Ingen annan tid är som denna, ingen annan gång på året befinner sig kyrkan så tydligt på hemmaplan som vid jul. Plötsligt är dess centrala ärende på allas läppar, eller i alla fall i allas öron.
Jodå, jag känner till att det finns sekulärt präglade julsånger som kretsar kring gröt, pepparkakor och mammor som kysser tomtar men jag vågar lova – förvisso utan att kunna backa upp det med statistik – att det är de med ett kristet budskap som är populärast och räknas som de riktigt stora klassikerna. Överallt hörs de, i butiker, på restauranger och julshowerna på landets stora scener.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet – O helga natt, du frälsning åt oss gav.
Det är inte direkt otydliga ord, inga tendenser till grumliga budskap.
Räddningstimman för världen slår, nu begynner vårt jubelår. Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född.
Frälsningen är här, friheten likaså; räddning, jubel!
Allt detta lyssnas det till, allt detta sjungs det med i, brett och hjärtligt i det folk som brukar kallas för världens mest sekulariserade. Är det ändå inte fascinerande, kanske till och med fantastiskt?
Det är klart att det är värt poängtera att mycket av sjungandet och lyssnandet av dessa sånger är tradition, att det liksom inte finns någon annan möjlighet än att dessa sånger ska upp på reportoaren eller spellistan, alldeles oavsett vad man egentligen tycker om dem rent innehållsmässigt. Pampigheten som dessa sånger bär ska fram, annars blir det inte jul på riktigt.
Visst är det så, det är en del av bilden kring dessa strofer ovan. De existerar och fortsätter att så göra inte enbart för sina budskap.
Likväl så sjungs budskapen, likväl når de fram till öron och har möjlighet att röra sig till hjärtan.
Men det kan också vara så att de behöver hjälp på traven, i alla fall om de ska beröra på riktigt. Språket, uttrycken och symboliken är inte alltid så enkla och självklara, inte för det alltmer sekulära folk som vi blivit där Bibelns värld fått en alltmer diffus plats. Tolkning kan behövas, så att säga, översättning in i vår tid och vårt språk.
Där har kyrkan – du och jag – en möjlig roll att spela. Hur kommer man in på frågorna om tro egentligen, när blir det aktuellt och naturligt? Med arbetskompisen, lagkamraten, grannen, vännen? Kanske är det utifrån en av dessa sånger, de som väldigt många kan nynna med i och som nu återigen är rykande aktuella, som samtalet kan få starta. Vad är det egentligen det sjungs om, vad betyder och innebär det – och då inte bara historiskt utan än i dag, också för nutidsmänniskan?
Det är kanske varken självklart eller enkelt, det påstår jag inte, men det är ändå en potentiell möjlighet att påminna sig om. På många sätt vill jag hävda att det är en av de vackraste och mest naturliga chanserna, eftersom julens sånger är så spridda och har ett så kärnfullt och positivt budskap.
Folk, fall nu neder och hälsa glatt din granne att det finns frihet och frälsning att ta emot!
