Tidigare i höst fick jag uppdraget att tala till ungdomsledare och ungdomspastorer över ämnet »Lögner som håller ledare tillbaka eller får oss på fall«. Jag märkte i förberedelserna att det slog an något viktigt hos mig själv, och tror att vi behöver reflektera över vad som lurar oss, gör oss trötta eller missmodiga.
Som ung ledare arbetade jag med en bibelskola på Teen Challenge Sverige för att sedan under många år tjäna som pastor i Evangeliska Frikyrkan (EFK). Just nu arbetar jag med andlig vägledning, undervisning och förkunnelse. En del av lögnerna nedan kommer från min egen historia, somliga har jag fått kämpa mer med än andra. En del av lögnerna ser jag tydligare hos andra, men någon av dem kommer jag nog att få kämpa med hela livet.
Så låt oss stanna inför några envetna lögner som riskerar att på olika sätt sänka oss.
1. ”Det går inte utan mig”
En fälla för varje kristen ledare är att tro att allt börjar med mig. Jag undrar om inte detta är den mest envisa av alla lögnerna. För den som arbetar i en lokal församling är det därför avgörande att få viss koll på både nutidshistorien och på den bibliska berättelsen. När du kommer till en församling för att tjäna tar du över där någon annan jobbat, drömt och bett. Inget börjar med dig, utan du tar snarare över en stafettpinne som någon sprungit med. Om det skulle råka gå bra på din sträcka beror det sannolikt ganska mycket på dem som sprang före. I både missionsarbete och i svenskt församlingsliv har jag sett hur ledare som haft viss framgång raljerat över dem som gått före, som om allt handlar om det som syns. I själva verket hade ingen missionär, ingen ungdomspastor eller ordförande kunnat göra det de gör utan dem som gått före. Hebreerbrevets författare skriver: »Tänk på era ledare, som har talat Guds ord till er. Lägg märke till vad deras liv har lett till och ta efter deras trofasthet.« Några av de ledare som hjälpt oss leda har vi aldrig mött, utan det är de som gick före. Ibland väldigt långt före.
Men detta har också en teologisk botten. Djupast är det alltid Gud som verkar. Ibland kan vi höra någon överentusiastisk pastor utbrista: »Gud gör ingenting om vi inte ber.« Nja. Bön är naturligtvis inte oviktigt, men Gud skapade kosmos, Himalaya, Marianergraven, fåglarna, fiskarna, världshaven och Amazonas djungler utan att vi ens var där. När Gud till sist skapar människan är hennes första heldag en vilodag.
Gud inbjuder oss att tjäna Honom, och det är djupt tillfredsställande. Men han sitter inte i klistret. Gud gör vad han vill, och inget börjar med oss.
Kort sagt är det alltid Gud som är först på plats. Så är det i församlingen där vi tjänar, och också i våra egna liv. Vi talar med Gud för att Gud först talat med oss. Vi tjänar Honom för att Gud i Jesus Kristus betjänat världen. Vi hoppas och ber för att Gud är hoppets Gud… Våra liv är alltid ett gensvar på den Gud som handlar och agerar.
2. ”Det spelar ingen roll vad jag gör”
Alla djupa sanningar uttrycks bäst i paradoxer. En felaktig slutsats av punkt ett vore något slags abdikation där jag underskattar betydelsen av mitt bidrag som ledare. Det spelar naturligtvis roll att en församlingsarbetare går till jobbet. »Det är ingen idé« är en viskning in i våra själar som bär på en demonisk andedräkt. Modlösheten och uppgivenheten är inte från Gud. Att allt börjar med Gud innebär inte att jag är befriad från allt ansvar eller att inget spelar någon större roll. Utmaningen är att urskilja vad som är Guds ansvar och vad som är vårt. Detta tycker jag själv varit en livslång övning i urskillning.
Att vara ledare i Guds församling är en ansvarsfull sak. Vi vill göra det noga, och vi vill bära den börda som är vår. Som ledare kan man bära både för mycket och för lite.
