När jag gick ut nian 1979 fick vi köpa de skolböcker vi ville behålla. Jag minns hur min klassföreståndare talade sig varm för att vi borde ta med oss skolatlasen. Hans argument var att världen skulle fortsätta se ut ungefär som 1979 långt in i framtiden. Så blev det inte. Tio år senare föll Berlinmuren och den europeiska kartan ritades om. Min skolatlas var plötsligt helt föråldrad. Allt gick så fort.
Slutet av 1980-talet var politiskt som att ställa en bok på högkant: den kan tippa åt vilket håll som helst, men när den väl faller ligger den still.
Efter glasnost och Berlinmurens fall följde omkring 25 år av avspänning och nedrustning, åtminstone i vårt närområde. Globaliseringen knöt oss tätare samman och vi vande oss vid att det mesta gick att köpa billigare någon annanstans. När den allmänna värnplikten avskaffades 2010 och försvaret gjordes om i grunden kändes det därför logiskt i sin tid. 2013 lär dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt ha kallat försvaret ett ”särintresse”. Då passade det in i tidsandan.
När marken börjar gunga
Men på bara några få år har allt ställts på ända igen. Världen förändras i en takt få hade föreställt sig, och i en riktning som nyligen kändes otänkbar. Boken står på högkant igen.
Både klimatet och freden tycks gå åt fel håll. Samtidigt skärps motsättningarna mellan liberala ideal och mer traditionella eller nationalistiska strömningar. Oro breder ut sig också i vår egen världsdel – en oro som inte är abstrakt utan konkret: i samtal vid middagsbordet, i oron i en tonårings blick när hon frågar vad som händer i världen, i känslan av att marken gungar under något vi tog för givet. Och i den oron finns risken att enkla förklaringar vinner mark som svar på frågor som i själva verket är mycket mer komplexa.
Jag tror vi behöver tillåta oss att stanna i den känslan ett ögonblick, utan att skynda förbi den. Oron är inte ett tecken på svag tro. Den är ett tecken på att vi bryr oss – om världen, om våra barn, om framtiden. Att låtsas som att det inte är allvarligt vore inte tro, det vore förnekelse.
Just därför kan politiskt oroliga tider också bli profetiskt viktiga tider. När våra invanda föreställningar spricker blir människor ofta mer lyhörda för Gud. Efter Berlinmurens fall såg vi ett andligt uppvaknande i flera av de tidigare östblocksländerna – kyrkor som hade överlevt decennier av förtryck fylldes plötsligt av en ny generation som sökte något att bygga livet på. Liknande mönster syntes i spåren av den arabiska våren. Och tecken på samma längtan börjar märkas också hos oss: i samtal om mening och sammanhang, i ett växande intresse för stillhet och andlighet, i människor som knackar på kyrkans dörr utan att riktigt veta varför – men som vet att de letar efter något.
Frågan är om vi är redo att ta emot dem.
Ett ord för den mörkaste kvällen
Kvällen innan Jesus dör säger han till lärjungarna: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.” Om bara några timmar ska han utlämnas, torteras och dödas. Allt de hoppats på ser ut att gå i kras. Det är natt, och de vet det.
Därför kan orden låta verklighetsfrånvända – men de är tvärtom förankrade i en större verklighet. Jesus säger inte att det inte är allvarligt. Han säger inte att det ska gå bra på det sätt de hoppas. Han säger: förtroende. Inte visshet om utgången, utan förtroende för den som håller i utgången.
Vår horisont är begränsad, men Guds räckvidd är det inte.
I tider som vår kan man inte bara bestämma sig för att sluta vara orolig. Men vi behöver ibland tala oss själva till rätta, som Jesus gör med sina lärjungar. Vi är bekymrade – med rätta. Men låt bekymren blandas med förtroende för Jesus Kristus. Mänskliga riken kan rämna. Det har de gjort förut, och det kommer de att göra igen. Men Guds rike gör det inte – och det är den verklighet vi är kallade att leva ut, också när marken skakar under oss.
