Hur mycket ansvar har staten för att en nyanländ människa kommer in i samhället? Hur mycket ska det offentliga finansiera det arbete som görs av kyrkor, föreningar och andra ideella organisationer? Vilken plats får religionen ta? Och vilket ansvar har politikerna själva för ett allt hårdare samhällsklimat?
Detta är exempel på ämnen som lyftes på Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar i Vårgårda. Frågorna till representanterna ställdes inte på exakt samma sätt till alla partier, men tillsammans visar svaren både en bred enighet om civilsamhällets och religionsfrihetens betydelse – och betydligt större skillnader när det blir dags att fördela ansvaret.
Sändaren har försökt sig på en jämförelse, vad tycker egentligen de olika riskdagspartierna?
Samhället är större än staten
Ingen av de åtta företrädarna ifrågasatte betydelsen av föreningar, kyrkor och andra ideella organisationer, men synen på relationen mellan civilsamhället och det offentliga skilde sig åt.
– Samhället är mycket större än staten, sa Ulf Kristersson.
Samtidigt gjorde han en tydlig åtskillnad mellan deras roller. Staten ska ta sitt lagstadgade ansvar för exempelvis polis, försvar och välfärd, men mycket annat behöver kunna växa utanför staten och utan politisk detaljstyrning.
Han beskrev också erfarenheter av hur exempelvis Stadsmissionen och socialtjänsten kunnat komplettera varandra: myndigheten med befogenheter som en ideell organisation inte har, Stadsmissionen med möjligheten att agera på andra sätt än en myndighet.
Simona Mohamsson uttryckte en annan men närliggande tanke. Civilsamhället ska inte ses som någon som kommer in och plockar upp det välfärdsstaten misslyckats med, utan som en del av Sverige och samhällsbygget.
Hon vill se fler långsiktiga partnerskap mellan offentliga aktörer och exempelvis kyrkor och pekade på egna erfarenheter från Göteborg, där trossamfund kunnat nå människor som saknar förtroende för socialtjänsten.
– Mer av det tror jag är en väg framåt.
Socialdemokraterna och Centerpartiet lade större tyngd vid de offentliga stöden.
Magdalena Andersson beskrev civilsamhället som en demokratiskola och sade sig vara ”otroligt bekymrad” över neddragningarna på studieförbund och folkhögskolor.
– Vi vet ju att föreningslivet har en väldigt viktig roll för demokratin.
Elisabeth Thand Ringqvist pekade på kyrkor, folkbildning, folkhögskolor och föreningar som plattformar där människor möts, inte minst på orter där mycket annat försvunnit. Centerpartiet har enligt henne prioriterat stödet i sina budgetar och tänker fortsätta göra det.
”De tre tillsammans byggde Sverige”
Samuel Gonzalez Westling, som representerade Vänsterpartiet när Nooshi Dadgostar fick förhinder, lyfte samma fråga ur ett historiskt perspektiv.
– Det är tre stycken rörelser egentligen: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen. De tre tillsammans byggde Sverige till vad det är i dag.
Därför vände han sig mot minskade stöd till bland annat studieförbund och folkhögskolor.
– Då kan vi inte dra in stödet till de rörelserna som faktiskt har byggt Sverige och som också har möjlighet att kunna göra väldigt stor nytta även i dag.
Amanda Lind betonade också kyrkorna som en del av ett civilsamhälle som Miljöpartiet vill värna, både i Sverige och som aktör i biståndet.
Ebba Busch menade att civilsamhället har gåtts åt för hårt under mandatperioden och talade bland annat om behovet av bättre långsiktiga förutsättningar för folkhögskolor och andra delar av sektorn. Hon såg här också möjlighet till blocköverskridande samarbete med Miljöpartiet.
Jimmie Åkesson uttryckte större skepsis mot civilsamhällets beroende av offentliga pengar.
Han beskrev idrottsföreningar, kyrkor och andra verksamheter som mycket viktiga, inte minst för ungas meningsfulla fritid, och sade att de också måste kunna få politiskt stöd. Men samtidigt menade han att stora delar av civilsamhället blivit för beroende av skattemedel och efterlyste en översyn av bland annat studieförbunden.
– Det är civilsamhället som gör det där mycket bättre än vad staten ofta gör.
