Det finns inom mig minnen av oväntade människomöten som bildar ett vackert pärlband. Möten som berört mig på ett oväntat sätt.
Där finns bland annat en tågresa mot Göteborg som fick ta paus i Herrljunga när stormen Gudrun härjade. Vi var fyra personer som inte kände varandra när vi klev ombord, men som under de timmar resan pågick kom varandra inpå livet. Vårt samtal kom att handla om tro och religion. Två muslimer, en serbisk-ortodoxt troende och så jag som utbytte tankar och erfarenheter. Det var på något vis extra vackert att sitta där i stormen och ovissheten om och när vi skulle komma fram tillsammans. Natten anlände, en av oss lånade ut kläder till den som frös, och när vi på morgonen bussades in till Göteborg hade vi blivit vänner, om så bara för då och där.
Jämte det minnet finns ett annat, en extraordinär flygresa för tio år sedan för att tillsammans med regeringsföreträdare utgöra en interreligiös delegation i samband med terrordåden i Köpenhamn 14 februari 2015. På vägen hem pratade mina vänner – en muslim och en jude – och jag om trons betydelse i våra liv. Statsministern kom, lyssnade och uttryckte uppskattning för religionernas betydelse för unga människor och för de nätverk och gemenskaper som ständigt skapas. Trots terrordådet, som var orsaken till den där resan, är det som att en sol går upp i mitt inre, varje gång jag nu efteråt möter någon av mina reskamrater.
Och det finns fler minnen.
Med ett leende kommer jag ihåg det interreligiösa rådets möte hos mandéerna i Södertälje. Vi hade ätit gott, lyssnat till deras praktiker och tro. Det var min uppgift att avsluta mötet, och jag hade inbjudan till en bön av tacksamhet på tungan. Ett hemtamt sätt för mig att knyta ihop ett gott möte, men så kom på mig själv: “Nej just det, vi ber inte tillsammans, vi har olika tro”. Och ändå fanns där en djup gemenskap.
Ett annat minne i pärlbandet är min muslimske vän som ropade efter mig på sin väg till tunnelbanan: ”Karin, vi måste tala om hur vi får mer andlighet i det svenska samhället”. Jag minns även den buddistiska kvinnan som deltog i ett arbetsträningsprojekt i församlingen jag då var pastor i och som började gråta på vår väg in i kyrksalen. Jag frågade om det var jobbigt för henne och hon svarade nej, “men det är så mycket helighet här”. Hon var berörd, och mig fortsätter det att beröra.
Du ser, minne läggs till minne som ett pärlband. De bor i mig och längtar efter fler.
Förenta Nationerna utlyste år 2010 den första veckan i februari till World Interfaith Harmony Week. Två år senare konstituerades Sveriges interreligiösa råd (SIR) som en del av att uppmärksamma veckan i Sverige och tre år senare, alltså för tio år sedan i år, gick en budkavle runt till moskéer, synagogor, kyrkor, buddisttempel, ja även på anstalter; en hälsning från religiösa ledare på sammanlagt sextio platser i Sverige om att stå upp för religionsfriheten tillsammans. Att vägra hata och att istället lyfta fram religionernas möjlighet att bidra till ett konstruktivt samhällsbyggande och för en fortsatt demokratisk utveckling i Sverige och världen.
Även detta år hölls en ljusmanifestation på Medborgarplatsen, en manifestation för fred och mot våld, med början i en tyst minut i respekt för offren och berörda vid masskjutningen i Örebro.
Den interreligiösa dialogen och personliga möten med människor av annan tro har berört och berör mig mycket. Vi kan luras att tro att olika religioner polariserar och splittrar, men det behöver inte vara så, Det går att leva en annan berättelse. Visst finns det skillnader i tro och praktiker, men samtidigt är det mycket som är lika i detta att vara människa. Det interreligiösa arbetet har lätt att hamna lite i skymundan, kanske för att det kan upplevas känsligt eller oroande, men det behöver det vara synligt. I femton år har religiösa företrädare i Sverige träffats och samtalat; för att lära känna varandra och varandras tro, för att uttala sig för fred och religionsfrihet och mot religionshat samt för att gemensamt ta avstånd från våld som sägs äga rum i religionens namn. Själva poängen är att samtalet och kunskapen sipprar ut till fler för att de också ska vara samhällsbyggande, fredsskapande och tillåtande. Med den offentliga dialogen säger vi att det är okej att ha vänner av annan tro, att det är bra!
Det interreligiösa arbetet i Sverige är en berättelse som behöver berättas och levas för att skapa trygghet när det stormar och är ovisst runt omkring. Låt oss alla skapa pärlband av minnen utifrån möten med vänner som inte är precis som vi.
