Förr var bibelkunskap en naturlig del av den svenska allmänbildningen. Söndagsskolans bibelberättelser var en självklar del av kyrkans barnverksamhet och även i skolan mötte eleverna Bibelns berättelser och texter.
I dag möter vi generationer som knappt känner till ens de mest grundläggande bibliska berättelserna. Samtidigt tycks de klassiska bibelstudiekvällarna lysa med sin frånvaro i många församlingar.
Det är dags att fråga oss: Varför har vi slutat undervisa?
Under 1970- och 1980-talen arbetade jag som religionslärare på högstadiet och Komvux. Kristendomsämnet hade blivit religionskunskap, men i min undervisning fanns fortfarande en stabil grund av bibelkunskap. Eleverna fick möta patriarkerna, de tio budorden, profeterna, Jesu liknelser och de nytestamentliga breven. Bibeltexterna betraktades också som en del av vårt kulturarv, viktiga för att kunna förstå litteratur, konst och det svenska samhällets historia.
I dag ser verkligheten annorlunda ut. Skolans religionsundervisning ska av naturliga skäl ge kunskap om flera religioner och livsåskådningar och göra det på ett sakligt och neutralt sätt. Det innebär att det inte finns samma utrymme för ett djupgående möte med de bibliska texterna.
När skolan inte längre ger grunden
Det borde ställa dagens kristna församlingar inför ett stort ansvar. När skolan inte längre ger samma grundläggande bibelkunskap som tidigare måste kyrkan själv i ännu högre grad erbjuda möjligheten till fördjupning.
Men sker det?
I vissa frikyrkliga sammanhang talade man förr om ”läsare”. Många gudstjänstbesökare hade med sig sin bibel och följde med i texten under predikan. Bibelverser memorerades, ibland till och med hela kapitel. Det behöver inte betyda att allt var bättre förr, men det säger något om vilken självklar plats bibelläsningen hade.
Min bild är att de klassiska, systematiska bibelstudiekvällarna på många håll har blivit färre. Kvällar där man tillsammans kunde läsa ett kapitel, stanna inför några verser och gräva djupare i textens historiska sammanhang och teologiska innehåll.
I stället talas det mycket om gemenskap och upplevelser. Det är viktiga delar av ett församlingsliv, men de kan inte ersätta gedigen bibelundervisning.
Mer än gemenskap och upplevelser
Kanske har vi blivit rädda för att teologi och textstudium ska upplevas som tråkigt, svårt eller otillgängligt. Risken är då att vi i stället serverar en sorts andlig snabbmat. På sikt kan konsekvensen bli församlingar som saknar djupa rötter.
Hur ska vi kunna leva ut en kristen tro i en komplex modern värld om vi inte känner till trons grunddokument? Hur ska vi kunna möta svåra livsfrågor om vi aldrig har brottats med texterna? Och hur ska vi kunna föra kvalificerade samtal om Bibeln om vi själva inte studerar den?
Att läsa Bibeln kräver dessutom ofta vägledning. Det räcker inte att uppmana människor att läsa själva hemma. Vi behöver den gemensamma utläggningen, det teologiska samtalet och den kunskap som pastorer och teologer är utbildade för att förmedla.
Det handlar inte om att nostalgiskt försöka återskapa en svunnen tid. Tvärtom handlar det om framtiden.
Om vi vill ha levande, frimodiga och rotade församlingar om tjugo eller trettio år behöver vi prioritera den andliga och intellektuella fördjupningen redan i dag.
Låt oss därför åter ge bibelstudiet en självklar plats i församlingarnas veckoprogram. Låt oss våga ställa krav på oss själva att läsa, lära, förstå och fördjupas.
När samhället inte längre ger människor samma bibelkunskap som tidigare blir kyrkans eget ansvar desto större.
Det är dags att öppna Böckernas bok på allvar igen.
/Lars-Gunnar Sandberg
