Tuvorna i våtmarken

Vi andra kanske får köpa en burk på torget eller bara suktande se bilderna på olika skördar i instagramflöden.

Jag har gått över många blötmyrar i mina ­dagar, men bärplockningen har inte varit högst upp på att göra-listan denna sommar.

Just nu håller också många av oss andan när vattendrag, älvar och sjöar stiger och trycket av allt vatten hotar källare, vägar och åkrar. Därför är kanske inte myrmarken så högt prioriterad för tillfället. I alla fall inte för mig.

Ändå längtar jag efter att gå på några myrar framöver som kroppen minns. Över tuvor och blöta partier. Mest för att komma ihåg att jag varit där och tog mig över, mer eller mindre sur om fötterna.

Blött parti med myrmark

Det finns en sådan sträcka på slingrande stigar som går till pannkakshytta vid Lia gård i Norge, en retreatgård jag regelbundet åker till. Ibland kan jag längta efter den vandringen på cirka en timme, över stock och sten för att så småningom komma till ett blött parti med myrmark

Jag minns den i hela min varelse och kan också minnas vissa funderingar som följt mig över tuvorna, de lite (eller mycket) blöta sockorna och tvekan i stegen när det blir för blött. På vissa delar i en sådan terräng finns det spångar som hjälper några steg. Träplankorna berättar att någon gått före där och berett ­vägen över för oss som kommer efter.

Alla vi människor ska någon gång, inte bara gå över floden ensamma, utan vandra i ett landskap som mer liknar myrmarken med sina tuvor, djupa hål med vatten och kanske lite av hjort­ronen som lyser upp marken för den som söker efter dem.

Inte alldeles enkelt att bemästra

Vilka tuvor håller? Det vet vi inte innan vi börjar gå och försiktigt prövar oss fram. Kliv efter kliv genom ett landskap som inte är alldeles enkelt att bemästra.

När jag står vid kanten av en stor myr tycks den berätta om livets svårare passager. Ett steg i taget i sorgearbete, några kliv som förhoppningsvis bär till nästa tuva i en knepig arbetssituation för någon som fått några veckors frist under semestern, ett skollov som är slut och klumpen i magen är tillbaka. Kanske för någon en ny stad med ett studentboende som väntar. För andra obrutna dagar efter pensionsstrecket eller en behandling efter ett sjukdomsbesked som både tar kraften och skapar stor oro.

Det finns många myrmarker men också några träspångar och tuvor som håller för livets olika tyngder.

Självklar kunskap

Att kroppen minns tidigare passager är viktigt att komma ihåg. Allt hör ihop. En del steg sker reflexmässigt, som att köra bil för den som har körkort och länge avstått. Det finns en kunskap som blir självklar, om inte åldern säger stopp, förstås.

Vi kan känna igen en del av stegen även i ett nytt landskap, på en annan myr. Andras berättelser blir också till stor hjälp. Det är någon som gjort en liknande erfarenhet. En tuva bär för ännu ett steg. Trösten finns i det lilla, inte allt på en gång utan tuva för tuva tar vi oss fram när livet är svårt och vägen känns omöjlig.

Det är inte heller hela världen om sockorna blir blöta, vi trampar lite fel och kämpar vidare till en bättre plats för nästa steg. Men för att inte sjunka för långt ner kan en och annan tuva som bär en stund bli till stor hjälp. En yta, om än svajig för att sedan hitta nästa, hämta kraft och mod att ta ännu ett steg.

Nu går vi in i hösten, var och en men också tillsammans. Någon har gått före, hjortronen kommer nästa år igen och en och annan tuva håller för de tyngder som livet ofrånkomligt består av.

Britta Hermansson
riksevangelist och författare