Vad står i vägen för att kyrkan ska göra större skillnad i människors liv? När John Eidering får frågan i podden ”På jakt efter framtidens kyrka” riktar han blicken mot sig själv och dem som redan tillhör församlingen.
– Kanske vi själva. Vår bekvämlighet och vår förmåga att se bortanför att få det som vi själva vill och trivs allra bäst med. Hur mycket vill jag att det som sker i kyrkan ska vara på mina villkor? Är jag redo att avstå från lite av det för andra människors skull?
Hans dröm tar sin utgångspunkt i det lokala sammanhanget. I Vårgårda ser han stora möjligheter och utmaningar både i mötet med den unga generationen och i det sociala arbetet. Kan kyrkan göra verklig skillnad för människor som behöver det? Kan unga känna sig hemma och hitta en plats i församlingen?
Det är inga nya uppgifter, konstaterar han. Men de har blivit tydligare för den egna församlingen under de senaste åren, och de kräver medvetna prioriteringar.
Prioriteringar som märks
I bygden finns en lång tradition av att satsa på ungdomsledare. I den egna församlingen finns en ungdomsledare och en diakon, och John Eidering deltar själv i bland annat läger och konfirmationsarbete.
– Hur syns det i en församlingsbudget att man prioriterar detta? Sedan handlar det också om vad vi väljer att lägga vår tid och energi på. Vad prioriterar vi i det vi gör i församlingen?
Samtidigt räcker det inte att avsätta pengar och arbetstid. Också en omfattande verksamhet kan kretsa kring dem som redan är med. Att nå nya människor är för John Eidering en del av själva grunden för församlingen.
Han hänvisar till missionsbefallningen och till den egna församlingsordningen, där det viktigaste ärendet beskrivs som att hjälpa människor att lära känna Jesus Kristus.
– Jag vill tro att jag inte riktigt nöjer mig med att underhålla saker. Det kanske är en för stor bild av mig själv, men jag vill ändå tro att det är så. Det är klart att vi måste finnas för andra människor. Är evangeliet sant så är det jätteviktigt.
Det innebär inte att den befintliga gemenskapen saknar betydelse. Tvärtom talar han om vänskap, om att uppmuntras och utmanas i tron och om att få finnas till för andra.
– Det här blir mitt sammanhang, men inte bara mitt sammanhang.
Kom och sitt med mig
Församlingsledningen behöver ständigt hålla den öppenheten levande, menar John Eidering. Det gäller både vad man ber om, vilka drömmar man uppmuntrar och hur man formulerar sig. Tar kyrkan för givet att alla redan känner till verksamheten och förstår språket?
Kommunikationen kan också påverka dem som redan är med. Ett sätt att tala som ger utrymme åt nya människor påminner församlingen om vilka den finns till för.
Men också talet om att nå andra kräver eftertanke. I samtalet väcks frågan om vad som händer när den som följt med till kyrkan får höra en predikan om vikten av att nå nya människor. Risken finns att besökaren känner sig som ett objekt för någon annans ambition.
John Eidering medger att det inte finns något enkelt svar. Samtidigt återkommer han till det personliga bemötandet och en vardaglig inbjudan som han tycker är underskattad.
– Kom och sitt med mig. Sitt bredvid mig. Det kan gälla både konkret och bildligt. Det önskar jag att jag och många fler skulle våga säga till andra människor.
Att dela tron behöver också höra till det vanliga kristna livet. Han tror att kyrkan ibland har bidragit till att göra evangelisation till något som sker när en särskild evangelist kommer på besök.
– Det blir inget extra när evangelisten kommer, utan det är det vanliga livet med Jesus som vi vill dela. Det vanliga församlingslivet och det vanliga kristna livet är det vi har att visa upp.
En tro som berör livet
Öppenheten behöver märkas också i predikan. När John Eidering förbereder sig försöker han tänka på människor som inte är kyrkvana, exempelvis föräldrar till barnens kompisar och unga vuxna.
Den som kommer till gudstjänsten bär med sig sitt liv: sjuka föräldrar, trassel på jobbet, svåra relationer, bråk med barnen eller oro för framtiden.
– Hur inkluderar vi det i kyrkans budskap och i det vi kommunicerar? Handlar det om livet? Märker vi att bibelordet faktiskt kan tala till och förklara den situation vi finns i just nu?
I församlingens vardag tar det sociala ansvaret flera former. Matcheckar och checkar till en second hand-butik, matkassar vid jul, gemensamt julfirande och lunchservering är några exempel. Där finns också språk- och stickcafé för kvinnor.
Sådana prioriteringar säger något om vilken sorts församling man vill vara. Men framtiden kräver inte nödvändigtvis att kyrkan hittar på en mängd nya aktiviteter. John Eidering tror snarare på att göra det man redan gör mer koncentrerat och bättre.
Han blir hoppfull när församlingar är beredda att ompröva arbetssätt utifrån vilka människor de når och vill nå. Och på tio års sikt hoppas han att den egna församlingen har blivit mer blandad, med fler kulturella och sociala bakgrunder.
– Jag tycker otroligt mycket om – älskar – Equmeniakyrkan Vårgårda. Jag är stolt över att få tillhöra den här församlingen. Men det betyder inte att vi inte kan göra bättre eller mer, eller önska att fler och andra människor skulle vara med också.
Denna text är skapad med hjälp av AI utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och John Eidering. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad John Eidering tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
