”De bästa teologerna bör finnas i ungdomsarbetet och hjälpa de unga med deras frågor och funderingar.” Så sa Carin Dernulf, pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan Stockholm, på denna veckas seminarium med rubriken ”Slutet på sekulariseringen?”, arrangerat av Enskilda Högskolan Stockholm.
Hon har rätt.
Ungdomsarbete var länge ett okänt begrepp i kyrkorna men fick sitt genomslag efter att ungdoms- och tonårsbegreppen etablerades i samhället. Innan dess var man barn till man var vuxen, men en period däremellan pekades ut och fick fäste. Kyrkorna var – som inte sällan inledningsvis till den formen av förändringar – skeptiska och motsträviga. Olof Djurfeldt, tidigare bland annat chefredaktör för tidningen Dagen, skrev i historieverket ”Pingströrelsen” år 2007:
”Länge var pingstvännerna avvisande mot en separat ungdomsverksamhet. Strävan var att göra församlingen till en mötesplats för alla åldrar. Men mot slutet av 1930-talet togs initiativ till särskilda bibelveckor för ungdom, som under 1940-talet blev mycket populära som mötesplatser: här vidgades vyerna och de personliga kontakterna.”
Ett genomslag som därefter fick följder i de lokala församlingarna som i rask takt började skapa verksamhet riktad till ungdom. Poängen och fördelen är inte svår att förstå. Behovet av att träffa jämnåriga är allmänmänsklig och kanske extra stor i tonåren, och eftersom man befinner i samma livsskede så är många frågor och funderingar snarlika vilket medför att det är en både rimlig och smart tanke att ha riktade träffar och samlingar till just den gruppen.
Men ovanstående text av Olof Djurfeldt hade en sista mening också, alldeles efter det jag citerade: ”Bland lärarna fanns ofta kända församlingsföreståndare.”
Bibelveckorna för ungdom, som blev startskottet för församlingarnas ungdomsarbeten, var alltså en självklar plats att prioritera för de erfarna. Logiskt, bibelläsare som de var. Mose tog sig an Josua, Elia hade Elisha vid sin sida, Maria sökte tröts och vägledning hos äldre släktingen Elisabet, Paulus uppmuntrade och korrigerade Timotheos. De exemplen och många därtill från Bibeln hade format dem, och de tog efter.
Nu finns att lära från dem, och från samma bibelberättelser.
För denna praxis har nu under lång tid varit allt annat än självklar. Ungdomsarbetet har i mångt och mycket lämnats över till de unga, till de som bara är ett snäpp äldre än de som de är satta att leda. Att ha med ledare som har närhet i ålder – och därmed större närhet till de frågor ungdomarna har och den kultur de lever i – är förstås både bra och nödvändigt. Men det är i själva överlämnandet av ungdomsarbetet som problemet uppstår; att de unga ledarna förväntas ta huvudansvar för vägledningen av den viktigaste och känsligaste åldersgruppen.
De unga ledarnas närhet till frågorna är god men den innebär också att de saknar den nödvändiga distans som ofta behöver för att ge bra svar. Kunskap byggd över tid i kombination med egen erfarenhet skapar en viktig grund för att kunna kommunicera klokt och veta vilka av de saker som tonåringarna överbetonar som mår bra av viss avdramatisering och vilka av de frågor som underbetonas som mår bra av att lyftas med större allvar.
Detta innebär inte, på något som helst sätt, att de unga ledarna ska petas bort. De är där för att stanna, med rätta, utifrån sin närhet i ålder och förmåga att fylla rollen som storebror eller storasyster, sådana behövs det många av. Inte sällan är det just de ledarna som efteråt omnämns som de viktigaste för ungas utveckling.
Men de bör få den roll de är tänkta att ha, den som de är utrustade för.
Att behöva axla rollen som den erfarna och kloka, som teologen med perspektiv och kunskap, är inte rimligt. Den platsen är för någon annan, någon med fler livsår i bagaget. Jämte en sådan finns det sedan ypperligare möjligheter att testa sina vingar och börja växa, när det finns någon bredvid som kan släppa fram och stötta men även ibland stoppa och vägleda om det exempelvis andas nativitet eller osundhet.
Här finns en viktig balans för dagens kyrkor att tänka över. De unga ledarna ska inte bort, men de ska heller inte lämnas ensamma. De unga behöver de bästa, de mest erfarna. Det är faktiskt i än större behov av dem än vad de vuxna i församlingen är, de med mer egen erfarenhet och uppbyggd kunskap.
