I mitt jobb som pastor på anstalt fick jag häromdagen frågan: Hur kan två uppenbart kristna personer, som båda älskar Gud av hela sitt hjärta och håller Bibeln som Guds ord, komma fram till så fullständigt olika slutsatser med samma bibelord som grund? Frågan kom från en kille som under en längre tid suttit och läst Nya testamentet i sin cell. I möten genom åren med kristna från olika kyrkor och sammanhang hade han slagits av hur hårt man kan tycka olika i frågor om allt från dop och ledarskap till synen på hbtqi. Hur kan det komma sig? frågade han.
Frågan träffade mig rakt i magen. Den är lika smärtsam som den är ärlig. Ofta möts vi i kyrkan av en reflex att döma ut varandra när vi tänker olika. Vi tänker lätt att den som inte delar min tolkning antingen slarvar med sanningen eller bara anpassar sig efter tidsandan. Men i grunden handlar det sällan om huruvida man vill följa Gud eller inte. Det handlar om vilket verktyg vi egentligen tror att vi håller i handen när vi öppnar Bibeln.
Ser vi Bibeln som en instruktionsbok, eller ser vi den som en kompass?
När instruktionsboken börjar skava
Tanken på Bibeln som en instruktionsbok är väldigt lockande och enkel. Den bygger på att vi tänker oss Bibeln som en färdig bruksanvisning med exakta regler som ska följas rakt av, oavsett när eller var vi lever. Tänk dig en instruktionsbok för hur du ska gå genom en skog från punkt A till punkt B: ”Gå fyrtio meter rakt fram, sväng höger vid den gamla eken och följ den smala stigen över backen.” Så länge allting i skogen ser ut precis som när boken skrevs, fungerar det ju toppen. Det blir tydligt, tryggt och man slipper fundera så mycket själv. Men tänk om det drar in en rejäl storm över skogen. Träd knäcks som tändstickor, regnet vräker ner så att stigen spolas bort, och den där eken ligger plötsligt tvärs över vägen. Vad gör man med instruktionsboken då? Då börjar den skava rejält mot verkligheten. Om du till varje pris envisas med att sätta fötterna exakt där boken säger att stigen låg, då kliver du rakt ut i ett bottenlöst gyttjehål eller kör fast i ett risigt träd som fallit omkull.
Bibeln växte fram under mer än tusen år i kulturer som såg helt annorlunda ut än vår, med kejsardömen, slaveri och gamla klanmönster. När vi försöker pressa in vår tids liv och svåra frågor i en antik manual riskerar vi att hamna snett. Vi tvingas antingen låtsas som att stormen aldrig dragit fram, eller så riskerar vi att bli hårda och kalla mot människor vars liv helt enkelt inte ryms i manualens mallar.
Vi blir regelryttare i stället för medvandrare.
Kompassen visar riktningen
Det är just därför jag känner att kompassen är en så mycket bättre bild. Kompassen ritar inte ut varenda sten, rot eller buske i skogen. Men den gör en sak suveränt bra: den visar åt vilket håll norr ligger. När stormen har dragit förbi och stigen är helt borta kan du ställa dig upp, kolla på nålen och se vart du ska. Ligger det ett stort träd i vägen? Då kliver du runt det. Är marken till vänster för sank och blöt? Då tar du vägen lite till höger. Vägen du faktiskt går fanns kanske inte utstakad i förväg, men kursen är stensäker. Du tappar aldrig bort målet.
Att tänka så här är inget modernt påhitt för att göra det enkelt för sig. Tvärtom, det var ju precis så Jesus själv mötte människor och skrifter. De han krockade allra hårdast med var fariséerna och de skriftlärda, och de var verkligen mästare på att följa instruktionsboken. De kunde sabbatsreglerna utan och innan och visste precis vad som räknades som förbjudet arbete. Så när en sjuk människa blev helad, eller när hungriga lärjungar plockade några ax på ett fält på en lördag, viftade de genast med regelboken och ropade att det var fel. Jesus valde kompassen i stället. Han påminde om att sabbaten blev till för människans skull, inte människan för sabbatens skull. Och han var stenhård mot ledare som räknade kryddblad till tiondet men struntade i det som faktiskt betyder något: rättvisan, barmhärtigheten och omsorgen om den svage.
Vårt norr är Jesus
För Jesus var reglerna aldrig ett mål i sig, utan vägvisare till Guds hjärta. När en regel ställdes mot att hjälpa och visa barmhärtighet, då valde Jesus alltid kompassens riktning. Paulus är inne på exakt samma spår när han skriver att Gud har gett oss ett nytt förbund som inte handlar om bokstaven, utan om Anden – för bokstaven dödar, men Anden ger liv. Att följa en kompass betyder inte att man gör lite som man känner för. En kompass är ju inget man bara snurrar på måfå; den styrs av en osynlig magnetisk kraft som är helt på riktigt.
Vårt norr är Jesus själv: hans kärlek, hans nåd och hans sätt att möta människor. När vi brottas med svåra frågor i dag kan vi inte alltid slå upp ett färdigt kapitel som ger ett exakt recept anpassat för 2000-talet. Verkligheten och landskapet förändras. Men vi kan fråga oss: Åt vilket håll drar Jesu kärlek här? Vilket val leder till mer upprättelse, barmhärtighet och liv för den människa jag möter?
Vi behöver inte vara rädda för att stigen ser annorlunda ut i dag än för tvåtusen år sedan. Vi har fått en levande Ande och en kompass som visar vägen rakt mot Guds rike.
Låt oss våga lita på att den räcker hela vägen fram.
