Flytande symbol för hopp, hållbarhet och förvandling

När katedralen lägger till i Uddevalla är den inte bara en sevärdhet, utan en inbjudan. Gudstjänster, workshops, samtal, konserter och miljömanifestationer fyller dagarna, samtidigt som spontana besökare strömmar till. En av de nyfikna besökarna är Birgitta Johansson, som klev ombord tillsammans med väninnan Lilian Andersson.

– Det här är något helt unikt. En mycket speciell byggnad. Helt fantastisk, säger Birgitta.

Taket är blått, grönt, gult och rött och lär variera i hela 40 nyanser. Det bildar ett högt rum som släpper in ljuset på ett sätt som känns både vördnadsfullt och lekfullt. Det är som att befinna sig mitt i ett kyrkfönster.

– Ja precis, och det gungar lite, så man känner verkligen att vi är på en båt. Hoppas att den är bra förtöjd, säger Birgitta och skrattar.

Under besöket väntar Birgitta och Lilian på nästa punkt i programmet: en grupp ungdomar som ska sjunga. Men för de flesta är själva byggnaden redan ett program i sig.

Från havsskräp till heligt rum

Den norska konstnären Solveig Egeland är hjärnan bakom denna flytande kyrka, byggd mellan 2017 och 2022 i Fredrikstad. Idén föddes ur en önskan att skapa en konkret symbol för förvandling: från havsskräp till heligt rum. Den är byggd av plast som är
insamlad längs svenska och norska kusten, som tvättats och gjorts om till takpannor. Plattorna är monterade på en bärande stomme av trä i form av rejäla stockar, och konstruktionen andas medeltid. Historia möter nutid.

Anna Ahnstedt är kultur- och musikpedagog och har arrangerat programmet i Uddevalla pastorat tillsammans med diakon Annika Spalde.

– Träarbetet har gjorts för hand av frivilliga under ledning av traditionella båtbyggare. Till
och med de 8000 träpluggarna är handtäljda, berättar Anna.

Ja, det är inte en spik i sikte. Här finns sidopelare av trästockar, träbalkar och kryss, fasta träbänkar längs sidorna och dessa kompletteras med klappstolar vid behov. Golvet, eller ska vi säga durken, ser ut att höra hemma på en skuta. Vid ingången finns utställningar om hav, miljö om havsplast, och filmvisningen av Fiskarnas rike är precis över. En av de avslutande meningarna dröjer sig kvar: ”Det går att vända utvecklingen och få ett levande hav – om vi vill”.

Doften av tjära förstärker den marina atmosfären. Byggnaden är inspirerad av norska stavkyrkor och står stadigt på sin pråm, även om vädret ibland är en utmaning.

– Den tål inte hur mycket vind som helst. När stormen Floris var på väg var vi tvungna att få hit katedralen före ovädret, så skepparna valde att bogsera hit den i förtid. De körde hela natten och det gick bra. Även om schemat såg annorlunda ut från början får man anpassa sig efter vädret. Man schemalägger inte en storm, säger Anna.

Trots utmaningarna till havs är syftet tydligt: katedralen är ett rum för hopp, tro och samverkan.

– Vi hoppas att människor ska känna att det går att göra något vackert även av det som först verkar hopplöst. Det vi ser här runtomkring oss har ju faktiskt varit skräp i havet, säger Anna.

Hemma i Fredrikstad, där Håpets katedral vanligtvis har sin plats, finns flera aktiva arbetsgrupper i direkt anknytning till projektet. En grupp äldre flyktingar har samlats varje vecka i över tre år för en meningsfull sysselsättning som samtidigt blir en mötesplats över språk- och religionsgränser. Denna träffpunkt drivs tillsammans med Fredrikstad kommun och beskrivs på Håpets katedrals webbplats som ett nav för gemenskap, skaparglädje och stolthet. En av deltagarna i gruppen, Jamil, säger att: ”Vissa är muslimer, vissa är kristna, vissa är icke-troende – men vi är alla lika”.

Hållbarhet och kyrkans engagemang i klimatfrågor

Håpets katedral adresserar flera av FN:s hållbarhetsmål, bland annat de som handlar om klimat, hav, inkludering och globalt partnerskap. Det handlar inte bara om miljö, utan också om samarbete över gränser. Anna Ahnstedt ser en tydlig koppling:

– Att prata miljö är att prata om skapelsen. Filmen som vi precis avslutade belyser att läget verkligen är allvarlig. Det är lätt att bli bedrövad och fastna i det läget. När det blir för tungt i klimatdebatten behöver vi hitta gnistan; något som skapar hopp. Det är kyrkans viktigaste uppgift – att hjälpa människor att känna att det inte är meningslöst.

De spontana besökarna är med på noterna: det gäller att vi alla tar vårt ansvar.

– Ja, man får tänka på hur man lever, vad man använder och inte skräpa ner. Det är tonvis med skräp som spolas upp längs kusten, säger Birgitta Johansson och kompisen Lilian håller med.

