Kommer jag att få en julblomma?

”Om jag skulle bli 90 år gammal, kommer det att finnas några aktiva kvar i min församling som kan ge mig en julblomma?”
Tanken slog mig strax innan jul förra året när jag deltog i en gudstjänst i Andreaskyrkan på Söder i Stockholm. Det var ett fåtal besökare och nästan alla över 50 år. Och det har sett likadant ut oavsett om jag besökt Equmeniakyrkan i Sjuhäradsbygden, Örebro-trakten eller norra Uppland. Det går inte att skaka av sig frågan: Kommer vårt samfund att överleva?

Utmaningar med ideellt engagemang

Många församlingar har årsmöten under våren eller i början av hösten och att sitta med i en valberedning är sanner­ligen en utmaning. Särskilt med tanke på att ansvarsfulla 70- och 80-åringar, som burit våra församlingar, av förståeliga skäl vill kliva åt sidan. 
När jag ringt eller pratat med medlemmar i min egen församling och förklarat att jag företräder val­beredningen har det uppstått en obekväm tystnad. Känslan har funnits att man borde ställa upp men att orken och motivationen finns egentligen inte. Men när jag vänt på frågan och undrat om det finns något som de skulle vilja bidra med, då har samtalstonen lättat. Man hjälper gärna till men i begränsad utsträckning. 

Ideellt engagemang har förändrats

Myndigheten för ungdom och ­civilsamhällsfrågor publicerade 2023 en rapport som visar att civilsamhället präglas både av stabilitet och förändring. Det ideella engagemanget har inte minskat drastiskt, men har förändrats. Från tonvikt på medlemskap och långsiktighet till mer tidsbegränsat och intressestyrt ideellt engagemang. Traditionella folk­rörelser tappar medlemmar medan livstilsorienterade rörelser växer.

Min egen slutsats är att vi inom Equmeniakyrkan inte kan bedriva en verksamhet som var möjlig på 1990-talet utifrån den tidens ideella resurser. Nu får vi rätta mun efter matsäck. Det innebär minskad verksamhet, färre anställda, mer fokus på diakoni samt våga se styrkan i den lilla gruppens gemenskap. Kan vi som sett frikyrkorna blomstra under förra århundradet stå ut med en sådan förändring?

Jag tänker att det är viktigt att se frågan om få besökare på våra gudstjänster som symtom på samhällsutvecklingen. Det handlar inte bara om Equmeniakyrkan, eller frikyrkorörelsen i stort, utan om synen på delaktighet och idealitet. Alla folkrörelser kämpar med detta och frågan är om de politiska partierna förstår hur oroväckande denna utveckling är.

Tid att vara medborgare

Nicklas Berild Lundblad lyfte i en artikel i Svenska Dagbladet fram den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing. Dennes bok från 2023, The Politics of Time: Gaining Control in Time of Uncertainty, kritiserar hur marknadskrafterna dominerar våra samhällen och urholkar de demokratiska institutionerna. Hans utgångspunkt är att vi måste ha tid att vara medborgare och inte bara lönearbetare. När vi numera har stort fokus på våra arbeten blir resultatet att jobbar vi mer och mer. Både socialister, som talar om rätten till arbete, och liberala/konservativa, med betoning på ekonomisk utveckling, förenas i denna värdering: Det är viktigt att arbeta mycket!

Som motvikt till glorifierandet av arbetet lyfter författaren fram det grekiska antika samhället där en vuxen människas liv präglades av tre saker: kropps­­arbete, arbetet för det gemensamma samt tid att vara medborgare. Det är den sista punkten som är den intressanta eftersom det innebar att människor i det grekiska samhället tog del av samhälls­debatter, bejakade kultur men också lek och icke-aktivitet. Just de sista två orden kan väl få paniken att bryta ut hos oss som är fostrade med luthersk arbetsplikt. För vem är jag när jag inte arbetar? 

Inte tid eller ork över

I vår egen tid blir det svårt för föreningslivet när vi människor ska förverkliga oss själva genom vårt arbete och därför inte har någon tid eller ork över för ett ideellt engagemang. Marknadsekonomin driver på denna utveckling eftersom min inarbetade övertidslön måste konsumeras. Dyra produkter innebär den ultimata bekräftelsen på mitt övertids­arbete. Men det gör också att ­affärskedjorna kryper in i vårt privatliv. När jag fyllde år i våras var det dubbelt så många kundklubbar som gratulerade mig i jämförelse med mina vänner. Jag känner mig inte alls övergiven av min vänkrets, men tycker det är intressant hur alla dessa gratulationer präglade av rabatter och bonuscheckar lätt uppfyller min tillvaro.

Den grundläggande ­liberala idén att marknaden sköter sig själv, har vi de senaste hundra åren förstått inte fungerar. För om marknaden ska vara fri och rättvis, måste staten vara garanten för att detta inte missbrukas. Det tror jag de allra flesta är överens om. Jag kan tänka det motsvarande vad gäller det ideella engagemanget i relation till marknadskrafterna. Det behöver finnas tydligt stöd för samhällsengagemang och en uppmuntran till samtal om moral och värderingar. Där blir religionen en naturlig dialogpartner. 

Misstänkliggörandet av ideella krafter

Det ideella engagemangets problematik synliggjordes när Karin Pettersson, chef för förlossningsvården på Karolinska Universitetssjukhuset, fick sparken i mitten av mars vilket bland annat Sändaren rapporterade om. Orsaken var att hon sitter med i styrelsen för Immanuelskyrkan i Stockholm samt är ord­förande i församlingens vårdbolag. Båda uppdragen är helt ideella, utan ersättning och har inte varit hemliga, men ansågs ändå som bristande lojalitet mot arbets­givaren. Och arbetsgivaren i det här fallet är den svenska staten genom region Stockholm. 
Vad sänder detta för signaler? Jag kan inte göra annan tolkning än att det misstänkliggör alla de ideella människor som är en viktig motkraft till den starka staten och till marknadskrafterna. De människor som står för ett alternativ till att göra själva arbetet till meningen med livet.

Ännu ett exempel på samma tendens är det förlorade stadsbidraget till Sändaren. Tidningen har varit min demokratiska växtplats där jag fått läsa och själv formulera kopplingen mellan samhälle och kristendom. Under de fyra år som jag var en av tidningens ledarskribenter fick jag både uppmuntran och kritik, samtidigt som jag själv tränades på att uppmuntra och kritisera andra. Allt detta som är grundbulten i en demokrati, men som staten tycks bli mer och mer ovillig att stötta hos folkrörelserna.

Oro för demokratins överlevnad

Så mina sista rader i denna tidning blir: Jag avstår gärna min julblomma när jag blir gammal om en yngre generation inte vill ta vid. Jag kommer ändå känna gemenskap med den världsvida kyrkan. Men kommer demokratin att överleva utan den långsiktiga idealiteten?