Detta är inga nyheter, utan utmaningarna verkar ha funnits redan i urkyrkan. I ett avsnitt som handlar om fraktioner och splittring skriver Paulus: »Vad är då Apollos? Och vad är Paulus? Jo, tjänare genom vilka ni har kommit till tro, var och en med den uppgift Herren gett. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud fick det att växa.«
Det är alltid Gud som får det att växa. Ingen annan kan ge liv. Men vissa saker behöver vi göra noggrant. Aposteln Paulus fortsätter att brottas med arbetsfördelningen mellan Gud och människa, och skriver senare i samma brev till korintierna: »Jag är ju den minsta av apostlarna, inte värdig att kallas apostel eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves. Jag har slitit mer än alla de andra, men egentligen inte jag – Guds nåd var med mig.«
Genom Guds nåd är jag vad jag är. Få uttryck har berört mig så djupt som detta. Det är nåden som berättar för oss vilka vi är. I en prestationskultur där jobbet, altanen, barnen, semestrarna, kärlekslivet, prylarna och maten alltid ska vara på topp viskar en betydligt djupare sanning något avgörande om vår identitet: Genom Guds nåd är vi vad vi är. Den djupaste sanningen om våra liv är att vi är sedda, sökta, älskade och benådade. Gud har vänt sig till människan och inte ifrån henne.
För Paulus är detta en källa till ständig förundran: Tänk att Gud också tog en kyrkans förföljare i sin tjänst! Men det gör honom inte passiv eller loj, utan tvärtom. »Jag har slitit mer än alla de andra« säger han. Sedan är det som att han korrigerar sig själv: Det var nåden som arbetade igenom mig.
Att arbeta hårt och ibland bli rejält trött är inte ett problem. Så ser arbetslivet ut, och det är en god sak. Poängen är vad det är som driver. Det är inte skammen, stressen eller självupptagenheten som arbetar genom Paulus, utan nåden. Då kan han utan att blinka säga: Jag har slitit mer än de flesta.
3. ”Ingen i den här kyrkan vill något, det är mest skit med alltihop”
Det där är aldrig sant. Det finns alltid tecken på Guds rike, på längtan och på att människor i en kyrka vill ta ansvar. Ett av ledarens uppdrag är att med Guds hjälp få syn på allt detta och samarbeta med det Gud redan gör. När de interna konflikterna, besvikelserna över utebliven framgång eller tynande energi upptar pastorns hela tankevärld är risken att man blir en cyniker, något varje ledare behöver vara vaksam på. Cynism utvecklar vi för att orka med, för att skydda oss mot att bli besvikna. Men det sker alltid till ett högt pris. Författaren Oscar Wilde skrev redan på 1890-talet träffande om cynikern som »…en person som vet priset på allting, men inte värdet hos någonting«.
Jag minns en pastorskollega från en kyrka i Sverige som alltmer började läcka just detta: »Ingen här fattar någonting. De vill inget, och de säger så korkade saker. Det finns inget att glädjas åt.« Den pastorn blev inte kvar i församlingen särskilt länge. Till sist går det nämligen inte längre. Jag behöver både älska och tro på de människor Gud satt mig att tjäna, för om jag inte gör det kommer det att märkas på olika sätt.
Om vi återvänder till Paulus finns också denna kamp närvarande i hans ledarskap. När han skriver sina brev till församlingen i Korinth är problemen hur många som helst. Där finns ett incestuöst förhållande, medlemmarna går till prostituerade, de förtrycker de fattiga vid nattvardsbordet, tungotalet har spårat ur och de delar upp sig i falanger. Ändå kan han skriva: »…till Guds församling i Korinth, till dem som helgats i Kristus Jesus och är kallade att vara heliga tillsammans med alla dem som åkallar vår Herre Jesus Kristus namn var de än finns […] Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, helgelse och befrielse.«
Det verkar finnas en väg där vi talar sant om utmaningarna utan att bli cyniker, utan att distansera oss från de människor vi är satta att tjäna.
4. ”Jag får absolut inte visa mig svag”
När Paulus besöker församlingen i Korinth är de djupt präglade av samtidens ideal kring ledarskap. En ledare ska vara stark, oberoende och vältalig, annars lyssnar vi inte. Därför kritiserar de Paulus för att han inte når upp till idealen. Han utstrålar ju så mycket svaghet!
