blev allt svårare att förklara varför själva handlingarna skulle vara moraliskt fel.
– Bryter du mot Guds ord, då begår du synd. Så sa kyrkan förr. Men vad är det syndfulla med att klippa lugg? Hur blir jag en ond människa för att jag går till frisören? Till slut insåg man: Vi vet inte riktigt. Det står att man inte ska, men vi fattar inte varför.
Han ser något liknande i mötet med en yngre generations frågor kring homosexualitet.
– De säger: Om två människor älskar varandra, vad är det ondskefulla i detta? Om svaret då blir Det står i Bibeln att man inte får så kommer följdfrågan Ja, men varför? Det är därför jag börjat leta efter detta varför.
För att förklara var han själv landat lämnar Piensoho de enskilda bibeltexterna om homosexualitet och går till en betydligt större berättelse.
Sexualiteten och Guds löften
– Om man läser Bibeln inser man att det första gudomliga uppdraget människan får är att föröka sig och uppfylla jorden. Vad är min gudomliga kallelse om vi läser skapelseberättelsen, och hur följer jag mitt gudagivna uppdrag? Jo, genom fortplantning. Därför har sexualiteten, och då inte minst mellan man och kvinna eftersom det är där barn blir till, en otroligt central funktion.
Den tanken, menar Piensoho, löper genom Gamla testamentet. Guds löfte till Abraham är inte bara att välsigna honom, utan att göra honom till ett stort folk. Därför får Abraham och Saras barnlöshet en dimension utöver den personliga sorgen.
– När man läser berättelsen om Abraham och Sara inser man att de också tänker: Vi kan inte fullgöra vår gudomliga kallelse och Guds löften kommer därmed inte att gå i uppfyllelse. Det är otroligt mycket tyngre. De får inte barn, löfteskedjan bryts och det Gud har talat in i deras liv kommer inte att ske. Så stort är det.
För Piensoho visar det ett mönster som löper genom Gamla testamentet:
– När man läser Gamla testamentet behöver man inte komma långt för att inse att den primära gudomliga kallelsen är fortplantning. Det lyckade resultatet av det kallas Guds välsignelse. Guds löften förmedlas från generation till generation i biologisk följd. Gudsfolket växer genom att det får barn.
”Nu är det Gud som föder på nytt”
När Piensoho kommer till Nya testamentet beskriver han ett skifte som är avgörande för hela hans resonemang.
Guds folk ska fortfarande växa, men inte på samma sätt.
– Nu är det inte längre, inte i ett enda bibelord, kopplat till barnafödande utan till den helige Andes verk. Nu är det inte vi människor som ska föda barn, nu är det Gud som ska föda på nytt. Och nu är inte längre den biologiska kärnfamiljen nyckeln till Gudsfolket. Det är församlingen.
Det tydligaste exemplet är, menar han, Jesus själv.
– Den främste företrädaren för detta är inte gift och får inte heller barn. Det vill säga: Utifrån det gamla förbundet fullgör han ju inte sin gudomliga kallelse.
Till det lägger Piensoho Jesu ord om vem som är hans mor, bror och syster.
– Familjen är viktig, absolut, men det han säger är att Gudsfolksgemenskapen inte är genetiskt och biologiskt kodad längre, utan den har med den helige Andes verk att göra.
Här kommer han fram till formuleringen som blir navet i hans resonemang:
– I någon mening byter sexualiteten plats och funktion i det nya förbundet.
Det betyder inte, betonar han, att sexualiteten blir betydelselös. Däremot förlorar den enligt hans läsning rollen som förutsättning för Gudsfolkets fortsättning.
– I det gamla förbundet var sexualiteten nyckeln till att Guds folk växte. I det nya förbundet är inte detta kopplat till sexualiteten utan till den helige Andes verk i vår gemenskap. Det är inte längre kärnfamiljen som är Gudsfolkets byggsten, det är församlingens gemenskap. Detta tror jag i princip alla kristna håller med om.
Det är nästa steg som blir mer kontroversiellt. För om sexualiteten inte längre är vägen genom vilken människan fullgör sin grundläggande gudomliga kallelse – vad får det för konsekvenser?
I någon mening byter sexualiteten plats
och funktion i det nya förbundet
”Det mest iögonfallande är egentligen preventivmedlen”
– Man kan leva ett fullödigt kristet liv och ett fullödigt liv i Guds kallelse utan att göra barn. Det är min bestämda uppfattning. Om det inte längre är via min sexualitet som löftet förs vidare, om jag fullgör min gudomliga kallelse och Guds löften fullbordas på annat sätt, då kan vi ju acceptera preventivmedel till exempel.
