Det finns korta och slumpmässiga möten som stannar kvar, blir till en bön som nu och då dyker upp i minnet för att återupplevas. Ett sådant hände en vinterkväll 2015.
Jag gick ut för att vänta på bussen och där satt en kille, en sjuttonåring fick jag veta lite senare. Han erbjöd mig plats att sätta mig, jag tackade nej; det var kallt, tyckte jag. På engelska svarade han att han inte förstod vad jag sa, och sedan var samtalet igång.
Tre veckor tidigare hade han kommit med en släkting till Sverige. Hans familj var kvar i Syrien, de hade bara råd att betala kostnaden för en och hade valt honom. Han hade inte pratat med dem sedan han kom fram och visste därför inte hur de hade det nu. Ungefär samtidigt som bussen anlände passerade min dotter, även hon då 17 år vid tidpunkten, förbi med sina kompisar. Min hjärna snurrade. Det hade kunnat vara jag som hade behövt välja för mitt barn – krig eller en livsfarlig resa? Det hade kunnat vara jag som behövt välja ut en i familjen att lämna kriget och som sedan inte vetat om mitt barn hade överlevt resan eller inte.
På bussen frågade han om Sverige och jag berättade vad som är fint i Stockholm. Jag berättade om mitt arbete, och frågade om han bar på en tro. Muslim, svarade han och undrade var moskén fanns. Jag berättade.
Så skildes vi åt, det var inte mer än så och ändå är det ett minne som sitter med värme och bön i mig.
År 2015 var det över 160 000 asylsökande i Sverige, främst från Syrien, Afghanistan och Irak. Du minns säkert. Vi öppnade våra hjärtan och det blev lite rörigt, för vi som samhälle var inte beredda på all logistik som krävdes. En artikel i Dagens Nyheter nyligen uppmärksammade att det är tio år sedan flyktingkrisen och påminde mig om mötet vid busshållplatsen. Artikeln lät sexton personer svara på frågor om livet nu, tio år efter ankomsten till Sverige, om det blivit som de tänkte när de kom och hur de lever idag. Där fanns glada, hoppfulla berättelser om människor som drömmer om höga betyg och yrkesutbildningar, som gläds över nytaget körkort och åt att vara vuxen, men också de som var äldre vid ankomsten, som nu jobbar som snickare, röntgensköterska, pizzabagare eller brevbärare, samtidigt som där finns mörka stråk om vägen hit, och minnen av krig.
Artikeln hjälpte mig till tro bortom misstro, till hopp och inte hopplöshet, till glädje och inte sorg. Jo, sorg för att det såg ut och ser ut som det gör i världen av orättvisor, krig och behov av flykt förstås, men glädje samtidigt över över de människor som upplevt sig mottagna och som bidrar i samhället idag och i morgon.
Av de som kom till Sverige 2015 är ungefär hälften svenska medborgare idag. Vi har berikats och begåvats med människor som har drömmar och som vittnar om ett allt annat än enkelt men ändå bra mottagande efter en traumatisk resa. Sana, 22 år sa som slutord i sin intervju:
”Om jag hade fått träffa 12-åriga Sana hade jag gett henne en kram – och sagt att jag är stolt över henne. Så hade jag gett henne Sveriges nycklar. Jag hade lärt henne rättigheterna hon har: rätt till skola, rätt att säga nej, rätt att bli hörd. Rätt att leva som ett barn.”
Gamla testamentets profeter talar om det goda samhället som håller änkan, den faderlösa och invandraren eller främlingen högt.
Jag undrar hur det har gått för killen vid busshållplatsen.
