För ett antal år sedan läste jag en text i Sändaren av Sune Fahlgren om behovet av det goda skvallret inom en rörelse. Texten publicerades i samband med att det pågick val av kyrkoledare och han skrev bland annat så här:
Historiker har visat att ”by-skvallret” var viktigt för det sociala minnet i det gamla Sverige. Digitaliseringen har nu gett nya möjligheter, men den har också skapat slutna rum. Folk vet inte så mycket om andra än dem som finns i det egna flödet. Equmeniakyrkans pastorer, diakoner, kyrkoledare och Sändarens chefredaktör är därför inte så kända – ens inom det egna kyrkosamfundet.
Stopp för det negativa
Snart samlas Equmeniakyrkan till kyrkokonferens och i november möts Equmenia till riksstämma. I stora rörelser är det oundvikligt att det tisslas och tasslas, åtminstone bland den minoritet av medlemmarna som faktiskt åker som ombud för sitt lokala sammanhang. Jag delar än idag Sune Fahlgrens uppmaning till det goda skvallret men jag vill också adressera det negativa skvallret och det ryktesspridande som också tyvärr kan förekomma. Troligtvis gäller detta fler sammanhang än de jag rör mig i.
För hur vi talar om varandra i slutna sammanhanget påverkar också vår gemenskap och vår gemensamma självbild. I konferenser vill vi ha högt i tak och arbetar med konsensusmetoder. Samtidigt har jag utanför förhandlingar hört saker sägas i mindre grupper som troligtvis inte hade vågat sägas offentligt. Ett diskussionsämne som jag särskilt kommit att tröttna på genom åren är de ständiga åsikterna om och kritiserandet av gudstjänster och gemensamma samlingar.
En vändpunkt för min egen del var när jag på en kyrkokonferens för några år sedan deltagit i en kvällsgudstjänst som enligt mig lämnade en del att önska. Dagen efter åt jag frukost och en person vid samma bord berättade hur berörd hon blivit av just kvällsgudstjänsten dagen innan. Det som för mig inneburit en förvirrad upplevelse hade för en annan person varit en helig stund där hon fått möta Gud. Den frukosten fick två konsekvenser. Den första är att jag är mer försiktig i att döma sådant som inte talar till mig. Den andra är insikten att Gud kan använda vad som helst för att möta människor som är öppna för det, oavsett hur bristfälligt det än kan verka i andras ögon.
Tro nu inte att jag försöker säga att vi aldrig ska utvärdera saker eller att vi inte ska ifrågasätta saker. Det ska vi absolut göra och på vissa områden behöver vi troligtvis göra det mer än idag.
Fritt fram för det positiva
Men det finns en tid och plats för det och det bör göras i rätt sammanhang och på sätt där det också kan få vara konstruktivt. Jag skriver med glädje hur jag upplevt saker i en utvärdering men jag är försiktig med att prata vitt och brett med alla jag möter om hur just jag upplever det vi gör gemensamt, om min upplevelse är av negativ karaktär. Risken är annars allt för stor att jag är med och bidrar till ett negativt narrativ där destruktiva fördomar bekräftas och får näring helt i onödan. Då vill jag hellre tala gott om det jag upplever som bra och det är här som vikten av det goda skvallret kommer tillbaka!
För när allt kommer omkring så är det ändå mitt Equmenia och min Equmeniakyrkan vi talar om. Den gemensamma rörelse som jag har förmånen att få vara del av, tjäna och verka i. Tänk om vi alla inför årets kyrkokonferens kunde försöka tala gott om varandra och det vi är och gör gemensamt i stället för att göra motsatsen och lida. Eller som Paulus uttrycker det i 1 Korintierbrevet 12:26:
Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.
