I kristen press fann jag livsluften

Sändaren har bara en liten stund kvar innan dess framtid avslutas. Det gör mig orolig. Inte att ­tidningar dör, det gör de hela tiden och tidningar borde inte vara beroende av statligt stöd. Oron handlar i stället om hur de som tagit beslutet ser på framtiden. Hur de ska tillsätta syre och ljus.

Egen ansvarig utgivare

Det är svårt att vara kyrka. Det är en demokratisk föreningsstruktur med stark andlighet och buren av idén om att Gud leder. Gud är inte demokratisk, Han är allvetande, men när Hans kommunikation kanaliseras genom människor blir det ibland farligt. Kyrkan är full av exempel på ledare och församlingar som, på en väg kantad av goda intentioner, lett sig själva och församlingen i en destruktiv riktning. En sådan kultur frodas bäst i dunkel, med starka ledare och lite insyn.
Journalistik är en idé om att skapa illojalt innehåll. Det innebär att vara motsträvig, ifrågasätta, picka hål på bubblor. Journalistik i sin kärna är alltså inte information ­eller ­kommunikation. Därför måste redaktionen vara ­separerad från sin ägare, med egen ansvarig ­utgivare, för att våga och kunna skapa friktion. Särskilt viktigt kan det vara att denna journalistik och friktion kommer från de egna leden. 

Når in djupare

När Expressen gör journalistik om kyrkan, utgår den från att Gud inte finns och att kyrkan är en plats för sagor. När Sändaren gör journalistik om sitt samfund kan den sin miljö, kultur – och har respekt för en andlighet som något verkligt. Det gör att den når in djupare, och får fäste i den miljö som behöver journalistiken som mest. 
Men Sändarens journalistik handlar inte bara om att granska och ifrågasätta. Den handlar också om att ge bredare perspektiv. För mig var det avgörande att dessa forum fanns. 
Som ung i kyrkan framstod jag nog ofta som ­irriterad. Jag krävde konstant svar från min omgivning, svar från Bibeln, och var arg på kulturen. Jag försökte hitta mina svar, drogs till kristen apologetik, men det var jag när jag fann den kristna pressen som jag hittade livsluft. Här fanns någon som initierat kunde rapportera om kyrkan, men allra mest kritisera den sakligt. Här fanns den kulturella förståelsen, men samtidigt en udd. Jag älskade det. Inte för de jublande reportagen, utan just för att någon ­vågade lyfta på de stenar som församlingar ofta inte orkade eller förmådde lyfta.

Bästa tiden i mitt arbetsliv

Mitt första steg ut i den journalistiska världen var därför till en kristen tidning. Det är fort­farande den bästa tiden i mitt arbetsliv. Här fick jag skriva om saker som betydde något för mig och andra. Som nådde ut och fram och som hjälpte kyrkan ifrågasätta sig själv. 
Kristen press varken var eller är perfekt här, men dess existens gav syre till nödvändig debatt.
Tills nu. 
Equmeniakyrkan har sagt sig ha planer för Sändaren, men de kommer inte att innefatta journalistik. Det kostar för mycket. Vilket jag förstår. Men det innebär också att man monterar bort viktiga säkerhetsventiler.
Ett samfund som växer i syrefattigt dunkel kan i förlängningen kosta betydligt mer. 

Emanuel Karlsten
journalist, föreläsare och krönikör