Hur övar vi oss i urskillning i ett medieklimat där allt låter lika viktigt? I ett samhälle som vårt, som på många sätt är utan jämförelse i historien, sköljs vi varje dag över av allsköns intryck via våra skärmar och nöjesmaskiner. Det mesta är oväsentligheter, men inte allt. Det är söta katter och fina bilar, komiker och gamla filmklipp, politiska retoriker och talk show-värdar blandade med FN:s rapporter från svältens Sudan. Debatterna på sociala medier skapar samma problem — vad är egentligen viktigt och omistligt, och vad är i grunden fällor jag behöver genomskåda? Är alla frågor i kommentarsfälten av samma värde och tyngd? Naturligtvis inte. Är alla politiska sakfrågor lika avgörande inför valet på söndag? Det låter ju gärna så på de politiska företrädarna. De talar med samma emfas om bensinskatter, klimatförändringar, rotavdrag, bistånd och lugn och ro i skolan.
Om vi sedan kastar in kommersialismen i stormen av intryck blir det verkligen åka av. När min mormor och morfar drev lanthandel i den lilla byn Västerlanda i Bohuslän på 1940-talet bestod kommersialismen av ett par snygga plåtskyltar som uppmanade kunderna att köpa tändstickor eller socker. Nu översköljs vi av budskap där vi förväntas välja diskmedel, pensionssparande och läskedrycker med samma allvar. Siffrorna på hur många kommersiella signaler vi utsätts för dagligen varierar kraftigt, och det verkar dessutom finnas en och annan myt. Men låt oss konstatera att det aldrig varit värre.
Hur sorterar vi i allt detta som människor, och finns det något slags kristen vägledning när allt låter lika viktigt?
Paulus skriver brev, sin vana trogen, den här gången till den lilla nystartade församlingen i Filippi i nuvarande Grekland. Det verkar finnas en speciell relation mellan aposteln och församlingen, och han uttrycker att den trygghet han känner inför dem inte är vardagsmat för honom.
Han inleder sitt brev med att tala med dem om vänskapen dem emellan. De har stått tillsammans i arbetet, och han har dem alla i sitt hjärta: »Gud kan vittna om att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet.« När jag läser Paulus brev slås jag ofta av att han förmår hålla ihop saker. Den drivne ledaren som »arbetar mer än de flesta« är djupt relationell. Han längtar efter filipperna, efter Titus, talar till Timoteus som »sitt äkta barn« och hälsar till vänner på nästan varje plats dit han skriver brev.
Gud som börjar och som fullbordar
Efter att han uttryckt vänskap och värme fortsätter han med att inge dem hopp: Gud har börjat ett gott verk i er. Det är alltid Gud som inleder det goda i oss. Ibland hör jag någon överförfriskad predikant säga att »Gud inte gör någonting om vi inte ber«. Det låter utmattande att bära runt på en sådan gudsbild. Sanningen är ju att Gud inte på något sätt sitter i klistret. Han skapade hela världen, hela kosmos, alla fåglar, fiskar, bergskedjor och galaxer utan att människan bett en enda bön. Hon var inte ens på plats än. När hon väl skapats och satts i trädgården inleddes hennes tillvaro med en vilodag. För alla stressade, spända och utslitna medmänniskor är detta evangelium. Gud bär, allt det goda kommer från Honom. Det var Gud som började.
Nu påminner Paulus de nykristna i Filippi om att Gud som börjat också ska avsluta. Han äger makten, inte bara att inleda, utan att bevara och fullborda.
Så hur lever man i mellanrummet där Gud påbörjat något i världen, i historien och i våra egna liv, men ännu inte fullt ut fullbordat det? Vad ska till för att livet med Gud ska nå sitt mål och tron bevaras? För det verkar ju inte finnas någon automatik i att människor alltid och under alla omständigheter bevaras nära Gud. Vi har alla vänner som inte längre tror, eller som åtminstone dockat loss från församlingsliv och kristen gemenskap.
