När Saman Yoklasanaprai var barn tog hans pappa med sig honom och ett par andra pojkar från byn och vandrade ett par dagar för att komma till Mae Sariang i norra Thailand. Där fanns ett elevhem som gjorde det möjligt för barnen att gå i skolan. Föräldrarna hade hört om möjligheten och var måna om att deras barn skulle få utbildning.
Saman blev ett av de första barnen på elevhemmet. Efter grundskolan fick han genom stipendier möjlighet att studera på bibelskola. I dag har han under många år varit ansvarig för evangelisationsarbetet bland pwokarenerna.
Hans berättelse är en av många i det samarbete mellan karener och svenskar som nu firar femtio år.
Ett samarbete på karenernas inbjudan
Kontakterna började långt innan de första svenska missionärerna kom till Thailand. Redan i slutet av 1880-talet besökte Maung Edwin baptistförsamlingar i Sverige. Han berättade om hur baptistkarenerna i Burma, där majoriteten av karenerna bor, hade börjat evangelisera bland karenerna i Thailand. De svenska baptisterna beslöt att under några år stödja arbetet.
När Svenska Baptistsamfundet i början av 1970-talet sökte efter ett nytt missionsfält återupptogs kontakterna. Sven Ohm, som då var ansvarig för samfundets internationella arbete, besökte Karenbaptistsamfundet i Thailand och ett samarbete inleddes.
Vid den tiden fanns redan ett stort antal församlingar i bergsbyarna och i städerna på låglandet. Ett starkt samfund hade vuxit fram. Men bland gruppen pwokaren hade evangelisationsarbetet inte fått samma genomslag. Det var framför allt för att få stöd i det arbetet som Karenbaptistsamfundet bjöd in de svenska baptisterna.
1976 kom de första svenska missionärerna till Mae Sariang, en centralort i det område där pwokarenerna bor. Sedan dess har många missionärer och volontärer sänts från Sverige. De har stöttat arbetet bland pwokarenerna, men också deltagit i verksamheter bland den större gruppen sgawkarener och andra minoritetsfolk i norra Thailand.
De första missionärerna arbetade med evangelisation och alfabetisering. Tillsammans med sgawkarener besökte de byar, och så småningom döptes de första pwokarenerna och en församling kunde bildas.
För en del innebar den kristna tron att de fick lämna sin by. I de byar där detta skedde fanns en rädsla för att andarna skulle bli störda när någon blev kristen. Ibland byggde de nykristna upp en egen by vid sidan av den tidigare. I andra fall blev hela byar kristna.
Att få Bibeln på det egna språket blev en viktig del av arbetet. Sten-Göran och Marianne Liljeström arbetade under många år tillsammans med pwokarener och missionärer från andra samfund med att översätta Nya testamentet. Därefter fortsatte pwokarenerna på egen hand med Gamla testamentet, tills hela Bibeln fanns på deras språk.
Allteftersom församlingarna växte utbildades evangelister som kunde bo och arbeta i byarna. Så småningom bildade pwokarenerna ett eget distrikt inom Karenbaptistsamfundet, Betlehemsdistriktet. Det har i dag över 6 200 medlemmar. Pastorer och evangelister utbildas på bibelskolor, och även lekmän får möjlighet till bibelundervisning och utbildning.
Utbildning som fått betydelse för hela byar
Möjligheten att få utbildning har varit en viktig del av samarbetet. Tidigt började vuxna få lära sig läsa och skriva. Elevhemmen gav samtidigt barn och ungdomar möjlighet att gå i skola i tätorterna, eftersom det inte fanns skolor i deras byar.
Under åren har hundratals barn och ungdomar fått skolutbildning genom att bo på elevhemmen. Många har sedan fått stipendier för att läsa vidare på högskolor, universitet, bibelskolor och yrkesutbildningar. Under lång tid var det framför allt de svenska baptisternas kvinnoförbund som samlade in pengar till eleverna.
Många av dem som har studerat vidare har återvänt till sina hemtrakter. De arbetar som lärare i de skolor som staten nu har startat i byarna, inom sjukvård och jordbruksutveckling eller som ledare i byar, organisationer och församlingar.
Saman är en av dem. I juni var han en av talarna på Vision 26, där han berättade om pwokarenernas pionjärarbete. Församlingarna uppmanas att ta ansvar för grupper som ännu är för små för att bilda en egen församling. De går in i ett ”föräldraskap”, under mottot ”Är man kyrka så har man barn.”
Samarbetet har också omfattat många utvecklingsprojekt. Svenska Baptistsamfundet, och senare Gemensam Framtid och Equmeniakyrkan, har bland annat stöttat hälsoarbete, vattenprojekt, jordbruksutveckling, hållbarhetsprojekt och hjälp att få medborgarskap. Stöd har också gått till människor i utsatta livssituationer och till flyktinglägren vid gränsen mellan Myanmar, tidigare Burma, och Thailand.
Möten som stannar kvar
Under sammanlagt elva år har jag och min man Otto haft möjlighet att arbeta inom Karenbaptistsamfundet, framför allt tillsammans med pwokarenerna. Vi har vandrat, cyklat och åkt bil till byar uppe i bergen, besökt elevhemmen och uppmuntrat och utbildat personalen.
Vi har lyssnat till berättelser från människor som blivit kristna och fått flytta från sina byar, men också från dem som fått se sina familjemedlemmar och vänner bli kristna. Vi har predikat och undervisat i små och stora sammanhang, sjungit, bett och lekt med barn och vuxna.
Till arbetet har också hört sammanträden, planering, rapporter och brev. Och resor för svenskar som velat besöka karenerna och lära känna arbetet och människorna. Vi är så tacksamma för att vi har fått vara en del av detta och för alla fina människor vi har mött. Nu finns Gunilla och Vaesna Bun som Equmeniakyrkans utsända bland karenerna.
Femtio år av samarbete och vänskap är värt att fira! Vi är många som har varit engagerade i arbetet och som gärna hade varit där och firat tillsammans med dem. En delegation från Sverige finns på plats i Sop Moei, där jubileet firas med gudstjänster och fest. Det blir också en löptävling för att uppmärksamma samarbetet och samla in pengar till fortsatta insatser.
Mycket av det arbete som Sverige har varit involverat i går att mäta: elever som fått utbildning, byar som fått vatten, bibeltexter som översatts och församlingar som startat.
Men vänskap, lärdomar om att leva och vara människa, möten med människor och Gud går inte att mäta på det sättet. Tillsammans med karenerna får vi fira och vara tacksamma. Och fortsätta fördjupa vänskap och samarbete.
Fotnot: Mer om firandet och historien finns att läsa på equmeniakyrkan.se
