De besparingsåtgärder och nedskärningar som nu genomförs i Equmeniakyrkan är smärtsamma. De drabbar enskilda individer och skakar om kyrkans självbild.
I sociala medier uttrycks förvåning över att det blivit så här. Den här texten vill ge bakgrund och försöka nyansera den bilden.
I år är det femton år sedan Equmeniakyrkan bildades. Under denna period har både antalet medlemmar och antalet församlingar minskat med ungefär 18 procent. Eftersom Equmeniakyrkan har flera inkomstkällor är minskningen inte den enda faktorn som påverkar ekonomin, men det vore orimligt att tro att den saknar betydelse. Både församlingar och enskilda medlemmar bidrar ekonomiskt till det gemensamma arbetet genom insamlingar, gåvor, månadsgivande och kyrkoavgifter – poster som naturligtvis påverkas av minskningen. I sammanhanget kan det också noteras att Equmeniakyrkan i dag har fler tjänster än när kyrkan bildades 2011, trots att samfundet minskat under samma tid.
Att minskning påverkar ekonomin har även vi i Equmenia upplevt. När Equmenias regioner bildades 2013 var vi 22 000 medlemmar. Tack vare regionala bidrag från dåvarande landstingen var regionerna i stor utsträckning självfinansierade, och Equmeniakyrkan valde att bidra med 1 miljon kronor årligen för att säkerställa god bemanning. I dag är antalet medlemmar 14 300 och de ekonomiska bidragen från Sveriges regioner har minskat med flera miljoner. Equmeniakyrkan har dock successivt ökat sin insats till flera miljoner årligen, vilket gjort att vi kunnat behålla samma regionala bemanning trots att vi är betydligt färre. För detta är vi djupt tacksamma, samtidigt som det är lätt att förstå varför Equmeniakyrkan nu minskar detta stöd.
När verkligheten inte längre går ihop
Några ställer sig frågan hur detta har kunnat pågå under så lång tid. Det enkla svaret är att det inte har gjort det. Equmeniakyrkan har inte haft ett årligt underskott på 25 miljoner kronor sedan bildandet. Vissa år har resultatet varit negativt, andra år positivt. Det har också funnits betydande insamlade medel till specifika ändamål, så kallade ändamålsbestämda medel (ÄBM). Dessa öronmärkta medel har kunnat användas till exempelvis internationellt arbete eller arbete med barn och unga. Denna lösning fungerar så länge det finns medel kvar, men blir ett problem när pengarna tar slut samtidigt som kostnaderna består och har blivit permanenta.
På kyrkokonferensen 2025 fick vi en utförlig genomgång av kyrkans ekonomi av ekonomichef Hans Hägg. Den förklarar väl hur Equmeniakyrkan hamnat i den nuvarande situationen och vilka åtgärder kyrkostyrelse och kyrkoledning föreslog för att komma till rätta med den. Redan i handlingarna till kyrkokonferensen 2024 stod det på sid. 55:
”Slutsatsen är att om vi inte skulle kunna göra nettouttag av ÄBM i 2024 års budget så saknas det ca 25 Mkr för att budgeten ska balansera, dvs ge ett nollresultat.”
Med andra ord: utan dessa avsatta medel går Equmeniakyrkan back med omkring 25 miljoner kronor per år. I protokollet från samma konferens står det:
“De frågor som framförallt lyftes var kring de ändamålsbestämda medlen och hur man kan hantera de medel som finns när det är en underbalanserad budget. Hur kan man prioritera för att få en budget i balans och finns det en tidsplan för när den kan vara i balans? … Ordet lämnades fritt. Ingen valde att yttra sig.”