Håpets katedral är en ögonöppnare. Det är ett vackert konstverk, och samtidigt en manifestation för något större; att vi behöver ta miljöfrågorna på allvar, och att vi kan göra det ihop. Att religionerna kan samsas under samma tak tycker Lilian Andersson bara är positivt. Hon tittar upp mot taket där det hänger en krans som symboliserar de fem största religionerna i världen, men också de som inte tror. Den väcker eftertanke.

– Det är fantastiskt att det också finns en symbol som rymmer alla, även den som inte är så kyrklig. Alla har en plats.

Birgitta Sjöström Aasa, vikarierande kyrkoherde, är inne på samma spår: att räkna in alla.

– När vi pratar miljö måste vi tänka: vilka är alla goda krafter som vill vara med? Vi behöver inte prångla på andra vår tro, men vi kan mötas i engagemanget.

Ett gemensamt rum utan att ge avkall på tron

Religionsdialog är inget nytt för Uddevalla, där samarbete mellan kyrkor och moskeer är vardag i stadsdelen Dalaberg. Där samverkar bland annat kyrkor, moskéer, vårdcentral, skola och föreningar för att skapa trygghet och framtidstro, inte genom att sudda ut skillnader, utan genom att bygga på det gemensamma.

– Det är ingen prestige i detta, utan fokus ligger på vad som är bäst för området. Alla goda krafter behövs. Vi brukar ha programpunkten ”Fråga prästen och imamen”. Det handlar om att förstå varandras perspektiv. Vi försöker inte omvända varandra, men vi är trygga i vår tro på Jesus, säger vikarierande kyrkoherde Birgitta.

Men att låta en och samma byggnad fungera som plattform för olika religiösa uttryck kan väcka reaktioner, och det har hon fått erfara:

– Ja, det är några som har kontaktat mig. Då betonar jag att det här är ett miljöprojekt, och inte ett invigt kyrkorum. Det är en jätteskillnad.

Kollegan Anna förtydligar att man inte behöver fokusera på att kalla det ett kyrkorum:

– Jesus pratade inte bara i synagogan. Han pratade överallt, och just det här rummet kanske vi ska översätta som ”torget”.

Birgitta drar en annan parallell: när man hyr en lokal vet man inte vad den användes till igår, och det ska inte hindra oss.

– Ska jag inte kunna gå in för att buddhisterna hade något möte i samma lokal igår? Nej, då blir min Gud otroligt liten. Vi väljer vad vi fyller det här rummet med, och vi har väldigt tydliga programpunkter, till exempel ekumenisk gudstjänst, bönestunder och konserter.

Det pågår fler pilgrimsfärder på land och till havs. En grupp vandrar längs kusten och ett gäng seglare gör sin egen pilgrimsfärd med sina fritidsbåtar.

– Det finns olika ristningar i skärgården där pilgrimer har passerat med båt, så de tar den vägen och gör några strandhugg. Bohusläns museum har hjälpt till att hitta rutten, säger Anna.

Katedralens framtid

Just nu turnerar Håpets katedral längs västkusten, med Uddevalla som ett av stoppen. Visionen är tydlig: Håpets katedral ska fortsätta vara en symbol för hopp, handling och samverkan. I och med pilgrimsfärden har vi fått en påminnelse om att heliga rum kan se olika ut. De kan gunga stilla på vattenytan, byggas av skräp och fyllas med röster från många håll. Håpets katedral utmanar oss att se plastskräp som en resurs, att se religion som samarbete, och att se klimatkrisen som en gemensam uppgift. Eller som Birgitta Sjöström Aasa sammanfattar det:

– Det ser dystert ut i världen, men det finns hopp. Skapelsen är vår gemensamma plats, och vi behöver ta vara på den. Tillsammans.

Fakta Håpets katedral

Hemmahamn: Fredrikstad, Norge
Aktuell med: Pilgrimsfärd längs Bohuskusten, arrangerad av Göteborgs stift
Material: Återvunnen plast från fisklådor
Ägs av: Borg Bispedømme, Karitas Norge, Dialogforum Østfold (muslimer och kristna
tillsammans), Den norske kirke i Fredrikstad samt Kirkens Bymisjon.
Skapad av: Konstnären Solveig Egeland i samarbete med Norska kyrkan och ideella krafter
Syfte: Ett heligt rum av plastskräp; en symbol för hopp, hållbarhet och förvandling
Motto: ”Vi skall bygga en katedral med byggstenar av plast som vi människor har kastat i havet. Katedralen skall vara ett bevis på att vi kan förvandla något ont till något gott.”

Vision Håpets katedral

Håpets katedral är en symbol för hopp och förvandling; ett heligt rum byggt av plastskräp från havet. Projektet visar hur något bortkastat kan bli vackert och meningsfullt.
Katedralen välkomnar människor oavsett tro eller bakgrund och fungerar som en samlingsplats för hållbarhet, gemenskap och dialog.
Den bär FN:s hållbarhetsmål i sin kärna och vill inspirera till konkret handling för en bättre värld. Volontärer har bidragit genom frivilligdagar och gemensamt byggande.