Här knyter Piensoho samman frågor som i den kristna debatten ofta behandlas var för sig: preventivmedel, skilsmässa och omgifte samt samkönade relationer.
– Det är hela den här övergripande bibelbilden som gör att jag säger att skilsmässa i princip alltid är sorgligt, men samtidigt tror att människor kan få en andra chans till en ny gemenskap. Anledningen är att det inte längre är kärnfamiljen som är grundbulten i Gudsfolket.
Att själv börja viga frånskilda var ingen enkel slutsats för honom.
– Jag har funnit frid i att jag viger människor som har ett kraschat äktenskap bakom sig, trots att Bibeln minst sagt är uttryckligt restriktiv kring omgifte. Men det tog mig flera år.
När det svaret väl var på plats blev nästa fråga möjlig att ställa:
– Kan man leva ett fullödigt liv som kristen även om man är attraherad av en människa av samma kön och vill leva i en sådan gemenskap? Ja, jag tror det.
Är det fortfarande en fråga han utreder?
– Nej, jag är färdig med den och tänker att det kan man. Och om man undrar hur jag kan landa i det: Av samma skäl som jag tror att man kan använda preventivmedel. Kan man ge frihet att använda preventivmedel, och kan man tänka sig att människor som genomgått en skilsmässa kan vigas en andra gång, då borde man nog även kunna tänka sig att en homosexuell relation kan fungera. De här frågorna hänger ihop.
Han spetsar resonemanget:
– Om man hävdar att homosexualitet inte är möjligt så bör man ju också hävda – i konsekvensens namn – att preventivmedel är en styggelse. Och där är inte jag.
Från fortplantning till lärjungaskap
Men om sexualitetens främsta uppgift inte längre är fortplantningen, vad är den då?
– När jag läser om sexualitet och relationer i Nya testamentet inser jag att det inte är frikopplat från min tro, men nu är det kopplat till mitt lärjungaskap. Inte längre till förmedlandet av Guds löften eller uppfyllandet av min gudomliga kallelse. Min sexualitet är numera knuten till ett liv i Jesu efterföljd.
Det innebär också gränser.
– Jag kan inte nyttja människor som ett objekt för min lust, eftersom jag är en lärjunge till Jesus. Det betyder också att jag är mån om att lova trohet, eftersom jag vill vara en pålitlig, trogen människa. Sexualiteten är inte oväsentlig, men den har skiftat roll.
När Piensoho talar om möjligheten till samkönade relationer talar han därför inte om ett generellt bejakande av alla sätt att leva ut sin sexualitet.
– Jag talar om ett liv i trohet, i överlåtelse och i Jesu efterföljd. För alla, oavsett sexuell läggning. Med den här bakgrunden och den här förståelsen tror jag att det skulle kunna vara möjligt att leva i en livslång gemenskap med en människa av samma kön, i trohet och överlåtelse.
Jag talar om ett liv i trohet,
i överlåtelse och i Jesu efterföljd
Men Paulus då?
Hur läser Piensoho då Paulus?
När Romarbrevets första kapitel beskriver hedningarnas liv behöver sammanhanget vägas in, menar han.
– Där beskriver han ju hedningarna, alltså de som är icke-judar, och för dem har sexualiteten blivit helt profanerad. Det är bara självtillfredsställelse, bara lustdrivet, inte kopplat till ansvar eller annat.
Piensoho pekar sedan på hur perspektivet i Romarbrevets fortsättning vänds mot den som dömer.
– Han skriver om hedningarna som de, och då har han den judiska församlingen med sig som fäller domen över hedningarnas sätt att leva. Men sedan vänder han på det och säger: Om du nu har fällt en dom över andra är du själv körd. Med den dom du dömer med ska du själv bli dömd, för du har inte heller följt detta.
Det leder honom till frågan:
– Är Paulus på det stället egentligen ute efter att uttala sig sakligt om just homosexualitet eller använder han den mänskliga förvirringen, vår vilsenhet, för att illustrera något större?
Samma måttstock måste i så fall gälla heterosexualiteten, menar Piensoho.
– Homosexualiteten kan ju, precis som heterosexualiteten, vara hur vilsen som helst. Vi som kyrka bejakar inte heterosexualitet hur som helst. Vi knyter även den sexualiteten till ett liv i lärjungaskap.
En dörr han ännu inte gått igenom
På en punkt är Niklas Piensoho däremot inte lika färdig.
Om hans resonemang innebär att två människor av samma kön kan leva tillsammans i en trogen och överlåten relation – skulle han då själv kunna förrätta en samkönad vigsel?
