Joakim Hagerius är på resa; på väg uppåt där han ser fram emot ny luft att andas och hisnande vackra vyer att beskåda utsiktsmässigt.
Rent bokstavligt alltså.
När Sändaren når honom sitter han i bilen i riktning Lofoten där han och frun Johanna ska vandra kommande vecka. Men kanske kan det gälla även bildligt när han nu tar steget in i något nytt kallelsemässigt? I den mån det finns en sanning i det så är det i så fall enbart sant om det inte ställs i kontrast till det han tidigare stått i, såsom rollen som biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan.
– Att få verka i Svenska kyrkan är inget brott gentemot något, det är en möjlighet att få fortsätta verka inom det som varit viktigt för mig under mina snart 30 år som pastor: En öppen kyrkosyn som orienterar sig utifrån centrum snarare än gränserna, liturgins betydelse för förvaltande av evangelium och gudstjänsten/mässan som nav. Allt det har varit viktigt i de kontexter jag funnits i tidigare och allt det kommer vara viktigt i min nya kontext, säger Joakim Hagerius.
Får så är det alltså, han byter kontext. Under det kommande året, med start den 15 juni, kommer Joakim Hagerius tjänstgöra som pastorsadjunkt i Askims församling söder om Göteborg. Titeln pastorsadjunkt hade man kunnat tro har med Hagerius bakgrund att göra, men så kallas alltid den första tjänst en nyvigd präst får, tjänsten inrättas av kyrkostiftet och innebär handledning från en mer erfaren kollega under ett första år. Men i detta fall är adjunkten alltså dessutom tidigare pastor i ett annat samfund sedan länge, ordinerad i det som förr hette Svenska Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan, och eftersom Svenska Missionskyrkan och Svenska Kyrkan hade vad som kallas kyrkogemenskap så erkände man varandras ämbeten. Det innebär att Hagerius nu tas emot som präst utan att behöva vigas på nytt.
– I mitt liv så är pastor och präst synonymer, det är samma sak i olika kontexter och miljöer. Jag blir inte annorlunda för att denna förändring sker.
Vad föranleder förändringen, är det slump, ledning eller planering?
– (skratt) Det kan vara svårt att skilja mellan de tre. Jag tänker att vägen väljer oss, att möjligheter öppnas, att något dröjer kvar i vårt inre och inte lämnar oss utan väntar på att bejakas. Andens ledning sker i en blandning mellan de långa linjerna i ett liv och situationen där man just nu befinner sig. Detta har varit naturligt och helt odramatiskt för mig, och vackert.
Hur ser nästa steg ut då, vet du det? Blir det prästtjänst efter året som pastorsadjunkt?
– Jag har inget lång tanke eller plan, jag tar ett steg nu och är sedan i det. Från och med när jag mottas för tjänst den 15 juni så tjänstgör jag som präst. Det är vad jag vet nu, vad som sker därefter har jag ingen vetskap om. Det återstår att se.
Du säger att det inte är ett så stort steg, men några skillnader finns det väl?
– Visst, men de ligger mer – tycker jag – i det formella än i praktiken. Svenska kyrkan viger till exempel sina biskopar för ett biskopsämbete. Så är det inte i equmeniakyrkan där kyrkoledare bygger på ordinationen till pastor och därför inte är ett särskilt ämbete. Men i equmeniakyrkans teologiska grund beskrivs funktionen med ord som tillsyn och enhet, vilket kännetecknar ett biskopsämbete. i detta finns både skillnader och likheter.
Ekumeniken mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan låg dig varmt om hjärtat under din tid som biträdande kyrkoledare, visst var det så?
– Det stämmer, jag var med i samtalsgruppen där samfunden möttes och är glad över att ha bidragit till är att de samtalen nu gått vidare till att prata om en fördjupad ekumenisk överenskommelse, en kyrkogemenskap, såsom Svenska Missionskyrkan och Metodistkyrkan hade med Svenska kyrkan förr. Det vore önskvärt att den gemenskap som nu finns fördjupades på det sättet.
Kommer du finnas med i de dialogerna även nu?
– Nej, den gruppen är etablerad på annat håll med de som är i rätt roller för det, som är fullt påklädda för uppdraget, så att säga.
Känns detta steg bara naturligt och odramatiskt för dig?
– Ja, det finns ingen markering gentemot Equmeniakyrkan i detta, överhuvudtaget. Jag känner enbart glädje och tacksamhet över perioden jag arbete som biträdande kyrkoledare, jag tycker vi fick mycket viktigt gjort mkt och var glad över att få möjligheten bidra in i denna kyrka som i mångt och mycket är i vardande, under utveckling, innan andra tar andra vid. Så är det hela livet; man hoppar in i en kedja och sen tar andra vid. Hela den kristna traditionen är sådan.
Har ekumeniken och rörelsen mellan samfund alltid varit naturlig för dig? Det tycks så när man kollar på din livsväg: Uppvuxen i pingströrelsen, ordinerad pastor i Svenska Missionskyrkan, verksam som pastor i Evangeliska frikyrkan, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och nu präst i Svenska kyrkan?
– Jo, för mig har det alltid varit naturligt och viktigt. Jag åkte tidigt till megaförsamlingen Willow creek i USA för inspiration, men även samtidigt till Bjärka-Säby för att följa det framväxande kommunitetslivet där och till England för att ta intryck av den karismatiska förnyelsen i Anglikanska kyrkan. För mig har allt det där bara varit olika perspektiv på en och samma kyrka.
Var tar det stopp då, finns det ett möjligt steg till Katolska kyrkan också?
– Nej, där jag just nu står så är inte det mitt steg, nej. Det finns så mycket kvar att upptäcka av denna del av kyrkan så det känns tillräckligt för mig.
Karin Wiborn, nuvarande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och dessförinnan biträdande tillsammans med Joakim Hagerius, kommenterar förändringen så här:
– Det är en förlust för Equmeniakyrkan och en vinst för Svenska kyrkan. Vi kommer sakna att ha Joakim hos oss men är en ekumeniskt sinnad kyrka och arbetet i Guds rike gör vi tillsammans med våra vänner i exempelvis Svenska kyrkan. Jag och Joakim har haft en dialog hela tiden och jag är glad att han lämnar med fortsatt kärlek till Equmeniakyrkan och utan att det finns någon konflikt inblandad.
– Joakim är ju inte heller först med att göra den här flytten, den blir ju lite mer anmärkningsvärd förstås eftersom han nyss var biträdande kyrkoledare men i grund och botten är den varken konstig eller onaturlig. Det är dessutom glädjande att kunna konstatera att vi de senaste åren även fått ta emot präster från Svenska kyrkan och EFS, så vi har varit och är både sändande och mottagande. Det ger lite extra väntrådar mellan oss som kyrkor vilket kan vara nyttigt och viktigt inför framtida utveckling, säger Karin Wiborn.
