Västvärldens nuvarande situation är helt unik gällande oss människor och våra förutsättningar, och som ett resultat av det har vi nu fyra och ibland fem generationer levande och aktiva samtidigt i våra församlingar. Det har aldrig hänt tidigare i världshistorien vilket är spännande – och utmanande.
Detta med generationsindelningar är ingen exakt vetenskap men vi har nog alla hört talas om Babyboomers och därefter generation X, Y, Z och nu senast Alfa. Man brukar säga att en generation präglas av liknande värderingar och erfarenheter. Vad man uppskattar, strävar efter, fruktar samt försöker uppnå skiftar generellt mellan dessa olika åldersgrupper, mellan generationerna. Ibland är skillnaden så stor att det leder till stora missförstånd, till och med konflikter. Det finns undersökningar som pekar på att unga människor i Stockholm och Dar Es Salaam har mer gemensamt med varandra än de var för sig har med den äldre generationen i sina länder.
Skillnader och likheter
Detta aktualiserar frågan hur vi möter generationsutmaningen i våra församlingar. Vi kan känna av den påtagligt i saker vi försöker göra gemensamt, exempelvis i samband med våra gudstjänster. Ska vi fortsätta sjunga till orgel och ur psalmbok eller ska snarare ett rockband ta plats på estraden och sångtexten visas på väggen? Och hur ska vi tänka angående församlingsmöten och beslutsfattande, kring hur delaktighet uttrycks? Det som för den ena generationen är själva essensen i demokrati och gemensamt bygge kan för en annan generation uppfattas som dess direkta motsats. Tonlägen, tilltal, uttryckssätt; allt signalerar ett specifikt tidsfönster.
Samtidigt tror jag att vissa saker kan gå rakt igenom alla generationer, exempelvis dessa:
Det äkta och genuina. Det som är rotat i erfarenheten och integrerat i personen berör och går igenom generationerna, det berör mänskligt brett.
När den helige Ande verkar. Det är inget vi styr över, men jag har så många gånger sett hur Andens kraft går rakt igenom alla generationer och lägger skillnader åt sidan. Kanske var det just detta som profeten Joel – i andra kapitlet i bibelboken som bär hans namn – anade då han skrev om gamla män ska ha drömmar, ynglingar se syner och söner och döttrar profetera.
Mötet med lidande och nöd. Empati, medkänsla och solidaritet är inte en något som vissa generationer berörs av medan det går andra förbi, det är djupt mänskliga reaktioner och därför är diakonala insatser ofta helt gränsöverskridande. Vi gillar olika sorters sång, vi fattar beslut och processar information helt olika – men andra människors smärta, utsatthet och sorg träffar vårt hjärta oavsett vilken generation vi tillhör.
Så, hur gör vi med generationsfrågan i våra församlingar? Det är knappast en valbar fråga som vi kan hantera om vi vill det, det handlar om ifall vi ska överleva som kyrka eller inte. Jag har inte något färdigt svar – vem har det? – men tänker att mina ovanstående observationer kring det äkta och genuina, Andens sammanförande kraft samt det förenande i diakonin kan vara något att fundera på och sträva efter som gemensamma markörer i församlingsbygget.
Julfirandet som bild
Därtill har jag en personlig bild som jag ofta utgått från och vill skicka med dig avslutningsvis.
När vår familj firar den kommande julen så sker det hemma hos oss, mig och min hustru Helena. Alla våra barn med respektive och barnbarnen kommer till oss och vi är lyckliga över det, trots att det på ett sätt innefattar en del uppoffringar från vår sida. I princip ingenting liknar längre min barndoms jular, nu innehåller julbordet ett antal vegetariska rätter och när vi äter samt delar ut julklappar är förändrat gentemot förr. Hela upplägget är en slags förhandling där olika personer uttrycker sin åsikt, men förutsättningarna är grundläggande klara för alla: Det är barnens villkor som är i centrum, det är de yngre som i princip dikterar villkoren. Vi från den äldre generationen – jag och Helena – står för fastigheten som vi städar i ordning, vi står därtill för inköpen, lagar det mesta av maten och betalar för kalaset.
Och låt mig upprepa, med emfas: Vi är lyckliga över denna nya roll, att våra barn och barnbarn vill komma till oss, att vi får vara med. Vår nya plats känns som en välsignelse, inte som ett straff eller en förlust. Min enda återkommande sak i “förhandlingen” om julens upplägg är att få läsa julevangeliet högt någon gång under festligheten, men ungefär där slutar mitt inflytande.
Här finns, tror jag, jämförelser att göra när man tänker kring församlingen och olika generationer. Jag överlåter tillämpningen åt dig. Kanske kan den biträdande kyrkoledarens julfirande var till någon hjälp i tänkandet och prioriterandet?