Det där gränssnittet mellan Guds och vårt ansvar har jag alltid tyckt varit gåtfullt. Hur ser den ansvarsfördelningen egentligen ut? Gud förmår bevara, det vet vi. Men det verkar ske i samspel med människan, och aldrig henne förutan. Gud verkar söka uthålligt och ivrigt, men håller inte fast oss mot vår vilja. Han fjättrar oss inte, och Han manipulerar oss inte för att vi ska stanna. Däremot får vi vägledning för att klara att navigera i en utmanande tid med allt som drar och sliter i själen. Paulus skriver till filipperna, som också lever i det där mellanrummet mellan vad Gud påbörjat och en dag ska fullborda. Han skriver i formen av en bön:
Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris. (Fil 1:9–11)
En kärlek som växer i insikt och urskillning
Paulus ber för filipperna, och det handlar som så ofta för honom om den mognande och växande kärleken. Han ber Gud stärka deras insikt och urskillning, och hjälper både dem och oss att förstå hur detta hänger ihop. Det är inte ett kallt, slipat analysverktyg som ska vägleda dem, utan en kärlek som växer. Det målas inte heller en smetig romantisk idé om kärlek som hör mer hemma i Hollywood än i Nya testamentet, utan här sitter tillvaron samman till beskydd för oss. Kärleken ska växa och bli rik på insikt och urskillning. Hjärtat ska växa med hjälp av ett kristet tänkande, en kristen blick och en kristen förmåga att urskilja vad som är väsentligt.
Jag uppfattar att jag dagligen ställs inför olika slags urskillning. En har med rätt och fel att göra. En annan handlar om Paulus tråd i brevet till Filipperna. Urskillningen handlar inte så sällan om vad som står i centrum och vad som finns i periferin.
För Ignatius av Loyola, en av kyrkans viktigaste röster när det gäller att öva sig i urskillning, är det eftersmaken som avgör. Det är svårt att i realtid se och förstå vad som är riktigt viktigt, vad som ger liv, vad som drar oss närmre Jesus eller inte. Den klassiska berättelsen om Ignatius omvändelse blev det som hjälpte honom att forma de andliga övningarna:
Ignatius och eftersmaken
Ignatius var spansk soldat, och sårades en gång svårt i ett slag. Under tiden han repade sig från en rejäl skada i benet drabbades han av tristess. Han ägnade främst sin tid åt två saker. Ibland drömde han om häftiga riddarbragder där mycket syftade till att han skulle gifta sig med en särskild flicka. Men han önskade också läsa, och det enda som fanns att läsa handlade om Jesu liv och helgonen i kyrkans historia. Ignatius märkte då att under tiden som han antingen dagdrömde eller läste fylldes hans hjärta av glädje, oavsett vilket han ägnade sig åt. Det var eftersmaken som ledde honom. Efter att ha tänkt på sin egen ridderlighet, kommande rikedomar och kvinnor kände han sig tom, men när han reflekterade över Jesus och efterföljelsen stannade glädjen kvar.
Utifrån dessa erfarenheter väljer Ignatius av Loyola att överlåta sig åt Kristus och bli Hans tjänare. Erfarenheterna från slottet där han vårdats bär han med sig, och de blir vägledande i arbetet med de andliga övningarna. Om jag väljer A eller om jag väljer B, vilken blir då eftersmaken?
Här tror jag också vi, mitt i mediestormen, debatterna, splittringarna, intrycken och förströelserna kan få god vägledning. Det kan absolut smaka bra för stunden att förlora sig i en TV-serie en hel lördag, men hur smakar det efteråt? Jag kan förlora mig i ett meningsutbyte på nätet om något som för stunden känns alldeles avgörande, men vad blir det kvardröjande? (Personligen försöker jag undvika debatter i största möjliga mån. Dels verkar de sällan leda någonvart, och dels blir jag en dålig människa av dem. Samtal präglade av nyfikenhet, är jag däremot gärna med på.)
