Tre samordnare av det församlingsgrundande arbetet i olika regioner finns det inom Equmeniakyrkan: Rickard Lundgren, Per Westblom och Bengt Åkesson. Nu sitter samtliga samlade för ett samtal utifrån det uppdrag de fick av kyrkoledare Karin Wiborn som gick ut på att kartlägga, tio år senare, hur intentionen att djupare och bredare förankra det församlingsgrundande arbetet i Equmeniakyrkan har landat.
– Vi har har haft en lång rad mötesplatser där vi träffat de regionala kyrkoledarna, församlingsplanterare, representanter från andra samfund som arbetar med samma frågor och många fler, berättar de.
Resultatet är nu sammanställt i en rapport som är överlämnad till Equmeniakyrkans kyrkostyrelse och ska – i digital eller tryckt form eller bådadera – göras brett tillgänglig till Kyrkokonferensen sista helgen i september. Men en del saker kan sägas redan nu, exempelvis angående den gångna tioårsperioden.
Bra start men mer att önska
– I en mening går det konstatera att vi kommit ett bra steg framåt. Det fanns en målsättning på att 50 initiativ till församlingsgrundande skulle tas och vi nådde 40, det känns bra och glädjande. Utav de 40 initiativen är det 60 procent som fortfarande är igång och cirka 25 procent är i tydlig rörelse framåt, berättar Bengt Åkesson.
En enkel framgångssaga hade ingen av dem trott på eller förväntat sig, de visste att församlingsgrundande verksamhet är utmanande och att många initiativ måste tas för att en del ska lyckas. Det har funnits med i kalkylen så utifrån det är siffrorna ovan ungefär enligt förväntan, även om de förstås gärna hade sett än bättre siffror rent numerärt.
– Det fanns väl en dröm, kanske rentav en förväntan, om en rad församlingar som idag skulle uppgå till 50-100 medlemmar och som funnit viktiga nycklar kring hur man för svenskar till tro i vår tid. Dit har vi ju inte nått, säger Rickard Lundgren.
Men framförallt, när de tittar bakåt och analyserar, är det inte främst frånvaron av den utvecklingen de saknar. Hur fint det än hade varit så var det kanske inte en realistisk förhoppning, det tycker de däremot att ett bredare engagemang i frågan hade varit.
– Vi önskade mer av en rörelse, att få se det församlingsgrundande arbetet landa brett och djupt i Equmeniakyrkan, att det skulle ses som ett naturligt förhållningssätt. Dit har vi inte nått i den utsträckning vi hoppades, säger Rickard Lundgren.
– Så är det, och samtidigt så kan vi konstatera att vi gått framåt, det har under detta årtionde blivit en ökad medvetenhet om detta som en viktig del av Equmeniakyrkan. Vi har som kyrka satt behovet av nyplantering på kartan under dessa år, kompletterar Per Westblom.
Behov av fler föräldrar
Hittills har den allra största delen av initiativen kommit från enskilda personer, och inte så sällan från andra samfund som lockats av strukturerna och möjligheterna till ekonomisk uppbackning för den dröm och kallelse de upplevt. Fint och bra på många sätt, kanske till och med nödvändigt i den fas som varit, men inför det som nu kan kallas för Pionjärresan 2.0 de kommande åren hoppas de på en förändrad betoning.
– Vi vill få igång församlingsrörelsen mer så jämte att utmana och bejaka enskilda som upplever en kallelse att grunda församling så hoppas vi identifiera minst 60 etablerade församlingar att bli moderförsamlingar, säger Bengt Åkesson.
Redan existerande församlingar som tar initiativ till start av nya alltså, eller som aktivt, villigt och engagerat ”adopterar” ett initiativ och blir som en stöttande mor för något som fötts hos någon annan.
Så lyder förhoppningen, samtidigt som trion samordnare också drömmer och längtar efter tydligare utbildning och coachning för församlingsplanterare. Vid sidan om det önskar de en ökad möjlighet till förlängt ekonomiskt stöd – från nuvarande maximala 5 år till 9 år – från samfundet för att få arbeta på lite längre tid i etableringsfasen. En annan del de hoppas på är att församlingsgrundarna framöver ska avskiljas offentligt på samma sätt som samfundet gör med internationella missionärer.
Missionssynen behöver styrkas upp
– Den ökade synligheten vore angelägen. Sen tror jag att vi behöver prata mer om missionssyn överhuvudtaget, vi brister i det generellt. Att tänka mission internationellt är en självklarhet, men i Sverige? Vi behöver lyfta det mer och hitta språket för det, säger Per Westblom.
– Här finns också något att fundera på kring den uppväxande generationen, jag kan se i mötet med ungdomar i typ 20-årsåldern att de inte längre är övertygade om behovet av mission. De har inte exponerats för det, det är inget som det pratats mycket om där de befunnit sig, den frågan lever mer på ledarnivå. Det behöver vi tänka till kring, och likaså kring att vi ofta vänjer den unga generationen vid stora event vilket är en skarp kontrast till församlingsgrundande som alltid, ofta länge, är väldigt litet, säger Rickard Lundgren.
Den förändringen är en av anledningarna till att medelåldern bland församlingsplanterare blivit högre på senare år, en annan förklaring till det är de minskade ekonomiska statsbidragen till folkhögskolor som gjort att exempelvis organisationen Gå ut mission, varifrån en del blivande unga församlingsplanterare kommit tidigare, inte längre kan ta emot skolelever.
– Sammantaget är detta olyckligt, för även om det är bra med den bredd och många äldre kan göra viktiga och väldigt bra insatser så är det generellt så att enbart unga på riktigt kan tänka nytt. Vi behöver det!
Nya initiativ på väg
Så hur ser det ut nu, rent konkret, finns det initiativ till nya församlingar som är på gång inom Equmeniakyrkan?
– Fyra-fem stycken står just nu för dörren varav två stycken i Stockholm där jag befinner mig, säger Per Westblom.
– Och fler ska det blir, det behöver det bli. För vi har lärt oss de här åren att det går och att det gör genuin skillnad, både för statsdelar och för enskilda människor: Vi har fått se områden sluta kallas polisiärt högriskområde efter att en församling startat där och vi har ett människoliv förvandlas. Idag är det drygt tusen personer som vi når genom våra planteringar, det är kanske på ett sätt inget som bör beskrivas som en succé men det är en glädje fullt med starka vittnesbörd, säger Rickard Lundgren.
Dessutom görs inte bokslutet nu, det är bara dags för delavstämning. All plantering tar tid, så även planteringen av församlingsplantering inom ett samfund. Den är påbörjad och ska nu djupare ner för att växa starkare uppåt, det är samordnarnas dröm, bön och längtan.
