Häromdagen hade jag ett samtal om hur Equmenia och Equmeniakyrkan kan bli bättre på att uppmuntra unga att gå bibelskolor. Alla vi som har erfarenhet av en bibelskola eller liknande vet hur mycket det kan få betyda för ens tro. Samtalet kom därefter in på en större fråga: Vad krävs för att lokala sammanhang med glädje ska sluta upp kring gemensamma initiativ?
Ett annat samfund nämndes som exempel då de för några år sedan startade en ny bibelskola och där stora delar av samfundet slöt upp och skickade elever till den första kursen. Jag ska erkänna att jag ser på sådana lyckade initiativ från andra samfund och barn- och ungdomsorganisationer med ett visst mått av avundsjuka. Som när Pingst för några år sedan gav ut ett album med nyskriven musik och sångerna direkt började användas och forma lokala gudstjänster. Sångerna användes inte för att någon var tvingad utan för att församlingarna ville vara med. Det är ett gott betyg för en rörelse när den lokala nivån med glädje sluter upp kring gemensamma initiativ. Det visar att föreningar och församlingar känner stolthet över den gemensamma identiteten och vill bidra till sitt större vi.
Stolthet över vårt större vi
Ett motsvarande exempel från Equmeniakyrkan skulle kunna vara de nu pågående Psaltaråren eller tidigare bibelsatsningar på Efesierbrevet eller Apostlagärningarna. Det är goda initiativ som använts av många men som enligt min uppfattning hade kunnat användas av fler. En del läsare kanske invänder att det är vanskligt att jämföra så olika exempel som gudstjänstmusik och bibelteman, medan andra kanske menar att genomslaget skulle kunna handla om initiativens kvalitet. Det senare överlåter jag åt andra att diskutera. Min poäng här är inte att exemplen är direkt jämförbara, utan att den här typen av gemensamma initiativ i mindre utsträckning får brett genomslag i våra sammanhang.
Jag tror egentligen inte att det handlar om ovilja eller att vi nödvändigtvis vill dra åt helt olika håll, utan om samspelet mellan kyrkosyn och kultur. Inom Equmeniakyrkan kan vi fatta gemensamma beslut i konsensus eller med acceptans och sedan leva med dem, utan att det för den skull är självklart att vi känner stolthet över själva besluten. Däremot kan en del av oss känna stolthet över processen och sättet vi fattade besluten på. Genom våra gemensamma beslut hör vi därför ihop, samtidigt som kulturen på många håll präglas av ett behov av att markera självständighet i andra frågor.
Equmenias och Equmeniakyrkans gemensamma insamlingsperioder är ett annat exempel. Närmast ligger den nationella insamlingsdagen till Equmenia om två veckor. Majoriteten av församlingarna lyfter fram denna gemensamma satsning, men många gör det inte. I vissa fall beror det på krassa ekonomiska förutsättningar i det lokala sammanhanget. I andra fall finns en principiell övertygelse om att ingen ovanifrån ska bestämma vad en lokal församling ska göra eller hur den ska göra det.
Ta ansvar för det gemensamma
Det finns goda principiella skäl att värna den lokala föreningens och församlingens självbestämmande. Men det finns ingen poäng med att vara del av en organisation eller kyrka utan att bry sig om eller engagera sig i det gemensamma. Här kan Equmenia och Equmeniakyrkan bli bättre. Vi kan med fördel snegla på våra frikyrkliga syskon och låta oss inspireras av dem.
En gemensam kultur kan varken bestämmas ovanifrån eller underifrån och inte heller förändras över en natt. Den behöver växa fram långsamt genom att vi tillsammans tar ansvar för både det lokala och det gemensamma. Trots att Equmenia och Equmeniakyrkan under de senaste åren har fått minskade resurser och behövt göra neddragningar är vi fortfarande stora jämfört med våra frikyrkliga syskon. Vi har alla möjligheter att göra fantastiska saker tillsammans med våra gemensamma resurser så länge vi gör det ihop.
