Las Vegas sover aldrig.
Las Vegas blinkar.
Neonljuset ersätter solen. Mattor dämpar stegen. Klockor finns inte, bara maskiner som sjunger när någon vinner och tystnar när någon förlorar – vilket är oftare.
Klockan är sju på morgonen när jag går genom hotellets casino en morgon. Becks Loser flyter ut genom högtalarna, nästan övertydligt. Människor sitter redan där, i mängd. Blickar fästa vid skärmar som blinkar. Sedlar matas in, mynt släpps ner. Hoppet är alltid en knapptryckning bort.
Fyrtiotre miljoner människor om året kommer hit för att pröva lyckan. En stad byggd på drömmen att just jag ska bli undantaget. Att sannolikhetsläran ska göra en paus.
”Kärleken till pengar är roten till allt ont”, skriver Paulus.
Orden ekar hos mig i en Uber när föraren berättar om bilar som sålts, hus som glidit ur händer, äktenskap som spruckit.
”Många familjer har gått sönder på grund av spelandet i den här stan”, säger han.
Jag är här för spel jag också, men av annat slag.
Min yngste son springer på gröna planer vid Bettye Wilson Soccer Complex. Där visslar domaren i plastpipa istället för att maskiner blinkar. Där är insatsen trötta ben och gräsfläckar, inte livsbesparingar.
En avvikande värld jämte den andra.
Mellan matcher vandrar jag längs The Strip. Fontäner skjuter vatten mot himlen. Hotellfasader låtsas vara Paris, Venedig, Rom. Allt är förstorat, upplyst, överdrivet. Samtidigt ropar reklamskyltar att Jesus är frälsare och kung. Ett kors dinglar i en Uber-vindruta. Två berättelser krockar i ökensanden: Mammon och Messias.
Allt detta fascinerar mig. Underhåller mig. Ibland får det mig att le.
Men det är inte där jag brister i gråt.
Det är på Walmart.
Ett varuhus stort som en hangar. Där säljs allt: socker i familjeförpackning, plastleksaker, tv-apparater, skruvdragare. Saker som fyller skafferier, garage och vardagsrum.
Och vid dörren finns ytterligare något.
En människa.
Hon står inte där för att sälja.
Inte för att locka.
Bara för att bemöta.
”I hope you will have a good night, sir”, säger hon när jag passerar med min lilla kasse.
Hon säger det inte i förbifarten.
Hon söker min blick.
Hon väntar in den.
Hon säger det som om det faktiskt spelar roll hur min kväll blir.
Och något i mig rör sig.
Ögonen vattnas.
Hjärtat dunkar till.
Mitt i en stad där allt mäts i vinst och förlust, där siffror blinkar och pengar byter ägare, står hon där och ger bort något som inte kostar något – och som ändå är ovärderligt.
Kärleken till pengar må vara roten till allt ont.
Men kärleken till människor,
den som drev Gud till jorden,
är den kanske roten till allt gott?