Vem bär ansvaret för integrationen?
När frågan handlar om människor som kommit till Sverige blir synen på ansvar ännu mer konkret. Jimmie Åkesson lade huvudvikten på individen.
– Jag tycker inte att det är samhällets ansvar att någon som har kommit till vårt land ska anpassa sig, lära sig språket och hitta en försörjning och sådana saker.
Samhället ska ställa krav, menade han.
När han fick frågor om sitt tidigare besked om att lägga ”exakt noll kronor” på integration förtydligade han att det inte innebär att exempelvis SFI och samhällsintroduktion ska försvinna. Poängen var i stället att integrationsproblemen enligt honom inte i grunden löses genom mer pengar.
– Vi har aldrig ens försökt betona det egna ansvaret tidigare i Sverige, utan vi har jobbat med de här tycka synd om– och ta hand om-projekten. Det har inte funkat. Så då tänker jag, då får vi tänka om och göra nytt, ställa krav på människor.
Amanda Lind formulerade nästan den spegelvända utgångspunkten.
– Kommer det personer till Sverige som inte har språket, inte känner kulturen, så menar ju jag att samhället behöver göra det där extra för att säkra att det här går fort.
MP vill bland annat erbjuda svenska från dag ett, individanpassa SFI och koppla ihop språkstudier och arbetspraktik.
– Det är faktiskt då samhällets skyldighet att se till att vi gör vad vi kan för att det ska gå fort och att vi ser till varje människas potential som kommer hit.
Den nyanländes ansvar att komma in i samhället var alltså SD:s betoning medan MP tryckte på samhällets ansvar att bygga vägen in.
Magdalena Andersson tog sin utgångspunkt i de utsatta bostadsområdena. Arbete, fungerande skolor, trygghet och fritidsverksamhet behöver enligt henne kombineras med samarbete mellan stat, kommun, näringsliv, föreningar och trossamfund.
Ulf Kristersson betonade sambandet mellan omfattande asylinvandring, segregation och gängkriminalitet. Men han varnade samtidigt för att låta problembeskrivningen övergå i generaliseringar om invandrare.
– Var inte slarvig, prata inte generaliserande om människor.
Den som kommit till Sverige, bor här lagligt och sköter sig ska enligt honom inte behöva känna sig träffad när problemen med migrationspolitiken diskuteras.
Ebba Busch betonade både krav och rättssäkerhet. På frågan om att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd sade hon:
– Jag är en varm vän av att Sverige ska vara en rättsstat att lita på.
Ett positivt myndighetsbeslut ska inte kunna dras tillbaka hur som helst, menade hon, samtidigt som hon argumenterade för krav på respekt för grundläggande värderingar och en realistisk väg till medborgarskap.
Hur fri får religionen vara?
En fråga som fick betydligt större utrymme i Vårgårda än i de flesta vanliga partiledardebatter var den om vilken plats ska tro och religion ska få ta i det offentliga samhället.
Här var samsynen stor om själva religionsfriheten, skillnaderna märktes framför allt när företrädarna beskrev vad som hotar den och var gränserna går.
Elisabeth Thand Ringqvist gav ett tydligt besked när hon fick frågan om studenter borde ha möjlighet att gå undan för bön.
– Ja, så borde det ju absolut vara.
Hon försvarade också rätten att bära religiösa symboler och plagg. Om någon tvingas bära ett plagg är det tvånget som ska bekämpas, menade hon, inte det religiösa uttrycket.
– Ska man ha en religionsfrihet så måste vi också som land säkerställa att man kan utöva sin religion på det sättet.
Samuel Gonzalez Westling formulerade gränsen så här:
– Jag får ha min tro och så länge jag har min tro och den inte skadar någon annan, då är det helt okej. Men om man börjar gå in och kontrollera andra utifrån sin tro, då har man passerat en gräns.
Simona Mohamsson lade stor vikt vid situationen för svenska judar. Om människor inte vågar bära davidsstjärna eller kippa har samhället misslyckats, menade hon.
– Det kan inte vara mer taggtråd och mer säkerhet som ska se till att människor känner sig trygga här, utan det måste ju vara tolerans, acceptans och nyfikenhet.
