Jag skulle vilja be om ursäkt

När någon gjort ett misstag finns det många sätt att visa irritation eller ilska: Tuta, blinka med helljuset, skaka på huvudet, hytta med näven, ge fingret… Men finns det något sätt att säga: Ursäkta, nu gjorde jag visst något dumt? Jag kan inte komma på ett enda. Skulle vi inte kunna hitta på en enkel gest som alla förstår? Eller uppfinna ett särskilt signalhorn att tuta lite försynt i när man behöver be om förlåtelse?

Min pappa blev en gång påkörd av en lastbil vid ett övergångsställe. Det blev ambulanstransport till närmsta sjukhus och så småningom en lång konvalescenstid hemma. En dag ringde det på dörren och där stod en nervös man med svett i pannan och blombukett i handen. Hans ord citerades ofta i vårt hem efteråt: Här har du. Det var jag som körde på dig.

Det var hans sätt att be om ursäkt. Pappa tog förstås emot både blommor och ursäkt och det blev kaffe och bullar i köket. Ibland har jag tänkt: Undrar om inte det besöket bidrog till att pappa blev så snabbt återställd.

Att be om ursäkt är läkande, men det är en svår konst. Det finns också i vanliga livet så många fler sätt att visa sitt missnöje. Jag är själv en person som tyvärr har lätt för att älta saker. Både mina egna misstag och andras. Det har hänt att jag fått be en extra bön för att inte bli bitter. Men det har också hänt att jag blivit alldeles lycklig när någon kommit och bett om ursäkt. Jag är beredd att ta hela världen i famn och att förlåta nästan vad som helst. För att inte tala om hur villig jag blir att erkänna egna misstag.

Som pastor och som kontaktlärare för pastorskandidater hände det att jag sa saker som gjorde andra upprörda. Snabbt kunde det blåsa upp till starka stormar, trots att jag inte menat något illa. Jag kanske tyckte det var en bagatell, men det är det ju aldrig om inte båda är överens om det. Med lite erfarenhet insåg jag att det nästan alltid var bättre att ta på sig skulden och be om ursäkt än att börja försvara sig. Och att inte börja fördela skuldbördan på fler utan säga: Det var mitt fel och bara mitt fel – förlåt mig. Ibland kunde det leda till att andra förstod att de trots allt var en del av problemet och fick hjälp att erkänna det. När stormen mojnat gick det att diskutera själva sakfrågan.

För ibland måste konflikterna upp till ytan och orättvisor påtalas. Ibland måste människor se sina dumheter i vitögat med all den smärta det innebär, för att sedan kunna gå vidare med ny insikt och större ödmjukhet. En enkel ursäkt får inte skyla över mobbing eller maktmissbruk som sedan kan fortsätta.

Allt för ofta har jag i församlingar sett hur småsaker växer till oöverstigliga helvetsgap för att ingen vill ta första steget och be om ursäkt. Det kan förpesta hela atmosfären och förlama förmågan att förmedla tro till andra. Men jag har också varit med om motsatsen. Det vackraste jag någonsin sett som pastor var två män i övre medel-åldern som efter en gudstjänst föll i varandras armar och bad om förlåtelse efter decennier av osämja. Det var ett mirakel, och försoningen höll livet ut och rätt in i evigheten.