Beslut som kostar – och behöver bäras
De beslut som kyrkokonferensen fattar och som får ekonomiska konsekvenser måste kyrkostyrelse och kyrkoledning förhålla sig till. Här är några exempel från de senaste åren:
2018 diskuterades den internationella missionen på kyrkokonferensen och många röster lyftes för att öka anslagen till detta viktiga arbete. Kyrkostyrelsen föreslog på samtalstorget att höja budgetposten med 3 miljoner kronor och att finansiera detta genom att ta från ändamålsbestämda medel. I protokollet kan vi läsa:
”När samtalet fortsatte i plenum presenterades nya beslutsförslag och flera personer uppmuntrade till ett ökat givande. En fråga om dagens givande ställdes och kyrkostyrelsen svarade att det hade minskat med ungefär en miljon kronor per år under de senaste åren och att trenden behövde vändas.”
Tyvärr har insamlingarna till det internationella arbetet sedan dess inte ökat i den utsträckning som hade behövts. Det innebär att antingen detta arbete – eller någon annan del av kyrkans verksamhet – behöver minska, eller så fortsätter samfundet att gå med underskott. Här finns en tydlig spänning när kyrkokonferensen både fattar beslut om nya satsningar och samtidigt antar en rambudget.
Ett annat exempel är Sändaren. Hösten 2024 beslutade Verbum att lägga ned tidningen som en följd av det förlorade presstödet. Röster höjdes för att Equmeniakyrkan skulle gå in och rädda verksamheten ekonomiskt, och en digital version återuppstod. På kyrkokonferensen 2025 togs beslut om att fortsätta med den digitala Sändaren, men utan en tydlig plan för hur den ska finansieras. Beslutet fattades av en kyrkokonferens som året innan konstaterat att budgeten bör vara i balans och som samtidigt beslutat att det årliga underskottet på 25 miljoner kronor ska vara borta till 2028.
Konsekvensen blir återigen att Equmeniakyrkan antingen behöver använda sparade medel eller minska på andra delar av verksamheten. Alternativt krävs ökade intäkter – vilket i sin tur förutsätter att vi gemensamt tar ekonomiskt ansvar för våra beslut. Jag är glad att Sändaren finns kvar och ser positivt på dess framtid, även om de ekonomiska förutsättningarna inte är självklara. Kanske hade ett större personligt ansvar varit en bättre väg framåt än att lägga ytterligare en belastning på en redan ansträngd budget. Om 5000 personer betalar 99 kronor i månaden för en prenumeration skulle Sändaren i nuvarande form kunna vara både mer självständig och långsiktigt hållbar.
Frågan är vad vi gör nu
Ingenting i denna text är egentligen nytt. All denna information har funnits tillgänglig tidigare. Problemet i vår tid är snarare ett överväldigande informationsflöde, där det är svårt både att nå fram som avsändare och att orientera sig som mottagare.
Det är inte min uppgift att försvara de prioriteringar Equmeniakyrkan nu gör. Det är lätt att i efterhand säga att saker borde ha gjorts annorlunda. Samtidigt går det att vända på resonemanget: Om vi i dag visste att kyrkan kommer att stå inför samma situation om 15 år – vad skulle vi då vilja göra annorlunda redan nu? Faktum är att flera faktorer pekar på att detta är ett sannolikt scenario, om inte trenden med färre församlingar och medlemmar bryts.
Med det konstaterandet hoppas jag att många av oss åker till Vision26 – för att tillsammans samtala om riktning och prioriteringar för Equmeniakyrkan framåt. Kanske kan det bli en hoppfull samling där vi, utifrån rådande förutsättningar, tar gemensamt ansvar för kyrkans framtid. Om jag själv får drömma hoppas jag på samma känsla av framtidstro och längtan efter Jesus som vi fick uppleva på konferensen Lärjunge i helgen.
Som avslutning vill jag skicka med tre uppmaningar till dig som vill vara med och bygga kyrka framöver:
- Engagera dig lokalt och bygg en församling du själv vill vara en del av.
- Åk på Vision26 och påverka framtidens Equmeniakyrka.
- Var nyfiken, samtala med andra och sök information.