Låt mig ge några exempel på områden där jag anar att kärleken behöver växa så att urskillningen blir allt skarpare:
Teologiska debatter
Samtalen i kyrkan måste naturligtvis leva. Alternativet — att människor skulle tystna — brukar gynna maktambitioner och manipulation. Problemet med dagens debatter är, uppfattar jag, att allt tenderar att få samma tyngd. Munken Vincent av Lerin levde i nuvarande Frankrike, och myntade den så kallade vincentinska kanon: »Det som har trotts överallt, alltid och av alla.« Med detta har kyrkan kunnat komma ganska långt i sin urskillning av vad som är väsentligt, även om vi naturligtvis i varje tid måste bearbeta frågor som uppstår. Minns att urskillningen inte kan reduceras till ett allt skarpare sinne, utan har sitt ursprung i en växande kärlek. De inomkyrkliga debatterna behöver, också i detta avseende, orka hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Medieanvändningen
Ibland fastnar jag på de kortfilmer — så kallade reels — som ständigt poppar upp i olika medier. Där möts jag av enminuters musikfilmer, komiker som säger roliga eller dumma saker eller ett klipp från en mer eller mindre bortglömd biofilm. Det är förströelse i sin simplaste form, men skapat för att jag ska fastna. Mitt i allt trams och all popmusik hör jag om en desperat mamma från Gaza som inte har haft mat att ge sina barn på flera dagar. Filmen är skapad av FN:s World Food Programme och presenteras av en brittisk skådespelerska. Sällan har jag så tydligt känt behovet att lära mig avgöra vad som är väsentligt. För min del har det dels handlat om att begränsa floden av intryck, men också att påminna mig om att mamman från Gaza, Sudan eller Ukraina inte är en del av underhållningen. Dessa mödrar vill jag nogsamt lyssna till.
Politiska frågeställningar
På söndag är det val i Sverige, och medierna fylls av valkompasser, analyser, intervjuer och personporträtt. Inget politiskt parti prickar för allt jag gillar, och så är det nog för oss alla. Hur urskiljer jag vad som är väsentligt i allt detta, när 300 spänn mer i plånboken, äldrevård, kärnkraft, ökat eller minskat bistånd, militär upprustning och migration körs i hushållsmixern på en och samma gång?
Kanske behöver urskillningen ställa frågor som inte främst har med jaget att göra. Hur byggs en god värld, ett samhälle där också den utsatte överlever? Vilka orättvisor i världen kan jag omöjligen leva med? Vad tror vi på djupet hjälper världens mest marginaliserade? Vi kan, beroende på politisk färg, komma till olika slutsatser, vilket är som det ska, men behöver utbe oss om den där kärleken som växer och blir rik på insikt och urskillning.
Tystnad och brus
Urskillningen kring medierna och vad vi fyller oss med frågar naturligtvis inte endast vad jag ser, utan också om jag ska ägna min tid och uppmärksamhet åt ljuden, bilderna och skärmarna så mycket som jag gör. Om jag får återkoppla till Ignatius verkar han mena att frågan om människans vilja är avgörande. Hur ser den växande urskillningen ut kopplad till vad jag djupast vill? Har jag frågat mig det på sistone? Om jag inte kan reglera min medieanvändning, mitt drickande, min arbetsnarkomani eller mitt ätande, vad är det för krafter som hindrar mig från att gå i den riktning jag djupast önskar? Eller är det så att jag inte vill förändring på riktigt? När talade du med Jesus senast om vad du vill och vad du inte vill? Har du bjudit in Honom i den kamp du utkämpar kring intrycken, nöjesmaskinerna och nyhetsflödet?
Ett avgörande inslag i ett liv som växer i urskillning är att då och då ställa sig åt sidan. Det går inte, mitt i bruset, att fullt ut urskilja vad som är väsentligt. Jag behöver tystnaden och avskildheten för att det ska vara möjligt. Personligen har jag för många år sedan upptäckt den tysta retreaten, som hjälper mig att lyssna både till Gud och till mig själv. Det finns många retreatgårdar runtom i Sverige (och exempelvis i Norge) dit man kan åka och delta i några dagar av bön och tystnad utan att ha god vana vid tystnad.
De stora stenarna först
En klassisk pedagogisk illustration när vi pratar om vad som är viktigt är den tomma skålen där man lägger några tunga stenar i botten. Sedan fyller man på med mindre stenar ovanpå. Så småningom hälls singel som rinner in i alla mellanrum, sedan hälls sand och slutligen vatten i skålen. Nu är den helt full. En åhörare som hörde någon berätta detta menade att sensmoralen måste vara att hur mycket man än har i livet går det alltid att klämma in lite till. Det är inte poängen. Nej, grejen är att om jag inte stoppar i de stora stenarna först kommer jag aldrig att få i dem.
En övning i att urskilja vad som är väsentligt kan därför, så här inför en ny termin, vara att inför Gud loda både i sin egen vilja och i Hans. Vad behöver vara på plats? Finns det något som ska få mindre prioritet? Ska somligt helt avlägsnas från min glasburk, inte för att det i sig självt är synd, men för att det tynger och tränger ut det som måste få rum?
