Leende ­nickar du och hälsar tillbaka. I bänken där du brukar sitta, sitter en vän. Det var längesen ni sågs. Hon böjer sig fram mot dig. Utan att du tänker på det sträcker du ut dina armar och besvarar hennes kram. Du ser dig omkring. Blicken fastnar vid ett gäng tonåringar. Den långa, gängliga killen i mitten möter din blick samtidigt som du ser in i hans gap. Gäspningen skulle kunna sluka hela kyrksalen innan hans hand åker upp över munnen. Dina käkar gör sig sig redo och du kan inte hejda din egen gäspning. Inombords ler du för dig själv. På bara några minuter har du omedvetet speglat dig i andra människor. Leendet, kramen och gäspningen har du mött upp och efterapat.

Läser av en annan människa

Allt det här förklarar forskarna med att våra spegelneuroner, speciella nerv­celler i hjärnan, fångar upp information och ­läser av en annan människa. Sedan ­triggar de oss till att härma den andre utan vår medvetenhet. En så kallad inbyggd empati. När vi speglar oss i andras ­humör och önskningar reagerar vi med gester, ord eller handlingar. På så sätt stärker vi tilliten och bekräftar varandra. I kärlekens hemlighet ligger konsten att spontant och utan besvär känna av den andre.

Kan det vara så att vissa människor triggar fler positiva spegelneuroner hos oss än andra? Vi snappar upp och följer efter. I kölvattnet efter ett sådant möte står vi kvar med en varm känsla inombords och i många fall förundrade över hur trevligt det var.

Dagliga förböner

Hos mina föräldrar är det fullt med folk. Släktingar, vänner och grannar minglar runt och stämningen är uppsluppen. Jag letar rätt på en kaffe­kopp och en bit Karl-Gustav-tårta och smyger ut till den inglasade altanen. Min mammas ­väninna ropar glatt på mig att jag ska komma och sätta mig bredvid henne. Ivrigt börjar hon samtalet med en anekdot från min barndom och om något lustigt jag sagt. Hon bubblar av berättelser men de tar aldrig över. Hela tiden ser hon mig och stannar upp för att lyssna på mig. I sam­talet speglar vi oss i varandra. Över hennes läppar kommer inte ett ont ord eller gnäll över hennes krassliga kropp, som inte alltid lyder henne. Däremot brister hon flera gånger ut i en sång om Guds godhet. Jag sugs in i atmosfären av hennes djupare glädje och ödmjukhet inför livet. Mina egna klagovisor har jag inget behov av att ventilera. Hon lägger sin hand på min arm och berättar om hennes dagliga förböner för mig och min familj. Mina ögon blir fuktiga av hennes ord. Hennes inre övertygelse och tillit smittar av sig. Jag inbillar mig, för en stund, att jag blir en bättre människa i hennes närhet.

Behöver dra mig undan

Efter en tid av prat, skratt, tårar och påtår behöver jag dra mig undan till en tystare och lugnare plats. Motvilligt lämnar jag gemenskapen. Bakom en stängd dörr, borta från sorl och folk vilar jag mitt trötta huvud och min utmattade kropp.

Innan jag är redo igen för att möta de kalasande människorna vill jag ge spegeln en snabb blick och kolla in min frisyr. Förvånat tittar jag på väggen där det alltid hängt en spegel, i alla fall så länge jag kan minnas. I stället för en spegel på kroken hänger där nu en snidad, oval trätavla med Kristus på. Han, vars hjärta är milt och ödmjukt. Strunt i håret. Jag stannar upp en stund och blir stilla. I närheten av Jesus får jag spegla mitt hjärta.

Sara Kamfors
utbildad biomedicinsk analytiker, medlem i Tabergs missionsförsamling