Vi måste ta berättelserna på allvar

 Det är den krönika jag i särklass har fått mest respons på. Men det gör mig också sorgsen och frustrerad över att få höra hur många liknande berättelser det finns. Berättelser om att fara illa i kyrkan.
Kyrkan har inte råd att inte lyssna till dessa. Som Frida Park, opinionsredaktör, fångade så bra i sin ledare i Dagen ”Låt ljuset skina på det osunda”. Där gäller Jesu ord än: ”vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”. 
Kyrkan kan inte börja ta berättelserna på allvar förrän hon får syn på och förstår hur makt fungerar. Jag har lärt mig den hårda vägen att säkra upp kring mig så jag inte står ensam när jag berättar det jag varit med om. Utsattheten känns enorm.

Människor rädda för att tala om detta

Reaktionerna efter krönikan visar hur människor är rädda att tala om detta då kristenheten är så liten och man vet inte vem som känner vem. Därför är det inte självklart att man kan eller ska vända sig till vem som helst. Jag har själv ibland ringt andra personer än de som vore de mest naturliga att prata med, för att jag vet att de lyssnar och kan stötta utan att min berättelse riskerar att läcka.
Trygga platser är viktigt. Helen Västberg, ­psykoterapeut, tog upp det i en föreläsning på ämnet ”den skamfilade människan”. För att kunna berätta om skammen man varit med om behövs den trygga platsen.
Jag har själv varit med om otryggheten på en tidigare arbetsplats. En person visselblåste i förtroende och veckan efter berättar maktpersonen kyligt, för mig och andra, att denne vet precis vem som berättat. Den som skulle ta emot berättelsen på ett tryggt sätt bröt sitt löfte. Personen i fråga, jag och flera andra blev utsatta, ensamma och övergivna. 

Blev ohållbart

Situationen blev ohållbar; jag och flera andra tvingades sluta. Men maktpersonen blev kvar.
Fler och fler organisationer har visselblåsarfunktioner och det är såklart bra. Men fungerar de i praktiken när det verkligen gäller? Blir det en trygg plats? Vet man att det verkligen stannar i förtroende. Kan jag få vara anonym, ­eller kommer det att läcka? Alla dessa frågor går män­niskor med en lång tid innan man eventuellt ­anmäler. 
Hur skapar Equmeniakyrkan den trygga platsen? Ofta vet vi detta i teorin, men när det verkligen gäller behöver vi lyssna på den som bävar att berätta. I Equmeniakyrkan känner inte alla diakoner och pastorer denna trygghet. Så ska det inte vara!

Mycket strängare dom

Ju högre position och makt vi har, desto mer ansvar. Inte många av er bör bli lärare skriver Paulus, för de kommer få så mycket strängare dom.
Att inneha makt kräver ibland att säga ifrån. Rädslan påverkar oss alla och även Pilatus som fällde Jesus. Det var tydligt att Pilatus ville få ­Jesus frikänd. Emilia Fogelklou, teolog och författare, fångar det bra i samlingsverket Den allra vanligaste människan , där hon skriver, ”Han kände behov att demonstrera sin oskuld just därför att han var medskyldig. Han tvådde sina händer. Tydligen förevisades därmed för eftervärlden att Pilatus ingenting ont hade gjort. Han hade tvärtom bara varit medgörlig. Medgörlighet är ibland de mäktiges ämbetsmantel kring rädslan, den gömda, osynliga, övermäktiga.”
Så länge kyrkan inte förmår att bättre ta emot människor som far illa där maktmänniskor får fritt utrymme tappar hon i trovärdighet och ­äkthet. Vem skulle söka sig till en sådan kyrka? Kyrkan har inte råd att inte lyssna.

Johan Winbo
pastor i Västerås