– Jag har faktiskt inte tagit mig igenom det helt och fullt än. Jag inser att med mitt resonemang så är den dörren inte på något sätt stängd, men jag har aldrig behövt ta den frågan hela vägen. Jag har tänkt att jag väntar med att bestämma mig tills den kommer.
Någon samkönad vigsel har han inte förrättat. Däremot har han bett för samkönade par som sökt hans förbön.
– Jag har inte genomfört akten, men jag har bett för två människor av samma kön som vill leva ihop. Det har jag gjort, bett att Gud ska hjälpa dem. Det är ju själavård.
Sedan gör han frågan konkret.
– Två människor av samma kön kommer till en pastor och säger: Du, vi sliter. Det här är jobbigt. Kan du be för oss? Hur många pastorer skulle då säga, i synnerhet om familjen innefattar barn: Nej, det vägrar jag. Jag tycker att ni ska gå isär?
Skulle han själv kunna göra det?
– Det har jag funderat på och kommit fram till: Nej, det kan jag inte.
”Det kan inte vara Jesus”
Här lämnar samtalet den huvudsakligen bibelteologiska argumentationen.
Piensoho säger att han har respekt för dem inom Equmeniakyrkan som landar annorlunda än han själv.
– Jag förstår att alla inte gör samma bedömning som jag. Jag har ju själv levt med den här frågan i en process, så varför skulle jag inte låta andra få leva med den processen också? Vi har gett varandra frihet och sagt att vi orkar med att vi vandrar lite olika i detta.
Men där den teologiska oenigheten slutar börjar den pastorala frågan.
– Vi behöver alla fundera själavårdsmässigt: Hur möter vi människor?
För Piensoho är det där den mer restriktiva hållningen blir svår.
– Dilemmat är ju att om människor inte orkar, vill eller kan leva i celibat, då finns det ingen plats för dem i vår gemenskap. Det tycker jag blir svårsmält. Det är där jag själv landar i min brottning. Jag står inte ut med att skicka bort människor på det här sättet. Det går inte. Kan det vara Jesu tanke?
Därefter kommer han in på en erfarenhet som bär en annan tyngd än de teologiska resonemangen.
Jag har faktiskt begravt en människa som inte orkade fortsätta leva på grund av detta
– Jag har faktiskt begravt en människa som inte orkade fortsätta leva på grund av detta.
Han fortsätter:
– När jag stod där vid kistan tänkte jag: Det var inte detta Jesus menade. Brottningen för den personen handlade om att jag är syndfull. Det var inte bara handlingen som var syndfull, utan personens egen lust till den, en känsla av att vara syndfull rakt igenom. Roten satt i hjärtat.
Om själva den homosexuella längtan förstås som uttryck för synd blir situationen, menar Piensoho, betydligt svårare än att bara avstå från en handling.
– Om mitt hjärta nu är så svart att jag hela tiden känner den här lusten, då går det ju inte att leva med sig själv.
”Så undervisar vi inte om någon annan synd”
Piensoho vet att många vill göra skillnad mellan homosexuell läggning och homosexuella handlingar: attraktionen i sig behöver inte vara synd, men människan ska avstå från att leva ut den.
Problemet, menar han, är att kyrkan sällan resonerar så kring andra saker som kallas synd.
– En del säger: Du kan känna hur mycket lust du vill, du får bara inte göra något. Men så kan man inte undervisa. Så undervisar vi inte om någon annan synd. Vi säger inte: Det är helt okej att hata, bara du inte säger något. Eller: Du kan vara hur arg du vill, bara släpp inte ut det. Nej, vi säger att Gud vill förvandla ditt hjärta.
Och där uppstår, enligt Piensoho, nästa problem: erfarenheten.
– Vår ganska samlade erfarenhet är att det inte verkar ske med homosexuella. De blir inte heterosexuella eller alternativt asexuella. Homosexualiteten som längtan verkar bestå.
Han jämför med annat som kyrkan kallar synd.
– Jag har sett arga människor bli snälla. Det har jag gjort, och det kommer jag fortsätta be om. Jag kommer be om att en snål människa ska bli generös. Vi säger ju inte: Du kan vara hur girig du vill, bara det inte syns. Det skulle vi kalla hyckleri.
Därför blir frågan för honom:
– Erfarenheten säger, inte bara vår utan ganska brett, att vi ytterst sällan har sett homosexuella bli heterosexuella. Vad gör vi med den insikten?
Det är följderna av syndbegreppet som bekymrar honom.