När kritiken kommer är det noterbart att aposteln inte går i försvar. Han kunde ju göra det: »Ni vet inte vem ni snackar med. Jag har skrivit halva Nya testamentet, grundat församlingar i hela Medelhavsområdet och uppväckt en och annan död.« Men han gör inte det. I stället beskriver han hur svag han verkligen är. Det är som att han säger: »Det är mycket värre än ni tror.«
Han inleder 2 Korintierbrevet med att skriva: »Vi vill att ni ska veta, bröder och systrar, vilken nöd vi fick utstå i Asien.« Varför? För att hjälpa dem se korsets väg i en människas liv och i världshistorien. Jesus på ett kors är inte en parentes i historien, utan visar hurdan Gud är. Gud räddar världen genom svaghet, genom det mänskligt begränsade. Våra begränsningar är inget hinder för att göra Guds vilja. Det är som att Paulus försöker hjälpa dem att se: Det är min svaghet som ställer mig i bredd med den lidande Guden. Så här ser ett korsmärkt ledarskap ut. Gud landar alltid i det som är du, inte i den du önskar att du vore. Därför måste han inte tänka »jag vill absolut inte att ni ska få veta.«
Till sist handlar detta om vår gudsbild. Vem måste jag vara inför Gud? Tror jag att Gud rynkar på näsan åt den jag verkligen är? Tror jag att Gud är som en östeuropeisk friidrottstränare från 1980-talet — de där demontränarna som kräver det orimliga av dopade idrottare som absolut inte får vara mänskliga — eller är jag Guds vän och medarbetare, inbjuden som en benådad och älskad människa? Som sagt: Genom Guds nåd är vi vad vi är, och just det budskapet är världen i så djupt behov av att få höra.
5. ”De imponerande resultaten visar om jag är rätt person för uppdraget”
Det finns framgångshistorier i Bibeln, men det finns också annat. När profeterna i Gamla testamentet kallas av Gud är det till ett Mission Impossible. »Jesaja, du ska tala, men ingen kommer att lyssna. Du ska visa folket, men ingen kommer att fatta. De ser inget, hör inget och förstår inget.« Jesaja är skakad av uppdraget, och ställer en rimlig fråga: »Hur länge ska det vara så, Herre?« Svaret är nedslående: »Tills städerna ligger i ruiner och ingen bor i dem, tills husen står tomma och åkrarna ligger övergivna.«
Ledare i kyrkan behöver bli radikalt resultatbefriade. Vi var tidigare inne på ansvarsfördelningen mellan Gud och människa. I Guds rike mäts framgången i trohet. Har jag försökt? Har jag varit beredd att arbeta hårt? Har jag bett? Har jag byggt så väl jag kan och inbjudit andra att vara med? Resten måste lämnas till Gud.
Metoder ska med jämna mellanrum utvärderas, men resultatet är inte fokus när Gud utfärdar berömmet. Här krävs återigen urskillning. Ibland går en ledare in i tjänst full av längtan och tro, med en önskan att betyda något för andra, men det blir ändå inte rätt. Det finns situationer när en ledare behöver fundera över om man är rätt person för uppdraget. Men detta avgörs i så fall på frukten — vad finns det för doft, smak och mättnad runt ledarskapet? — och inte nödvändigtvis på tillväxtstaplarna.
6. ”Det blir bäst om jag gör det själv”
Alla församlingsanställda har frestats på den här punkten. Det är krångligt med delegering, särskilt i en frivilligkultur. I det korta loppet kan det vara så att det blir bättre om jag gör det själv, men i längden finns här rejält med risker.
När Mose fört hela Israels folk ut ur Egypten uppstår snabbt en rad praktiska problem i tältlägret. Vad gäller för regler, vad vill Gud, hur hanterar vi våra konflikter? Mose själv blev talesperson i allt detta, och det står att folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. (Det låter som en valfri pastorsdag, åtminstone i en större kyrka.)
Då kommer Mose svärfar Jetro på besök. Hans ord skär som en profetisk kniv in i alla överarbetade församlingstjänares vardag. Även för mig har dessa ord varit rejält utmanande och till hjälp: »Detta har du inte ordnat bra. Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam.«
Den stora poängen finns här: Bristen på delegering tröttar inte bara ut ledaren, utan också folket. Berättelsen slutar med att svärfar Jetro ger råd kring hur Mose ska avdela andra ledare att ta ansvar för mindre sektioner i lägret.
