Vi var inte hemma, men en av sönerna hörde av sig och undrade när detta hade hänt. Och en omtänksam granne skickade bilder och erbjöd hjälp med att forsla undan trädet.

Så kom vi hem och såg hur stammen bara gått rätt av. Eller… var det fortfarande en del av trädet som hade kontakt med rötterna? Vi lät det ligga och såg hur grenar vissnade och äpplekart skrumpnade. Men sannerligen, några grenar fortsatte att grönska och äpplena mognade. Så trädet ligger fortfarande kvar som ett jätte­stort äpplebuskage. Undrar om inte äppelpajen i helgen var godare än någonsin.

Få bära frukt

Det är klart att trädet kommer att dö. Men tänk att det ännu en gång fick bära frukt, liksom sängliggande. Så kan man också få dö, ­tänker jag och jämför med oss människor. Några funktioner kanske upphör, medan andra fortsätter som om inget hänt. För somliga förlamas en arm eller ett ben genom en stroke, syn eller hörsel avtar, minnet sviktar. Men fortfarande kan man få bära frukt och vara till stor välsignelse genom de funktioner som ännu finns kvar. Kallelsens innehåll kan ändras, men upphör inte. Kanske till och med kallelsen blir tydligare när en del skalas av. Ännu finns det en mening.

Jag tänker på min älskade reservfarfar. Min rik­tiga farfar har jag aldrig träffat, men John som var pappas morbror gick helhjärtat in i den rollen. När demensen och rörelseförmågan blev för stor hamnade han på institution, men innan dess var han sommarstugegranne hemma i Åmål.

Mamma och pappa besökte honom ibland, och efter det besök som skulle bli det sista var de djupt berörda. De berättade att John var säng­liggande och inte längre kontaktbar. Han hade inte känt igen dem, och det gick inte att hitta ett enda samtalsämne där han kunde säga något ­begripligt och klartänkt.

Föreslog bönestund

Vid avskedet föreslog pappa ändå en bönestund, så som de ofta bett tillsammans i hem och församling. Och då hände det. John knäppte samman sina händer över magen och började tydligt och klart be för barn och barnbarn, för mina föräldrar, för min bror och mig och för ­ytterligare några som stod honom nära. Alla kände han vid namn och lyfte dem i bön till levande Gud.

Mina föräldrar tittade förvånat på varandra och visste inte vad de skulle tro. När bönen avslutats satt de först alldeles tysta, men när de sedan började samtala med John var det uppenbart att han var precis lika vilsen som innan bönestunden.

Medicinska förklaringar

Jag har efteråt förstått att det finns medicinska förklaringar på det som hände. Demens kan drabba högre hjärncentra där glömskan är total, medan andra delar av hjärnan fortfarande kan fungera. Så något medicinskt mirakel var det nog inte.

Men när jag tänkt vidare ser jag ett annat ­mirakel. Ur en aspekt var det förstås bara ett ­mekaniskt uppräknande av personer och böneämnen, utan någon medveten tanke. Och ändå tror jag det var en bön som Gud hörde. Där fanns miraklet. John fortsatte att be långt efter att demensen kopplat sitt grepp. Han bad precis som förr, fast han inte själv visste om det. Det fanns en uppgift kvar, och Johns böner hördes i himlen och besvarades på jorden.

Och jag tänker: Kan även jag få bära frukt in i det sista?

Rune W Dahlén
pastor och krönikör i Sändaren