På väg genom Stilla veckan – och vidare tillsammans

I en vecka av hopp och förtvivlan formas också kyrkans väg framåt. Det skriver Karin Wiborn.

Stilla veckan står för dörren. En vecka som rymmer det mesta av livet: jubel och svek, hopp och förtvivlan, tro och tvivel.

Samtidigt pågår vardagen – också för en kyrkoledare. Den är mångfasetterad. Just nu rymmer den möten med riksdagspartiernas partiledare tillsammans med Sveriges kristna råds presidium, organisationsförändringar och fackliga förhandlingar, förberedelser inför kyrkokonferensen Vision 26, samtal med närstående organisationer – och samtidigt välgörande församlingsbesök, ekumeniska möten och frågor om hur vi kan vara ett hopp i världen.

En kyrka som vill mycket

Equmeniakyrkan vill mycket. Vi längtar efter växande, diakonala och generationsrika församlingar. Vi vill, i enlighet med visionen, att mötet med Jesus Kristus ska förvandla – inte bara oss själva, utan också våra medvandrare, dig och i förlängningen världen. Det är stora ord, men så är det med visioner: de ska sikta högt.

Den internationella strategin har tre mål som ligger nära denna vision om att vara hela livets kyrka: evangelium för alla, ett värdigt liv för alla och en hållbar värld för alla. Den internationella missionen ger riktning också för vårt nationella arbete och för varje enskild församling.

Samtidigt pågår förberedelserna för kyrkokonferensen Vision 26 i Örebro den 4–6 juni. Det blir en konferens som skiljer sig från tidigare, med mindre förhandlingstid och mer utrymme för inspiration, samtal och andaktsliv. Kyrkostyrelsens önskan är att vi möts för att tända hopp, dela idéer och gå vidare tillsammans.

Konferensen rymmer fyra spår med tydlig koppling till både visionen och den internationella strategin: en växande kyrka, en kyrka för alla, en kyrka som bär hopp i samhället och en kyrka som är en.

För att detta ska bli verklighet behöver vi hjälpas åt. Anmälan till Vision 26 är öppen – så anmäl dig och ta gärna med fler från din församling. Kom och delta i samtalet, dela idéer och låt oss tillsammans tända hoppet och gå vidare som en gemenskap på många platser. Barn och tonåringar är varmt välkomna.

Equmeniakyrkan vill mycket – och vi vill det tillsammans med andra. Som ekumenisk kyrka förkunnar vi inte oss själva, utan Jesus Kristus, i vilken vi hör samman i en enda kristenhet, i all dess brustenhet och storhet.

Tillsammans i riktning framåt

Och kanske är det just här Stilla veckan hjälper oss att förstå vad det innebär.

Vi följer Jesus från palmblad och hosiannarop, genom svek, förhör, lidande och död – och vi känner igen oss i människorna omkring honom: rädda, förvirrade, sörjande, arga, omsorgsfulla och tvivlande. Det är en vecka som rymmer hela livet.

Inte bara livet som kyrkoledare är mångfasetterat – så är livet självt. Vi rör oss mellan uppdrag, relationer, känslor och visioner. Det stora med kyrkan, en gemenskap av gemenskaper, är att vi kan hitta en gemensam riktning och göra skillnad tillsammans.

När Jesus bröt brödet kände Emmausvandrarna igen honom – och deras hjärtan brann.

Kanske är det dit vi också är på väg. Genom Stilla veckan, genom livet, till brödsbrytelsen och de brinnande hjärtana – och vidare, tillsammans, mot Vision 26.

image_pdfLadda ner som PDF
Karin Wiborn
Karin Wiborn
Karin Wiborn är kyrkoledare för Equmeniakyrkan.

Läs mer

”Det avgörande börjar när barnet lämnar fängelset”

När allt yngre barn döms för grova våldsbrott förbereder sig Kriminalvården för att ta emot 14-åringar bakom låsta dörrar. Men under ett seminarium i Almedalen handlade den kanske viktigaste frågan inte om murarna – utan om vilka vuxna som finns kvar när barnen en dag ska tillbaka ut i samhället.

När siffrorna pekar nedåt – var finns då hoppet?

Frikyrkoundersökningen 2026 ger få skäl till optimism. Men kanske påminner den också om en avgörande sanning: att kyrkans framtid ytterst inte vilar i våra händer.

André Jakobsson: ”Sverige är för viktigt för att vi ska sitta i våra egna bubblor”

Kyrkan behöver bli bättre på att leva med olikheter, söka enhet och fråga vad som är bäst för Guds rike. Det menar André Jakobsson, som ser just där framtidens största utmaning – och möjlighet.

Från bön till handling – följeslagare lyftes fram som kyrkornas svar

Hur långt räcker förbön när människor lever mitt i krig och ockupation? Den frågan kom att prägla ett seminarium om Israel och Palestina i Almedalen. Samtalet kretsade inte bara kring utvecklingen i regionen, utan också kring vilka konkreta verktyg kyrkor redan har – och vilket ansvar de har att använda dem.