Förra veckan kom nyheten att svenska ungdomar varit drivande i sadistnätverket 764 som bland annat Uppdrag granskning rapporterade om i höstas. Det är skrämmande att ta del av hur nätverket söker kontakt med unga i chattar. Barn i Sverige har blivit groomade, skadat sig själva och utfört knivdåd. För många låter det troligtvis avlägset och främmande från det internet vi möter dagligen. Sanningen är dock att det är en verklighet som är närmre än vi tror.
När jag tänker tillbaka på och jämför med min egen barndom på 1990-talet så var internet nytt då. Jag var bara ett barn när jag skaffade ICQ och fick kontakt med människor från Asien, Europa och Amerika. En av dem minns jag som en äldre man från Kanada som kallade sig HappyJack62. Idag kan jag tycka att det låter lite märkligt men jag minns aldrig att han skrev något olämpligt. Kanske var det för att internet på den tiden ännu inte var en plats för alla, däremot en fristad för oss som hittat dit. Tio år senare började jag blogga om kristen tro och kom i kontakt med andra och fick möjlighet till meningsutbyten med människor på ett sätt som aldrig hade varit möjligt utan internet.
Jag behövde inte vara rädd
Det finns med andra ord mycket som jag idag tackar internet och ny teknik för. För mig var det en fristad full av möjligheter där jag aldrig kände mig rädd. Mina föräldrar och andra vuxna ställde inga frågor om vad vi gjorde på internet, men i efterhand kan jag konstatera att det förutom andra unga också fanns vettiga vuxna människor i de digitala miljöer där jag rörde mig.
Det internet vi möter idag är tyvärr ett annat och som förälder kan jag förundras över hur andra föräldrar inte vågar låta sina barn gå till skolan själva samtidigt som de utan minsta bekymmer verkar släppa dem fria på internet. Kontrasten blir stor när jag och andra vuxna skjutsar barn till aktiviteter och sedan tar chansen att själva sitta och scrolla en stund medan vi väntar på barnen. Det här sätter fingret på hur komplex hela situationen är. Internet idag rymmer både fantastiska möjligheter och fruktansvärt mörker.
Det är svårt att föreställa sig hur livet skulle vara utan internet och jag tror inte heller på lösningen att skydda unga från det tills de är vuxna. I stället behöver barn och unga hjälp att få verktyg och lära sig att möta, hantera och använda internet på ett bra sätt. Detta syns även i Ungdomsbarometerns generationsrapport där ett spår bland unga är längtan efter ett mer analogt liv där det digitala begränsas.
Svältfödda på det analoga
Att hitta sunda förhållningssätt är för övrigt något som även vi vuxna i alla åldrar behöver söka efter. Mot slutet av pandemin var jag med på ett konfirmationsläger där konfirmanderna var svältfödda på analogt umgänge. Under en mobilfri dag då vi spelade brännboll i vårsolen fascinerades jag över en orimligt stor entusiasm och glädje i denna enkla aktivitet. Vi som vuxit upp på andra sätt sitter på kunskap om hur det går att umgås utan skärmar och detta kan vara guld värt för dagens unga.
Samtidigt har en del unga reflekterat mer än många vuxna på hur internet påverkar dem och även dragit lärdomar av detta. Kanske är det därför så att vi har mer gemensamt med dagens unga än vi tror? Tänk om vi kunde mötas både i den analoga och den digitala tillvaron för att söka svaren på hur vi ska förhålla oss tillsammans? För om det är en sak jag är säker på så är det att när barn och unga möter internet så bör sunda vettiga vuxna gå bredvid.
Precis som barn successivt lär sig att ta sig till och från skolan själva kanske introduktion till internet kan göras på samma sätt? Genom att berätta vad vi själva gör på internet och hur mycket tid vi spenderar framför skärmar kan vi hjälpas åt att röra oss i en riktning. Steg blir att se över och ta tag i mitt eget scrollande.
