För första gången sedan Sverigedemokraterna bildades pekar ett riksdagsval åt fel håll för partiet. Efter decennier av obruten tillväxt backar SD från drygt 20 procent 2022 till omkring 17,5 procent i årets val.
När partiledare Jimmie Åkesson själv ska förklara motgången pekar han åt flera håll: SD har tappat väljare till småpartier, partiet har ”drunknat” i Tidösamarbetet och debatten om tonårsutvisningarna har skadat partiet (vilket jag reflekterade kring på ledarplats i måndags).
Men han lyfter också vad han kallar en mobilisering av ”islamistiska röster”. Enligt Åkesson har framför allt Vänsterpartiet och Socialdemokraterna lyckats dra till sig väljare som tidigare haft andra alternativ.
Det är en anmärkningsvärd beskrivning. Att väljare med utländsk bakgrund i högre utsträckning röstar på Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna är inte i sig ett belägg för islamism. Några tydliga belägg för att just islamister skulle förklara utvecklingen presenterar Jimmie Åkesson inte.
Att väljare med utländsk bakgrund röstat annorlunda än väljarkåren som helhet har samtidigt lyfts i eftervalsanalyserna. Det vore alldeles för enkelt att säga att invandrarna fick SD att förlora valet. Valresultat har många orsaker.
Men att just Sverigedemokraternas partiledare pekar på dessa väljare som en del av förklaringen till motgången gör det intressant att lyfta blicken.
För utan invandringen hade Sverigedemokraterna knappast varit det parti de är i dag.
Från marginalen till 20 procent
SD bildades 1988 men var länge en politisk marginalföreteelse. Så sent som 2002 fick partiet 1,4 procent av rösterna. Åtta år senare kom det in i riksdagen och 2022 fick det över 20 procent och blev Sveriges näst största parti.
En sådan utveckling är oftast lika komplicerad som en eftervalsanalys, förklaringen är sällan entydig utan rymmer olika förklaringar. Missnöje med etablissemanget, brottslighet, ekonomiska och geografiska skillnader och förändrade kulturella värderingar har spelat roll.
Men framförallt, det är omöjligt gå förbi det, så lyckades SD göra en fråga till sin: invandringen.
När de etablerade partierna länge stod för en betydligt mer generös migrationspolitik erbjöd SD ett tydligt alternativ. Sverige hade, menade man och uttryckte man tydligt, tagit emot för många människor, problemen med integrationen var omfattande och invandringen behövde minska.
SD förändrade svensk politik
När partiet kom in i riksdagen 2010 stod det tämligen ensamt om en kraftigt restriktiv migrationspolitik, sexton år senare är läget ett helt annat.
Moderaterna driver sedan länge en betydligt stramare linje, samtidigt som Socialdemokraterna också också har förflyttat sig kraftigt. Ett regeringsskifte innebär inte någon självklar återgång till den migrationspolitik Sverige förde runtomkring flyktingkrisen 2015.
Det är ett betydande politiskt genomslag för SD och deras politik.
Men där finns också ett dilemma. Den som prioriterar en stram migrationspolitik behöver inte längre självklart välja Sverigedemokraterna. Andra partier erbjuder i dag en politik som ligger betydligt närmare SD:s än vad som var fallet när partiet började sin resa mot 20 procent.
På ett område har Sverige alltså blivit mer likt det land SD efterfrågat. På ett annat har Sverige förändrats på ett sätt som skapar helt andra förutsättningar för partiet.
De som kom hit blev en del av Sverige
För migration förändrar inte bara politiken, med tiden förändrar den också befolkningen – och därmed väljarkåren.
Den som kom hit som flykting för tjugo år sedan kan i dag vara arbetskamrat, företagare, granne eller församlingsmedlem. Barn som kom till Sverige eller föddes här har blivit vuxna, och många är svenska medborgare och röstar i riksdagsvalet.
Det är egentligen självklart, ändå är det lätt att missa när migration diskuteras. Politiken talar ofta om människor som kommer till Sverige som en grupp som samhället ska fatta beslut om: Hur många ska få komma? Vilka ska få stanna? Vilka krav ska ställas?
Sverigedemokraterna har under lång tid framför allt talat om invandringen som något som har hänt Sverige, som har drabbat landet: människor har kommit hit, integrationen har misslyckats, kostnader och kriminalitet har ökat och den svenska kulturen har utmanats. Det finns verkliga samhällsutmaningar bakom delar av den beskrivningen som inte ska viftas bort med lätthet.
Men människor som invandrar är inte för evigt en yttre grupp som Sverige ska förhålla sig till.
De blir en del av Sverige.
Det vet inte minst många kyrkor. Människor som en gång dök upp på ett språkcafé eller behövde hjälp att hitta rätt i ett nytt samhälle kan i dag som sagt vara arbetskamrater, vänner, församlingsmedlemmar och ledare.
Och väljare.
Det är demokratin
Det finns därför något talande i att Åkesson efter valförlusten väljer att tala om ”islamistiska röster”.
När svenska medborgare med muslimsk eller annan utländsk bakgrund använder sin rösträtt för att rösta på andra partier är det inte ett demokratiskt problem. Det är demokratin.
För kyrkan borde den skillnaden vara självklar. Människan framför oss kan aldrig reduceras till sin nytta eller belastning för Sverige, sin religion eller sin migrationshistoria. Hon är vår nästa.
Kanske är det något för Sverigedemokraterna att lyssna in och ta till sig av för att forma politik och retorik i en ny tid.
Landet har förändrats, kommer SD klara att göra detsamma?
