Vi hade satt både frågetecken och utropstecken i kanten på boken och någon föreslog att vi skulle söka upp professorn.

Jag ringde till Lund och Wingren sade att vi var välkomna dagen därpå. På morgonen skulle han och Greta (Hofsten) ha tvättstugan, därefter brukade de dela på en lättöl och sedan vila på sängen en halvtimma. Eller så var det möjligen tvärt om, först en tupplur och därefter lättöl.

”Ni kan få kaffe här men bröd får ni ta med själva”, förklarade den vänlige professorn som nu var pensionär. Vi köpte bröd och gav oss iväg.

Wingren förtjänar att bli ihågkommen

Även om Wingren snart varit död i 25 år förtjänar han att bli ihågkommen. Hans skapelseteologi föddes i Valdermarsvik där han växte upp bland fabriksarbetare och metodister. Hans grundfråga är sambandet mellan Ordet och Skapelsen och hans böcker är inte bara innehålls­rika, de är även stilistiska och välformulerade. Samtalet i lägenheten handlade framför allt om skapelsen och Ordet (och något om apostolisk succesion).

I skapelsen sker det som gör att vi lever. Där är solen som går upp varje morgon, där är regnet som gör att jorden blir fruktbärande. Om det inte vore så, skulle vi inte få något att äta. Ställer vi frågan hur det kan komma sig att dessa för livet nödvändiga tillgångar existerar i vår värld, kan vi lägga fram åtskilliga förklaringar. Ingen av dessa förklaringar säger att det är människan som har gjort solen eller vattnet. Det som är nödvändigt för mänskligt liv har blivit givet åt människan.

Knutet till berättelserna

Ordet hämtas ur bibelboken men evangeliet är knutet till berättelserna i de fyra evangelierna och predikan utgår alltid från en evangelietext. Ordet rymmer en gåva som inte ges någon annanstans i världen, syndernas förlåtelse. Vi kan bara tacka och ta emot det som ges oss helt gratis.

Mina fem universitet, som är en liten guld­gruva, är en minnesbok med utgångspunkt i de fem platser där hans liv och teologi formades. Första kapitlet om Valdemarsvik, ”Världens bästa pastorat”, är nog det allra starkaste.

Jag återvänder till den här boken med jämna mellanrum, inte minst i allhelgonatid, och till berättelsen om vad som hände för drygt hundra år sedan. Det är berättelsen om hans mamma ­Teresia som dog alldeles för tidigt:

”Engla Teresia Sundman var född i Roslagen 1887. Hon dog vid 33 års ålder i mars 1921. Jag stod vid min fars sida och såg kistan långsamt röra sig nedåt i den gråaktiga och blöta leran på Valdemarsviks kyrkogård. Tio år hade jag hunnit bli, och sedan dess upprepas ständigt samma inre upplevelse: när jag hör orden om vetekornet läsas, var i världen jag än hör dem, på vilket språk de än blir utsagda, alltid ser jag kistan sjunka, en rörelse laddad med död, laddad med ett okuvligt hopp. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd (Joh 12:24). Personligen tror jag på dessa ord, oinskränkt. Och min tro är inte tillkämpad, jag har fått tilliten gratis, fått den från henne som låg i den sjunkande kistan en marsdag 1921.”

Olle Alkholm
pastor, f d bitr kyrkoledare Equmeniakyrkan