– Synd är ju inte lite skoskav. Synden är släkt med djävulen och leder till död. Syndens lön är döden, säger Bibeln. Om varje sådan tanke som dyker upp i huvudet är en syndfull tanke, då öppnar jag ju locket till en gravkammare varje gång. Det är förfärligt.
Och återigen hamnar han i frågan om skälet bakom förbudet.
– Vad är det syndfulla i att två människor av samma kön visar varandra kärlek och omtanke? Alla fattar att övergrepp, våld, utnyttjande och själviskhet är destruktivt. Men om den sista försvarslinjen bara blir det står skrivet, då måste vi kunna förklara varför, vad anledningen är.
”Det här är inte min nyckelfråga”
Samtidigt vill Piensoho inte göra sin förändrade hållning till någon ny profilfråga.
– Jag förväntar mig inte att alla ska ta intryck av detta. Det här är inte för mig en evangeliskt central nyckelfråga. Vi behöver predika Jesus som Herre och frälsare för många fler. Vi behöver nå människor med evangeliet, vi behöver leva i Andens kraft och i trons glädje. Det är för mig nyckelfrågan. Det är det jag vill samla och leda Equmeniakyrkan i.
Men för människor som själva lever med frågan är den inte liten, förstår han.
– För de människor som lever med detta, eller har det i sin närhet, blir det själavårdsmässigt en otroligt viktig fråga. Det är därför jag är med på Jesus älskar hbtq-konferensen.
Hans budskap till den som är homosexuell är samtidigt att sexualiteten inte bör bli den främsta identiteten.
Du är inte din sexuella läggning, Du är skapad av Gud för att tjäna honom i hans rike
– Du är inte din sexuella läggning. Du är skapad av Gud för att tjäna honom i hans rike. Gör det. Dela din tro, evangeliet. Låt inte homosexualiteten bli din primära identitet.
Han använder sig själv som exempel.
– Jag är heterosexuell, jag har familj och det är en viktig del av mitt liv, men det är inte min primära identitet. Den är att jag är ett Guds barn.
Samtidigt inser han att det är enklare att säga från hans position.
– Min heterosexualitet har ju aldrig gjort någon skeptisk. Om man däremot är homosexuell, hittar en livskamrat och tänker att man vill leva och tjäna tillsammans och människor säger ”nej, det går inte”, då blir naturligtvis frågan väldigt stor. Det fattar jag.
Piensoho berättar om homosexuella kristna han mött som inte efterfrågar särskilda sammanhang.
– De säger: Vi vill bara vara med i en vanlig församling. Det stödjer jag till hundra procent. Gör inte det här till en stor kardinalgrej. Var med. Vi ska lovsjunga Jesus tillsammans, och om vi ser att Anden kallar dig till tjänst, då ska vi hitta den plats där du fungerar.
Han menar också att principiella ståndpunkter ofta ser annorlunda ut när frågan får ett ansikte.
– En del säger: Jag är jättetveksam. Men ibland är det lätt att säga så därför att man aldrig har mött någon i denna brottningskamp. När det kommer en sådan människa blir man plötsligt pastoral; då blir man herde.
Det har han sett hos pastorer med en mer restriktiv hållning.
– Jag mötte flera som sa: Vi har det i vår församling. Och jag frågade: Har du skickat iväg dem? Svaret: Nej, det kan jag aldrig göra. I de allmänna principdiskussionerna kan man göra utspel, men i den pastorala verkligheten är min uppfattning att pastorer i frikyrkorna är så fina människor.
”Jag har gjort en resa när det gäller Skriften”
Mot slutet återkommer Piensoho till det han vill att människor ska förstå om sin förändrade hållning.
Den har, säger han, inte börjat i politik eller i en vilja att följa tidsandan.
– Jag tror att det kan vara viktigt för folk att se det bibliska resonemanget. Jag har inte gjort någon politisk resa, jag har gjort en resa när det gäller Skriften.
Frågan kan vara helt avgörande för den vars tro, relation och plats i kyrkan påverkas av svaret. Men Niklas Piensoho vill inte att den ska få definiera vare sig kyrkan eller människan.
– När någon undrar: Får jag ens finnas? Då är mitt svar: Självklart får du finnas. Du är viktig för oss, du är viktig bland Guds folk. En del kommer att tycka att detta är knepigt och svårt, men du är en del av Guds folk och du ska vara med och tjäna i Guds rike.
Sedan återkommer han till det som för honom står överst.
– Låt inte homosexualiteten bli din primära identitet. Min heterosexualitet är inte min primära identitet heller. Min primära identitet är att jag är ett Guds barn.