Det handlar dels om trötthet, trytande energi och begränsad tid, dels om att ge andra möjlighet att växa. Vem kan du anförtro uppgifter? Har du smakat på tillfredsställelsen i att se andra växa? Stå emot förväntningen att en anställd ska göra allt. »Någon här borde…« betyder oftast att man tycker att en anställd ska fixa allt. Ledarskap handlar ofta om att snarare hjälpa andra att hitta sin plats. Det är tidsödande, kantat av en och annan besvikelse, men framför allt djupt tillfredsställande. Tjänst i Guds rike sker bäst i relation med andra. Detta avgörs inte av hur många anställda det finns i församlingen, utan tänk vidare än så. Vem kan jag bjuda med? Vem kan växa här?
7. ”Det gäller att vara mer lyckad och begåvad än kollegorna i andra kyrkor”
Vi kallar det jämförelsens förbannelse av en orsak. Detta äter oss inifrån. Alla har smakat på det, också jag. Känslan av att andra har bättre tryck på grejerna, fler som kommer, fler som döps, häftigare kyrka, bättre sociala medier… Framför allt är de betydligt mer begåvade.
Kanske kan dynamiken i lärjungakretsen hjälpa oss här. Somliga blir väldigt offentliga, andra minns vi knappt namnet på. Redan när de vandrar med Jesus mellan olika platser uppstår funderingarna kring vem som är störst, vem som står närmast Jesus och vem som ska få de vassaste uppdragen.
När Petrus och Jesus haft sitt förtroliga samtal på stranden och Petrus förstått att han ska dö för evangeliet genom att »föras dit du inte vill« vänder han sig om. Då går hans gode vän Johannes några steg bakom, och Petrus frågar: »Herre, hur blir det med honom?« Det ligger mycket i frågan. Ska han också dö? Vilket pris ska han betala för att tjäna? Svaret är ett slags botemedel mot jämförelsens förbannelse: »Vad rör det dig? Följ du mig.«
8. ”Bön och bibel måste förpassas till min lediga tid, om det inte är direkt förberedelse för en andakt”
En lärjunges djupaste kallelse är kallelsen till Jesus. Det gäller alla kristna, och alla kan naturligtvis inte be och läsa Bibeln på arbetstid. Men som tjänare i församlingen har vi främst en bönens och Ordets tjänst. Naturligtvis gör vi också annat. Men en församlingsarbetare behöver hjälp och tillåtelse att naturligt foga in bönen och Skriften i sin vardag, så det blir självklart. En början kan vara en stund varje morgon på kontoret.
När apostlarna överhopas av arbete i kyrkans barndom, då krävs avgränsningar och urskillning. De utser diakoner som kan servera vid borden så att apostlarna kan ägna sig »åt bönen och ordets tjänst«.
Bestäm dig för att inte kolla mailen förrän du har kollat i Boken och talat med Jesus om dagen som ligger framför. Det behöver inte vara så länge varje gång, men det behöver vara en självklar del av att tjäna församlingen.
9. ”Vi måste vara i framkant med rökmaskiner och ljudsystem, annars hänger inte kidsen på”
Kvalitet är inte oviktigt, men äkthet och närhet slår estrader alla dagar i veckan. Frikyrkan är ofta oerhört förtjust i att springa på nya trender, importerade metoder och det som sprakar och fräser. I sina bästa stunder har det gjort frikyrkan lättrörlig och skicklig på att möta verkliga behov i tiden. Men baksidan har med ängslighet, trendkänslighet och yta att göra.
Lars Winnerbäck sjunger i sin sång Måste vara två:
Han vet hur man dövar ensamheten
Han vet hur man kastar allt man har
Han vet hur man flyr från den här planeten
Men inte hur man stannar kvar
Vår tids jakt på det senaste, driften bort från det liv vi har mot det liv vi tror vi borde ha präglar också församlingslivet. Det finns en alldeles särskild Guds kallelse i att stanna kvar, att inte jaga så förfärligt. Om ditt sammanhang inte orkar eller har råd med all den där extrautrustningen (eller inte borde fast man har råd), våga tro att Gud verkar och att alla människor söker någon att ta rygg på, något som känns på riktigt. Det är sant om både våra egna liv och om kyrkan att Gud kommer till det som är och inte till allt det där vi önskar att vi vore.
