Lappen hade hamnat fel.
En butik i Stockholm hade ställt ut saker som den erbjöd allmänheten att ta med sig, men pappret som förklarade erbjudandet hade lossnat och landat på trottoaren bland höstlöven.
”Varsågoda”.
Jag stannade och tog en bild, kände blicken från en passerande kvinna och sa till henne: ”Varsågod, det är bara att ta för sig av höstlöven, de är gratis” och fick ett skratt tillbaka. En liten stund senare hörde jag en annan röst, som en viskning inombords: ”Vad var det roliga i detta?” En liten undran från skaparen själv som med glimt i ögat ville klargöra att dessa gula och röda löv, utspridda över gatstenarna, minsann inte var ett dåligt erbjudande.
Denna lilla vardagliga upplevelse kan ses som min motsvarighet till den pastorn och författaren Pete Greig berättat. Han var på promenad när han upplevde att Gud uppmanade honom att stanna och titta på ett träd.
Pete stannade. Pete tittade. Pete väntade.
Han tänkte att något spektakulärt var på väg att hända. Skulle trädet kanske plötsligt vissna, eller blomma? Kanske skulle det börja brinna? Något häftigt som han skulle kunna dra lärdom ifrån möjligen, kanske kunde han få en berättelse att dela som uppmuntran eller tillrättavisning för någon eller några?
Men ingenting hände.
Efter en stunds väntan pockade otåligheten på. Pete Greig vände sig till Gud och undrade vad det var som skulle ske.
”Ingenting, jag tyckte bara att det var ett fint träd”.
Den där lilla enkla historien blev betydelsefull för Pete Greig, en påminnelse om att stanna upp och faktiskt ta till sig att så mycket av det som redan finns här är ett mirakel, ett underverk. Som ett träd, med sina rötter ner i jorden och som stått där i årtionden, kanske århundraden, genom stormar, regnperioder och torka. Ett konstverk i sig, som står jämte andra liknande men samtidigt annorlunda och egna underverk.
Och när man tröttnat på träden så finns haven, sjöarna, hundarna, fåglarna, gräset, buskarna, humlorna… Dessutom finns det där som faller ner från träden när hösten anländer, de där löven som målar gator och trottoarer i varma färger. Att det händer varje år gör det knappast mindre märkvärdigt, bara lättare att missa.
Det finns ibland, kanske rentav ofta, skäl att hoppas på mer och annat, be om det, ropa efter mirakel och underverk. Så är det. Men parallellt med det är det en god övning att njuta av det som redan finns, det som redan är oss givet och som är gratis.
Sedan min promenad i Stockholm har löven hunnit sopas undan. Snart kommer kanske snön och den första tanken lär gå till att ta rätt skor för att inte halka och vantar för att inte frysa. Rimligt.
Men förhoppningsvis stannar jag också upp. Ser flingorna landa på jackärmen, ser hur de en efter en lägger sig över staden.
Då ska jag minnas den där lappen och tänka att den är från skaparen.
”Varsågoda”.



