Strövtåg i hembygden

Jag kan framkalla känslan i min kropp bara av att tänka på dem. Vi delar samma linje hem till uppväxtorten, den gröna linjen mot Farsta. Det är inte ofta Farsta hamnar på löpet, men det gör det när barn mejas ned av okontrollerad automateld en vacker och varm ­junikväll.

Hemtama förortsljud

De hemtama förortsljuden kan jag framkalla i minnet. Känslan av att vara 15 år och på väg till ortens pulsåder Farsta centrum för att köpa något fint att klä sig i till skolavslutningen. Att stå i solen den sista grundskoleavslutningen i livet, utanför Centrumkyrkan med en ros i handen, silvriga klackskor och ett innerligt hopp om att livet ska föra en bort från Farsta.

På den tiden tänkte jag mig New York eller liknande, men över 20 år senare befinner jag mig i en av Sveriges tryggaste kommuner och fiskar ur brevlådan upp ett nummer av Sändaren, prydd med en bild av min hembygd. En välbekant tunnelbaneingång, tätt genomströmmad varje dag. Det är kanske inte den sortens strövtåg i hembygden vi ser framför oss i det som Gustaf Fröding och Mando Diao målar fram i diktens värld. Sam­tidigt är det samma mänsklighet som bebor stadsförorterna som de, till ytan, idylliska dalagårdarna kring Leksand.

Komma nära mjn nästa

En junimorgon läser jag ur min andaktsbok Ovillkorligt älskad av Henri Nouwen som utmanar min tanke om att komma nära min nästa; ”När vi vågar visa omsorg måste vi erkänna att om andra dödar, skulle jag också ha kunnat döda”. Han skriver om att vi måste inse och ­bekänna vår mänskliga likhet. Men, vem vill ­erkänna sin likhet med någon som kan öppna automateld i ett folkvimmel?

Kanske är det just där som det går snett från allra första början? Brustna gemenskaper och drömmar, förlorade grundvärden och ett sådant brutalt och tydligt ”vi och dom”. Vi springer ifrån varandra längs vägen och ropar på distans högt om vad den ene och den andre borde göra, och roten till det onda har sedan länge hittat jord att fästa trådarna i.

Är det en naiv utopi att tro på något annat? Att fortsätta plantera hopp, och att öppna portarna in i mänsklig värme när de tycks som att alla ­andra dörrar har stängts? Kristi kärlek lämnar oss inget val tycks det som.

Ljus över höghusen

Även sjöarna kring Farsta, Magelungen och Drevviken har glitter i sjön. Det är ljus över höghusen i Farsta strand. Och omkring mig står det, faktiskt även här, en härlig skog i Ågesta så grön. Bakom ängarnas gungande gräs där ett barn plockar liljekonvaljer och gullvivor som invigning på sommarlovet.

Men, det är också tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, i sorgen efter ett ihjälskjutet barn. För att omdikta Fröding. Någonstans ropar förkrossade föräldrahjärtan om hjälp och ingripande. Och vid sidan om skotthålen i en busskur och meningslöst lidande, tornar en kyrka upp sig som enträget vittnar om ett evigt föräldrahjärta som aldrig slutar slå för sina älskade barn, där inte ens ondskan kan bryta dess kärlek. Vad har vi för val annat än att hålla oss nära det hjärtat för att det också ska prägla våra hjärtan och vår blick på medmänniskan?

I en sång från en annan årstid än nu lyder ­orden ”O mänsklighet, ställ dörrn på glänt…”. Ställ den på vid gavel vetja! Nu behöver friden, hoppet och ljuset bli våra tydligaste muskelminnen så att vi bär det med oss in i alla sammanhang.

Therese Palmqvist
pastor i Leksand