Magdalena Andersson breddade perspektivet till judar som inte vågar visa sin tro, muslimer som känner motstånd när de bär slöja och kristna som upplever motstånd mot sin religion.
– Jag vill ju ha ett samhälle som är fritt där människor kan få vara den de är och leva som man vill.
Hon varnade även för att religiös extremism får färga bilden av all religion och betonade religionens positiva bidrag till samhället.
Amanda Lind lyfte framför allt utsattheten för religiösa och andra minoriteter. Hon pekade på ökande antisemitism och hat mot muslimer, hbtqi-personer och samer och ville se bättre hatbrottsarbete, säkerhetsstöd till utsatta trossamfund och ett starkare civilsamhälle.
Sveriges kristna arv
Hos M, KD och SD fick Sveriges kristna arv större plats.
Ulf Kristersson beskrev religionsfriheten som fundamental.
– Rätten att ha vilken religiös tro man vill, rätten att inte ha en tro överhuvudtaget.
Samtidigt menade han att Sverige är präglat av kristna värderingar och att exempelvis skolavslutningar i kyrkan inte borde behöva problematiseras.
Ebba Busch gick längre i att koppla religionsfriheten till landets kristna arv. Hon varnade för statliga regler som blir så långtgående att staten i praktiken börjar kontrollera människors tro och beskrev Sverige som ett kristet land.
På frågan om islam ryms i den bilden svarade hon ja.
– Vi behöver stå rakryggade och trygga i att det är det som gör att Sverige är möjligt att vara ett tryggt och fritt land för kristna, judar, muslimer och ateister.
Men hon tillade att islam måste anpassa sig till svenska värderingar, som hon i hög grad beskrev som kristna.
Åkesson försvarade också kristna konfessionella inslag, bland annat skolavslutningar och psalmsång, och pekade på Sveriges kristna arv.
– Det är väldigt svårt att ta det kristna från liksom den svenska kulturen och det svenska samhället.
Samtidigt gjorde han en betydligt mer kritisk bedömning av muslimska konfessionella skolor och menade att problemen kring dessa varit orsaken till att debatten om konfessionella skolor över huvud taget blivit så laddad.
Vem har ansvar för tonen?
Ett annat återkommande tema var ett hårdare samhällsklimat. Här var avståndet mellan partierna mindre.
Ulf Kristersson pekade på sociala mediernas hastighet, algoritmer och influenser från ett starkt polariserat USA – men också på politikernas och mediernas eget ansvar.
– Det är väldigt många som pekar finger mot andra, men det är väldigt få som säger: ”Vad är mitt ansvar i detta?”
Elisabeth Thand Ringqvist uttryckte samma tanke: Ledare måste förstå att ord spelar roll och att människor också agerar utifrån det de hör.
– Man kan aldrig ta bort det ansvaret.
Simona Mohamsson svarade ”jättestort ansvar” när hon fick frågan vilket ansvar politiska ledare själva har för tonen. Man ska kunna vara mycket hård i sak, men det är något annat än personangrepp och anonym politisk kommunikation, menade hon.
Liknande tankar återkom hos andra. Amanda Lind knöt minoriteters utsatthet till vilket ansvar makthavare har för att inte underblåsa motsättningar. Magdalena Andersson betonade att ord kan bidra både till respekt och till handlingar riktade mot utsatta grupper.
FAKTA: Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar
Vårgårda Möte arrangerades den 11–26 augusti i Tångahallen i Vårgårda. Partiledarutfrågningarna var en del av mötet, som också innehöll gudstjänster, konserter, ungdomsmöten och andra arrangemang.
Lång tradition: Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar har arrangerats inför varje riksdagsval sedan 1968. Initiativtagare var evangelisten John Hedlund inom dåvarande Svenska Missionsförbundet. Sedan 2014 hålls utfrågningarna i Vårgårda och 2026 var fjärde valrörelsen i rad som samtliga riksdagspartiers ledare kommer dit.
Utfrågare 2026: Niklas Piensoho och Jenny Dobers. Piensoho är biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Dobers är pastor i Equmeniakyrkan och fördjupar sig för tillfället i samhällsteologi. Utfrågningarna rörde sig mellan politik och person och hade kyrkans perspektiv på människovärde, samhälle och ansvar som utgångspunkt.
